Maurice (1913)

Vad är mer juligt än Ivory-produktioner? Vad är mer juligt än engelska aristokrater med själsliga bekymmer? Maurice, skriven av EM Forster, är underligt nog en av de där Ivory-filmerna, om än inte den kändaste. Jag har inte sett filmen, men har ägnat mig åt Forsters bok under några lata dagar. På baksidan beröms boken, som skrevs 1913-4 men publicerades först 1971, som "civiliserad". En civiliserad bok! Maurice handlar om ett civiliserat samhälle som upprätthåller en fasad, många fasader. Det här är den enda bok jag läst av Forster. Jag hade tänkt att han skulle vara en sån där som kanske ironiserar lite över samhällskoderna, utan att ändå lämna ramarna för det smakfulla och respektabla skriftställeriet. Delvis passar det här in på boken. Men samtidigt är det en lite intressant skildring. I efterordet skriver författaren, året är 1960, att roman skildrar "an England where it was still possible to get lost". Numera, skriver Forster, inte så lite nostalgisk, finns det inga platser utanför civilisationen. Samhället är övervakat och ordnat och vetenskapligt. Vad har detta att göra med boken Maurice och på vilket sätt är det intressant?

Romanen, som ni säkert vet, handlar om Maurice som under sin tid i Cambridge träffar Clive, en intellektuell gosse som har en smula ambivalenta funderingar kring det platonska i Platon. Maurica och Clive är ett par, men på Clives intellektualiserade villkor. Clive dumpar Maurice efter en extra-ordinär "insikt": han har blivit omvänd! Till kvinnotycke! Stackars Maurice finner sig ensam i en meningslös tillvaro av finansarbete, en konventionell familj och enträgna frågor om hur det går med damerna. Så händer det sig att han på Clives ägor stiftar bekantskap med en tuff ung man från den tjänande klassen. Forster bullar upp med klassernas motsättning och en kärlekshistoria som trotsar sedernas England på flera plan. Boken slutar optimistiskt, vilket var viktigt för författaren, som var väl medveten om att en bög som dinglar i snaran på romanens sista sida nog kunde vinna en censors acceptans.

Boken var skriven under en tid då homosexualitet var kriminaliserad (lagen upphörde delvis att gälla 1967). En bok som Maurice kunde inte skrivas idag, i en engelsk kontext. Förstås har homofobi inte försvunnit någonstans. Däremot kommer motsatsen mellan kärlek och konventionalitet/samhället att gestaltas annorlunda. Konventionaliteten har inte försvunnit heller men den antar hela tiden nya former (det respektabla partnerskapet; heterofolk som refererar till sin partner; nya stereotypier, nya varianter på tankar om relationen mellan kärlek och samhälle). Nostalgi finns det inget skäl för här. Jag är helt övertygad om att det finns litteraturvetenskapliga avhandlingar i tusental om tematiken. Exempel på en relativt ny bok eller film som på ett belysande/bra/intressant/oroande sätt tar upp relationen mellan kärlek och samhälle, utan att landa i myten om Lilla Familjen som en skyddad plätt bortom allt annat? Klart att de finns. Fatih Akin har jobbat med det där, och ibland gör han det bra. 

Som bäst beskriver romanen Maurice en form av kärlek som söker sanning, snarare än identitet (eller, för att låna en recensents ord, "livsstil"). Detta sanningssökande handlar om att göra upp med självbedrägeri om vem man är, och vad man är i samhällets ögon, och vilka samhällsögon man själv stirrar med. Forsters beskrivning är samtidigt nog mer än problematisk. Konventionalitet förknippas i boken huvudsakligen med det kvinnliga. Det enda botemedlet mot denna mediokra existens är maskulin kärlek. Alla kvinnor i boken beskrivs som tjatiga, nyfikna, kvävande, slätstrukna. Forster är också mån om att hålla kvar en viss idé om gentlemannen, även om denna blivit utstött från sin vanliga kricketspelande cirkel. Den här gentlemannasorten är modig, tar sina egna beslut, är inte vulgär och är tuff på ett sätt som absolut inte ska förknippas med de lägre klasserna.

Om inte annat kan man läsa Maurice för att få en dos av underbart brittiska meningar som: "Absurd people came thundering up the stairs." Romanen har tyvärr rätt många passager som är dåligt skrivna och lite pinsamma att läsa - men som sagt också en bra bok.