För en stund sedan sände P1 ett avsnitt av Filosofiska rummet där arbetets mening diskuterades. I programmet deltog en sociolog, en historiker och en nationalekonom/politiker (som varit med om att utveckla RUT-avdraget). Sociologen (Roland Paulsen) diskuterar hur arbetets värde knappast korresponderar med hur väl betalt ett jobb är. Vissa arbeten tjänar skumma syften, men ändå betalas de bra. Sociologen tar upp Sveriges blomstrande krigsindustri: "...vi ger exportstöd för att få ut krigsmateriel ... vi är väldigt ovana vid att diskutera arbetets värde för samhället på det här sättet." "...[vissa former av arbete] tjänar ju till något som kanske är destruktivt för samhället .... vi arbetar ju också för ett mål, för att få ut en produkt och det är ju lite grann meningen också med arbete."
Nationalekonomen: [torrt och ironiskt skratt] "aaa, jag som ekonom kan jag inte riktigt skriva under på den typen av beskrivning. Vi resonerar ju på ett helt annat sätt hos oss. ... Vi ser ju så här att det finns ett samhälle bestående av individer, som består av företag och stater ... som vill köpa vissa varor och tjänster och det är ju genom att individerna och företagen och staterna visar vad de vill köpa som det uppstår en efterfrågan på folk som producerar cigaretter. Vi kan tycka här att det är dumt att röka men det finns trots allt människor som vill röka och som därmed vill köpa detta och därmed andra individer som därmed arbetar med att framställa cigaretter och kommer därmed också att tjäna något på att göra detta." Nationalekonomen drar slutsatsen att det finns lite olika preferenser och det är inte så mycket att göra åt om man inte önskar sig en "upplyst despot.... det vore ju obehagligt!"
Lägg märke till att ekonomen väljer att diskutera cigaretter, inte vapen. Tänker många nationalekonomer så här? Det är läskigt. Att allt man kan säga om arbetets betydelse är "preferenser". Man kan ju tänka olika om vad som är bra för samhället eller vad som är bra för mig. Arbete handlar om att producera för konsumtion. Tack ja, kritisera är en sak! Vill vi ha någon annan som bestämmer åt oss istället? Vi kan ju välja att jobba lite mindre om vi tycker det.
Det som var bra i programmet var att en rad viktiga frågor ställdes. Hur ska vi förstå en indelning där en massa människor jobbar livet ur sig för bra löner i en del av världen, och i en annan del av världen jobbar man livet av sig för sämre löner. Varför har arbete en så dominerande roll i politiken? Det vettigaste svaret som gavs var att detta både är ett slags fixering vid arbete som dygd och också något som drivs på ett systemplan. ---- Varje kväll hör jag min rumskompis komma hem. Dörren slås igen. Hennes steg förbi mitt rum. Vi säger hej. How are you. I'm tired. Yeah, I'm tired too, säger jag, kanske lite för att vara med i retoriken. Varje dag upprepas det där mönstret. En härva av olika saker. Vi VILL representera oss på det sättet. Många människor MÅSTE arbeta, kanske ta flera jobb, för att få det att gå runt. FANTASIN tar slut. Kanske ska det vara så här. Trötta, arbetande människor som pratar med varandra om hur trötta dom är. ---- Här är både en retorik och ett system som slukar upp den mening arbete kan ha.
No comments:
Post a Comment