(filosofi och trassel)

Ungefär vart annat inlägg på den här bloggen handlar om att strida med filosofin. Tjatbloggen. Jag är i ett skede av avhandlingsarbetet som är otroligt underligt. Å ena sidan läser jag just nu spännande saker som öppnar upp för nya frågor och som gör att jag måste tänka om många saker. Det är inspirerande, men svårt. Att det är svårt gör det roligt. Något känns viktigt. Hur kan man prata om arbete och mening utan att gå med på ett språkbruk som har kapats av management-teori? ("Varje arbete är potentiellt sett meningsfullt") Jag stångas med de där arbetskritiska texterna. Vad innebär det överhuvudtaget att filosofera om arbete, kan man göra det på ett politiskt neutralt sätt? Vilken är skillnaden mellan att beskriva en ideologisk tendens som ger upphov till metafysik eller att t.ex. fokusera på enskilda exempel? Flera frågor. En dimension: jag kommer igång med att tänka på de här sakerna bara genom att fundera på saker som verkar oklara i våra förhållningssätt till och sätt att tala om arbetets roll. Att arbete beskrivs som oerhört viktigt samtidigt som det tar över folks liv och tynger ner människor, slukar upp deras hela liv (och att de här sakerna kan förekomma hos samma person). Alternativt beskriver många sitt arbete som ett slags nödvändigt element i livet som man nu träsar sig igenom för att det är precis så det ska vara. Så finns det en mängd inställningar till arbete som inte passar in i någon av dessa bilder. Tänk på hur ett jobb kan vara fullständigt knasigt i praktiken fastän det på något plan kunde vara meningsfullt. Vad innebär det att säga en sådan sak? De arbetskritiska filosoferna vill ofta inte gå åt det hållet. Jag kan inte låta bli. En massa associationer, funderingar, spår, spån, smulor, bilder, tendenser, ideologier. Hur orientera sig i den där röran? För en vecka sedan presenterade jag en usel text för två helt olika grupper. I den ena gruppen sades det att texten kan utvecklas genom Marx ("du är mera marxist än du tror" fick jag till min förvåning höra), Nietzsche, Hegel. Vi pratade om erkännande, svårigheten eller vikten av erkännande. Den andra gruppen rekommenderade att jag skulle tona ner marxisterna och vrida frågeställningen åt ett annat, mera existentiellt, håll. Men också här kom erkännandets roll på tal, även om jag knappt berört detta begrepp. Att kämpa med det där är bra, nyttigt, stimulerande. Det var kul att diskutera, intressant att se hur olika responsen var. Jag tvingas fundera: vad är det jag försöker säga, vad är det jag stör mig så mycket på, är det något jag skapar en bubbla av? Minst av allt verkar det handla om vilken gubbe eller gumma jag vill filosofera med. SAMTIDIGT: Jag har hållit på med det här i ganska många år. Jag borde bli klar. Istället för att trassla in mig, borde jag trassla ut mig. Hjälp. Hur gör man det? Var är det där pillret som får alla metafysikmoln att skingras? Det här är två helt motsatta perspektiv på filosofi som verksamhet. Det ena får det att kännas meningsfullt att tampas med frågorna. Utifrån det andra perspektivet drabbas jag ständigt av tanken: a men, jag fattar ingenting, jag är trög i huvudet; att inte känna sig hemma i en byråkratretorik enligt vilken tänkandet ska slingra sig ut ur huvudet på mest effektiva sätt; det ska korvas kvantitet, tänka fort, fort [genomströmningen], produktivt. Och det är utifrån det senare perspektivet allt trassel framstår som hotfullt och destruktivt, fastän det borde vara tvärtom. --- Allt detta måste jag spika in i hjärnan varje dag (vilket syns här på bloggen, där varianter av detta inlägg förekommit många gånger). Att måla upp den där skillnaden gör kanske ingenting lättare, men det gör det åtminstone tydligare vad jag förhåller mig till, att inte börja blanda på saker som känns betungande/angstiga och saker som känns utmanande.(Sen finns det naturligtvis också sätt att tänka på att bli klar som inte är angstiga eller som bygger upp den här motsättningen; då kan det t.ex. handla om vikten att samla ihop sina tankar, att inte flyta ut i onödiga utvikningar osv. - vilket jag också gör mitt bästa för att påminna mig om där och här i dimmorna.)
Jag tycker att filosofi borde se ut som gubben på bilden där. Gadamer, som skrev sin stora bok i en relativt mogen ålder, brukar jag skänka en tanke när det är filosofikris på gång. (Är det inte en fin bild, säg?)