En av de skummaste användningar av begreppet 'mod' (begreppet, inte ordet) är det ständiga tjatet om "starka kvinnor". En författare beskriver "starka kvinnor i fem generationer" (eller var det tjugofem)/ "I Finland är kvinnorna starka." "En stark kvinna berättar om sitt livsöde." De här meningarna rullar upp bilden av det "kvinnliga livet": idogt, väderbitet, i ur och skur, fem händer, allround-; en riktig kvinna är inte svag utan stark på sitt eget sätt, den kvinnliga urstyrkan som inget rår på, naturkraft närmast. Den starka kvinnan behöver ingen feminism för hon kämpar för sin jämlikhet själv. En stark kvinna reder sig oavsett vad. Osv, osv. (N: tack för insikterna.) I högstadiet tvingades vi läsa en roman. Katrina, av Sally Salminen. (Åländsk såklart) Boken handlar om en ung kvinna som mer eller mindre luras till Åland och därefter genomlider elände efter elände. Folk dör och det är knappt. Katrina ror sin båt, föder barn och biter ihop, gråter en smula. Katrina arbetar. Katrina donar. Katrina är uppnosig och låter sig inte kuvas av myndiga kaptensbönder. Läs inte den boken. En rolig grej med romanen, som (numera) fått klassikerstatus på de där öarna, är att klasskamp ges stort utrymme (det fattade t.o.m. en trettonåring.) Rika redare mot fattiga egenförsörjande bönder. Nu hyllas boken av Ålands borgerliga folk. Därför skrockar jag så klart extra mycket att sökresultat # 1 på Katrina/Salminen är en artikel i Flamman: "För många kvinnor har Katrina varit deras kanske enda men nog så viktiga bok." "Att vara författare på Åland innebar inte heller någon status. Här var det hårt arbete och duktigt sjömanskap som räknades."
EDIT: Arendt skiljer mellan det mod som krävs i offentlighetens sfär och den uthållighet som arbete (labor) tarvar. Man kunde tro att Arendt var ålänning. På åländska finns ordet träsa (som i: att träsa å på). Det betyder att arbeta, att arbeta hårt, att slita - att traska fram i vardagens spår. Jag kan inte garantera att ordet har en klart feminiserande roll, men jag kan lätt tänka mig sådana bruk (markservice).
7 comments:
Lindman, du borde ha en sån där gilla-knapp på din blögg!
Gillar att du gillar!
Jo minsann, kvinnor som utstår mödor och lyckas balansera mellan arbete barn och man. Fint inlägg!
Mor min brukar säga att en inte ska slösa på dyrbar kvinnokraft. Där tycker jag mor har lite rätt.
Bes mor har rätt! Det som stör mig mest med den där idén om starka kvinnor är just det där - att kvinnor ska utstå vilka mödor som helst för de är ju starka kvinnor. I skönlitteraturen hyllas starka kvinnor - och män som går sönder, krackelerar, dukar under FÖR LIVET ÄR SÅ SATANS SVÅRT. Hö!
mari, måste bara kommentera att a) jag fick boken i fråga som stipendium i högstadiet och kommer ihåg att jag satt i hängmattan ute och läste den. och minns att jo, det var HÅRT och TUNGT på åland! så det HÅRDA och TUNGA uppskattas även i österbotten... b) jag var på queerfeministisk zine festival i hamburg förra helgen och där var det en workshop om sexism (http://lipstickterrorist.wordpress.com/media/) inom en queerkultur i berlin. och till sist blev det så otroligt mycket prat om starka kvinnor. som en reaktion på att femininitet borde uppskattas mer?
1) jo jag har hört om den österbottniska idoga arbetsmoralen. he ska int va na roolit ti arbeit, är ett uttryck som delgivits mig.
2) Hm, jo, idén om starka kvinnor tycks vara ett sätt att uttrycka empowerment på lite olika håll i feminismen (tänker också på något slags sjuttiotalsfeminism med en betoning av systerskap). Vet inte riktigt där. Är det alltså ett sätt att ändra på en traditionell förståelse av femininitet? "vi kan också bjuda motstånd"?
Post a Comment