råddiga funderingar om mänskliga rättigheter

En föreläsare säger något som oroar mig. Det kan hända att det är Arendts tankar som spökar i honom (han lägger ut A på ett sätt som helt tydligt är en tanke han själv är bekväm med). Han försöker beskriva mänskliga rättigheter och relationen mellan politik och moral. Den slutsats han når är att politiken måste vara primär i hur folk relaterar till varandra som aktiva varelser. Om moralen får en fot in i det här kommer våra relationer att dras in i något konstigt frivillighets- och välgörenhetstänk. Vi vet ju vem som står för dylika funderingar: republikaner. Knorren i resonemanget blir en tanke om erkännande, och sånt kan bara ske i en offentlig sfär. Detta kopplas till en viss förståelse av mänskliga rättigheter. Mänskliga rättigheter är något som människor kräver av andra, man kräver erkännande, att bli sedd som en mänsklig varelse i dess mest fylliga betydelse. Detta tycks vara det primära. Att ta fasta på moral här skulle innebära en interventionalistisk imperialism (wink, wink, vem håller på med sånt!). Så här säger föreläsaren: antingen har vi en cynisk imperialism eller en mjäkig idé om tolerans, där var och ens olikheter ska tolereras. Det här är vad som står till buds och det finns inget mer att säga, så här är det. Antingen elimineras skillnader ("moral") eller så hyllar vi tolerans (för att det är i de partikulära samfunden som riktiga frågor kan komma upp).

--- Om människor är så nerstampade att de inte kan göra sina röster hörda får moralen "träda i kraft", men det här är ett specialfall. Om och om igen säger föreläsaren att den största risken är att "moralisera" politiken.

----- Det här oroar mig. Det är så ofantligt mycket jag inte förstår här. Egentligen har jag aldrig riktigt fattat vad man ska göra med det där eviga "erkännandet". I den bild som målades upp här lades det otroligt stor vikt vid ett begrepp som "dignity". Här verkar ordet betyda något i stil med en rättighet att leva ett liv med allt vad det kan betyda. Det här erkännandet handlar inte om individer som erkänner varandra individuellt, utan om något annat plan - den offentliga sfären där en grupp människor plötsligt kan befinna sig utanför en rättighetssfär på ett radikalt sätt (papperslösa migranter - nu) där ett begrepp som "liv" förlorar sin juridiska vikt. Men när Arendt på ett mera positivt sätt utvecklar sin tanke om den politiska sfären blir beskrivningen långt att det är individer som kommer till uttryck i sin egenart. Hon har här mycket lite att säga om relationen mellan den negativa bilden (att vara papperslös, rättslös) och den positiva bilden av den offentliga sfären. Det har sina runda skäl och de tynger ner Arendts filosofi: nödvändighet och arbete och livet i dess mest handgripliga mening har ingenting i politiken att göra, annat än som ett slags gränsfenomen. Arendts bild blir nästan denna: antingen är en människa reducerad till liv-som-inte-betyder-liv-för-det-är-så-naket eller så är hon del av ett politiskt samfund där vissa saker har skuffats bort från blickfånget, och då är det på riktigt bara erkännande som gäller. Arendt är så pass upptagen i en idé om någon typ av domino-effekt att allt hon kan se i sin samtid är hur den är på väg mot det totalitära tillståndet.

---- Arendt har något viktigt på gång här och det har föreläsaren också. Det som de beskriver är en värld där ett språk kring rättigheter finns,, vi har till och med nedtecknade absoluta rättigheter, men dessa rättigheter har ingen kraft (Arendt skrev delvis om förlorade rättigheter i relation till att bli statslös, sedan omänskliggjord, men också senare kritiskt om FN:s deklaration). Men först tappar jag bort mig i storgubben Hegel och begreppet erkännande och anständighet. Men ett ännu djupare problem rör hur rättigheter beskrivs här. På ett fundamentalt sätt är jag oenig med tanken att rättigheter är något som primärt sett krävs, att andra ska iaktta mina rättigheter. Det är något i ryggraden som säger: nej. Jag har alltid tyckt att jag förstår Weil när hon säger att rättigheter snarare bara kan existera om det finns skyldigheter. Då blir det moraliska centralt. Vårt ansvar inför andra är det enda som kan få ett begrepp som "rättigheter" att ha en stark betydelse. Föreläsaren, däremot, vill säga att Arendt motsätter sig det moraliska genom att betona hur "enforcement" är grundläggande, inte något moraliskt krav. Det moraliska kravet ses då som något tandlöst inneboende logiskt tankegods.

---- Precis som hos Arendt fanns det hos föreläsaren en tendens att spalta upp ansvar i två aspekter: personligt mod och ett slags kollektivt ansvar, där ett politiskt samfund lever för att vi förbinder oss till det på ett sätt som inte handlar om intressen eller rationalitet eller kontrakt utan delaktighet. Det här ansvaret exemplifierades genom civil olydnad, som blir den politiska form som visar vad det betyder att ett samfunds politiska form uttrycker oss. Den första typen av ansvar görs till helt privat, helt individuell, medan den andra formen är beroende av plats i bemärkelsen (och det är en vidunderligt glidande bemärkelse): att ha en plats i världen. Det Arendt beskriver i sina böcker (och här ÄR hon ute i viktigt ärende) är en tendens där "att ha en plats i världen" hotas. (Exempel: att ha en plats betyder att ha ett arbete, att ha ett arbete betyder att man kan bli tvungen att flytta runt hur som helst och helt låta ens liv bli uppslukat av underliga "arbetsmarknader" - för att nu läsa bokstavligt, men Arendt skulle också vara intresserad av en rörelse där allt blir subjektivt, att ha en plats i världen är att ha en plats inne i sitt huvud, ingen plats alls.)

---- Det som jag hängde med i och håller med om här är att det finns en falsk tro på mänskliga rättigheter. Då blir mänskliga rättigheter ett uttryck för rationalitet, ett krav som finns inskrivet i logiken själv, eller något a priori. Det här är en fantasi om mänskliga rättigheter som en lösning. Om jag fattar oron rätt: retoriken om mänskliga rättigheter förlorar sin politiska prägel och blir istället något som ska vara "självklart". Utrymmet för ansvar försvinner. Rättigheter blir "inneboende", vi "har" rättigheter.

---- Problemet, som jag såg det, i hur föreläsaren sprang från en bild till en annan var att "a priori" ställdes mot det historiska, och därmed fragila och kontingenta (fast han samtidigt ville ta avstånd från föreställningen om att rättigheter är "uppfinningar" eller konventioner). Jag har under åren utvecklat många filosofiska allergier, vilket gör att jag ibland blir lite blind för saker, enögd ibland, slemsprutande aggro-filosof ibland. Under hösten har en av mina starkaste antipatier blivit en betoning av detta fragila och kontingenta. Ärligt tycket jag att det här sättet att prata om den fragila mänskliga anständigheten är ett ärkefilosofiskt drag, som på ett sätt inte alls fungerar som en riktig påminnelse (om ansvar), utan som mera lyfter fram filosofen själv: vi är filosofer som kan se annat än begrepp och sånt och a priori: vi ser hur SKÖRT allting är.

--- Men jag får inte den här bilden att gå ihop med det föreläsaren säger i övrigt, betoningen av ett politiskt samfund som aktivt. Jag får inte kontingens att passa in i den bilden. Visst finns det ett antal olika omständigheter som gör att mänskliga liv trivialiseras, instrumentaliseras, förträngs, slussas runt, hopas ihop till en anonym hög, vräks ut. Det är något med betoningen av det sköra och fragila som verkligen GRÄVER i mig. Jag menar: vad har man gått med på om mänskliga liv och politik framställs som sköra och fragila? Hos Arendt är påståendet filosofiskt, och riktat mot farbror Marx: politik är inte att bygga, producera, fabricera, utan något helt annat, och mycket mindre stabilt än en arbetsbild gör gällande. Igen: någon smula där kan man ta vara på. Visst finns den där bilden av politik (och mänskliga rättigheter: om vi jobbar fram heltäckande dokument och riktiga urval av tillämpningar som bäst kan illustrera...). Men de här filosoferna får fragilitet att framstå som något i politikens natur - att det är något skrämmande tillfälligt och obeständigt i politiska handlingar och samfund. (Och det här är ju precis hemma hos Arendt.) Jag kan inte riktigt sätta fingret på det, men det är något riktigt gälet med det här tankesättet. Och just precis detta gör mig så sur när föreläsaren med ett spefullt leende frågar studenterna: "Blev ni besvikna nu?" Jag borde ha räckt upp handen och sagt: ja hördudu, jag blir besviken på att filosofin nöjer sig med sina FÖRBANNADE "aporier" och att vissa saker beskrivs som återvändsgränder man inte kan ta sig bort från för det är ju en APORI. Antingen imperialism där man ska "rädda" människor eller ett erkännande av, för att ta det riktigt traditionella uttrycket, att "vi inte delar uppfattningar om vad det goda livet är" (Charles Taylors grubblerier osv.). Är det verkligen en sådan uppställning som vi bör jobba med när vi tänker kring begreppen om mänskliga rättigheter? Visst finns det viktiga frågor kring vad som garanterar att människor inte slås ut, blir rättslösa, att vad som helst kan hända med dem. Visst måste man akta sig på en övertro på dokument och överenskommelser och falska idéer och abstraktioner. Men vad är det som är aporetiskt med det? I don't get it.


---- Jag har inte läst så mycket politisk filosofi. En stor del av den är så tråkig och träig att hjärnan ramlar ut ur huvudet medan man läser. Kanske kan jag någon gång förmå mig själv till att läsa mer.