Många människor är på plats. Jag vet inte hur många. Det är svårt att bilda sig en föreställning om något. Precis som förra gången (jag har bara deltagit i en demonstration) har många kameror med sig. Demonstrationståget drar igång. Det regnar inte, men det är kallt på det där sättet som tränger in i märg och ben. Plötsligt kommer några på att ta en short cut för att undvika polisens spärrar. Jag fattar inte hur det går till. Vi går mitt på gatorna. Femte avenyn. Sjunde avenyn. Det är jävligt stora och breda gator. Bilarna - måste stanna. Vi går mellan bilarna. Med jämna mellanrum uppmanas vi att springa. Vi springer. Det är surrealistiskt. Jag antar att det är för att undvika avspärrningar. Det lyckas. Tåget drar fram utan hinder. Bilarna - står. En del förare ser sura ut bakom sina tonade rutor. Andra tutar som stöd. Bussar, skolbussar, leveransbilar, lastbilar, taxibilar blir stående. En mycket konstig känsla. Här har fotgängarna makt över de stora gatorna. Bilisterna måste rätta sig. På trottoarerna står människor och kollar på. De inbjuds högljutt till marschen (Canetti skulle nicka, just så, den expanderande massan). Under ett litet stycke uppstår en situation där ett koppel poliser rusar in i folkmassan. Oro uppstår. Håller själv på att bli nedtrampad av poliser i kravallmundering. Det är obehagligt men situationen är snabbt över.
En konstig form av gående: att gå för sig själv men ändå tillsammans med andra. Att inte egentligen ha en aning om rutten utan alla går dit alla andra går. Massan som en enda kropp, men ändå utmärker sig individer på olika sätt. Någon skriker högt, andra går helt tysta, någon pratar i telefon, en annan filmar med sin kamera. En viss kollektiv takt uppstår hur som helst. Alla går långsamt för att de måste, eller så går vi snabbt, eller springer. Trots att det vrålas slagord och annat samtalar folk sinsemellan och stämningen är rätt avspänd. Fast vi är på väg någonstans är det inte ändå det som är det viktiga. Själva rörelsen är politisk, att vara där bland bilarna, att hålla promenaden aktiv men inte våldsam. Kanske främst av allt: att bryta upp en på förhand given urban rytm där bilar, fotgängare, konsumenter och försäljare alla har tilldelats sina givna platser och roller.
Någon vill kanske säga att vad är det nu för grej att ett gäng typer springer på storstadsgator och skriker slagord - handlar inte politik om att få saker gjorda? Här görs väl ingenting? Hopplöst snurriga idealister som borde sätta sig ner och fundera på vad de egentligen vill få till stånd istället för att leka cirkus! Men det är kanske det som är kruxet här. Att sitta ner och lugnt fundera ut modeller för det ideala samhället - "såsom jag tycker att rationellt sett alla borde tänka om de är rationella". Nej! Nej. Det som ger en gnista hopp med OWS är att det uppstår en stämning av att det är färdigsuttet, att det är dags att gemensamt göra politik men att det MÅSTE vara obestämt vad det blir av det, vad som föds ur det. Politiken får inte bestämmas av ekonomin. Politik handlar om oss, om hur vi är tillsammans, vad vi gör, hur vi rör oss, hur vi bor. Alla de här sakerna är långt mera komplexa och mänskliga fenomen än vad en policy-syn på politisk aktivitet låter förstå. Framför allt är det en känsla som sjuder i OWS. Känslor bör tas på allvar, också i politiska sammanhang. Den känslan är: vi kan inte ha det så här, vi kan inte leva i en sådan här värld. Jag tycker att det är något som bör tas på allvar att den här känslan delas av en jättestor mängd människor, som bidrar med olika berättelser, perspektiv, protester. Men: vi kan inte leva så här. Följer man dagspolitiken i pressen är detta den känsla som minst av allt kommer till uttryck. Politiker kommer med löften och säger att de trots allt inte kan lova så mycket, lovar ändå. Allt kan fixas i sinom tid. Vi är på rätt spår. Statsvetare kommer med prognoser. Samhället lunkar på i sina vanliga spår. Lagstiftningsarbete pågår i all stillhet. De flesta är överens om att den demokrati vi har nog är det enda vi kan tänka oss. Vi får ju rösta, eller hur. (Jag vet att jag fladdrar mellan kontexter, så klart ser det normalpolitiska språkbruket delvis olika ut i USA och i Finland.) Poängen: OWS gör politiken till en annorlunda kraft, ett annorlunda sammanhang, ett annorlunda rum.*
På Foley square samlades, precis som förra gången, en mängd fackföreningsmänniskor och studenter. Intressant nog hålls flera tal av präster. Musik uppförs. Här blir det lite oklart vad som egentligen är på gång. Jag tyckte om prästernas tal, som vittnade om att kyrkan kan vara en radikal kraft i samhället. Mera tveksam är jag till det slags feel-goodstämning som musikerna gjorde sitt bästa för att pressa fram. En ny promenad skulle dra igång, men den kommer inte iväg på evigheter. Jag vet inte vad som händer. Delvis beror det på att jag inte är utrustad med en telefon/dator som förser mig med en överblick över situationen på olika håll i stan. Det är meningen att vi ska gå över Brooklyn bridge. Vi väntar. Det är kyligt. Min axel grälar på mig från sin position. Folk småpratar. Ingen är otålig. Alla väntar. Polisernas roll blir nu ytterst oklar. De övervakar? Håller ställningarna? Med sin närvaro ska de se till att ingen ställer till med något? Men också demonstranternas relation till poliserna är komplex. Dimensionen av civil olydnad är betydande. Att välta omkull spärrar, ockupera platser, skapa egna regler. Tyvärr finns en trist och barnslig anti-polisretorik som på det hela taget är fullständigt onödig och destruktiv. Men man ser också demonstranter som pratar med poliser, vilka i sin tur gör det klart att de inte ÄR sitt jobb, de kanske sympatiserar med ockupationen.
Människomassan stapplar iväg efter en lång väntan. Bron är vacker. Människorna är tysta för det mesta. Trötta. Manhattans profil från bron: svarta ljusprickiga klumpar. Kvällsluften. Polisens eller pressens helikoptrar kurrar på himlen, nästan som stjärnor som pulserar. På bilvägen under oss susar en ström av fordon förbi. Med jämna mellanrum uppmuntrande ljud, från bilar och människor. Tystnad igen. En ung man försöker desperat få igång folk. Människor vill gå hem, gå på öl, vandra för sig själva ett tag. Demonstrationen avslutas i lätt förvirring - alla går åt sitt håll och efter fem minuters promenad är det bara antalet poliser som påminner en om att en stor demonstration ägt rum. Jag är trött och hoppar på ett tåg. Nickar till och märker plötsligt att jag inte alls är på väg hem utan på väg till Coney island. Svär en ramsa och kliver av på nästa station.
* Nu ger jag en väldigt positiv bild av OWS. Det jag vill med det är inte att skapa en sann representation av hur medeldeltagaren i demonstrationerna tänker. Snarare vill jag få på pränt en allmän stämning, delad (men kanske inte kollektiv) känsla, som kanske inte finns där hela tiden, men som gör att jag åtminstone funnit det meningsfullt att delta i demonstrationen. Jag tycker också det är dumt att beskriva demonstrationer som coola och lite upproriska. Det finns människor som förhåller sig på det sättet - och det gör mig deprimerad.
3 comments:
Väldigt intressant! Återkommande frågor i demonstrationer, de jag deltagit i, i alla fall. Särskilt när det gäller större demonstrationer. Man samlas kring något, delar något, inte alltid helt klart vad, men det är ändå viktigt att man enas på något plan. Samtidigt just det du talar om - motståndet ges märkliga uttryck, handlar ofta om identitetshävande (inbördes såväl som utåt): slår man in fönster gör man *riktigt* motstånd, går inte med på polisernas regler. Polismotstånd i alla lägen (också när det är helt absurt), t.ex. att envisas med att gå utanför det polisen godtagit som rutt för demonstrationen. Varför är jävligt oklart. Ofta är det ändå bara en liten del, men i många kretsar (eller ofta helt enkelt, under många demonstrationer skapas en sådan stämning) har det fått en viss status. 'Rebellen' får gärna arresteras, *då* har han verkligen gjort något. Å andra sidan har jag också gått i flera större demonstrationer där sådant varit väldigt marginellt eller obefintligt, och folk har respekterat arrangörernas önskemål.
Men också det: hur förbipasserande reagerar, ibland nyfiket, ibland besvärat, ibland visas stöd, någon ansluter sig spontant.
Väldigt fint att få en liten av hur det såg ut där igår!
Jag har inte deltagit i många demonstationer i mitt liv, så för mig är allt detta väldigt nytt. Men kan lätt tänka mig det mönster som du beskriver. I det här fallet tyckte jag kanske att det fanns ett VISST berättigande för att välja en alternativ rutt - här blir ockuperandet nämligen klart på ett annorlunda sätt än om promenaden finns inritad i förväg, staketerad och tryggt utsorterad från resten av världen.
Kanske.
Och ja, intressant att se hur förbipasserande förhåller sig. Igår var det en hel skala. Sura miner, sympatirop, neutrala positioner, folk som inte verkade ägna det någon som helst uppmärksamhet.
Ja, du har ju rätt. Tänkte mest på en attityd som handlar om någon bakvänd försåelse av att göra motstånd. Men det är klart att opposition, vägran, ockupation osv kan vara helt på sin plats många gånger.
Post a Comment