ur-biblioteket

När det är tillräckligt litet avstånd mellan deadlinen och mig får alla former av skrivångest lov att ge med sig. Texten ringlar fram i sporadiska infall, konstiga associationer och snurriga meningsbyggnader på stenåldersspråk, men nu måste jag producera text. Jag sätter mig i det enorma Bobst-biblioteket för att läsa Studs Terkels klassiska intervjubok Working. Det är en fantastisk bok som både säger något om sin tid, vår tid, och hur mycket det finns att säga om arbete och mening. Jag fattar inte hur det går till men att läsa Terkels intervjuer är som att läsa små noveller. Bobst-bibban tillhör New York University. Jag har tillgång till resurserna, kommer förbi säkerhetsspärrarna, men har inte rätt att låna material, vilket är synd. Under mina första besök blev jag mest matt och omtumlad men nu märker jag att biblioteket, trots den helt fasansfullt omtumlande entrén, är en av de mysigaste platserna i New York där det går att fullständigt försvinna in i en bok. Det är nämligen bara en del av byggnaden som är black-lodge-goes-Gotham-city. Främst av allt verkar Bobst vara ett gediget bibliotek även om man bortser från det otympliga klassificeringssystemet som gör att en människa som mig får leta i evigheter efter en bok. Där finns, inbillar jag mig, alla böcker som någonsin publicerats (söker man en obskyr bokserie utgiven av Uppsala universitet någon gång på åttiotalet - troligen inga problem). Studenter sitter vid slitna träbord. Det är mestadels tyst. Får man myror i fötterna kan man gå ett varv runt bibliotekets panopticonliknande mittenparti. Börjar det inte svindla i huvudet då, så när. (Jag medger att 'panopticon' kanske inte omedelbart driver hem associationen om mys.) Hela byggnaden är som tagen ur en paranoid, oroväckande, vindlande dröm. Timmarna försvinner inuti mitt bås. Bobst är otroligt nog öppet ända till ett på natten. Det kallar jag bibliotek som tar sin verksamhet på allvar. När jag går hem vid tiotiden är det ännu många studenter kvar. Min känsla i kroppen är att det är mitt i natten. Går en runda på en våning. Bobst är fullt av skrymslen och tomma hörn och andra oidentifierbara utrymmen. Legenderna säger att en student bott på Bobst under flera månaders tid. Jag kan tänka mig att det kan finnas en och annan som fortfarande vågar sig på att övernatta där. Bibliotek är vänliga och stillsamma platser för det mesta, vilket har gjort att jag liksom någon annan student nu och då tar mig en liten lur med huvudet inbakat i armarna en seg eftermiddag på New Schools bibliotek. Bobst däremot är ibland hårt övervakat (som sagt, panopticon och allt) och jag undrar om sovande personer väcker säkerhetsvakternas aktionslusta. Det regnar när jag kommer ut. När det regnar i New York regnar det hårt och skoningslöst. Genom mina glasögon ser jag dansande ljusfläckar. Taxibilar river förbi och svallvågor bildas efter dem i de minisjöar som regnet för med sig. Jag känner mig så klart som Humpherey Bogart. Knappt en kotte syns till på gatorna. Bogart kliver i en pöl. Bogart ser ingenting. Det skulle smaka med en stark dryck. En ensam och sammanbiten man i trenchcoat rastar en tjock hund. I mitt huvud spelar - detta: