på benen i Red hook

Jag spejar oroligt ut genom fönstret, som en gammal fiskare. Det ser oroväckande ut. Det är en grej jag absolut ännu måste göra i New York. Idag är kanske sista chansen att göra det. En bar som ligger avsides. Ett legendariskt ställe i en vindpinad del av Brooklyn. Ingen tunnelbaneförbindelse kopplar denna stadsdel till det övriga Gotham. Jag snör på mig vandringsskorna.

Tunnelbanan till Park slope, som är barnvagnarnas domän. Men som jag påpekat också caféernas. Jag hittar ännu ett nytt ställe, enormt stort och rätt mörkt. Det är omöjligt att skapa en överblick över utrymmet. Ett sådant här café kunde vara outhärdligt. Folk sitter med sina datorer eller med sina mänskliga kamrater. Jag slår mig ner i en slarvig fåtölj med en kopp kaffe. Stolen är så nersutten att aktern omsluts av en inbjudande grop. Plockar fram en bok. Skillnaden mellan outhärdliga kaféer och magiska vattenhål är glasklar. På de senare ställena finns ett slags frid och ro. Det finns det på Tea lounge. Far dit! Jag spatserar genom Park slope nordväst. Ruffigare kvarter tar över.

En bro tar en till Red hook (som ännu under nittiotalet tydligen hade väldigt dåligt rykte, vad sånt sen betyder). I ena hörnet av området finns en ökänd svensk möbeljätte (wiki: "IKEA and its contractor demolished Civil War era buildings and exposed the community to asbestos."). Stadsdelen är som jag kan förstå lite splittrad. Dels bor här arbetarklass, men också vita innekids. Jag blir orolig gällande min bar. Är det ett sånt där ... ställe? Sunny's har öppet bara tre dagar i veckan. Jag har däremot glömt att ta reda på när det öppnar. Irrar rätt och hittar en låst dörr. Det är enormt kallt och blåsigt. Mörkret: ogenomträngligt. En tur i kvarteren. Julpyntade hus. Industrilokaler. Någonting som surrar. Jag hör ett par ungar. Havet. En park vid havet. Ingen är där. Står där i mörkret. Vinden piskar kinderna. Havet mullrar. Horisonten lyser. Frihetstanten lyser. Och naturligtvis hör jag ett fartyg råma. En helt annan verklighet möter jag i stadsdelens enorma matbutik. Jag inser: här bor pengar. Det är intressant att se hur matbutikerna skiljer sig åt på olika ställen i New York. Den här butiken har definitivt andra saker än i min affär, där man kan hitta mexikansk öl, tvättmedel och jerk sauce. Här finns etiketter på franska och chips med ostronsmak. Jag går ut igen och kan fortsätta fantisera om hamnbusar och korrupta lotsar.

Sunny's öppnar sina dörrar. Chet Baker kurrar i högtalarna. I baren: jag, och två bartenders. Den ena har ett enormt skägg, den andra kommer från Norge. Jag får en öl och får bestämma vad som ska spelas. Surprise me. Skägget plockar fram en dammig LP med en orkester från tjugotalet. Jag slår mig ner med min bok. Varje lördag samlas folk som spelar country och bluegrass. Musikanter av olika slag, till stora delar äldre farbröder och tanter, droppar in. Det är roligt att lyssna på dem. En del spelar gitarr, någon munspel, någon annan ståbas. Ingen spelar fiol. Det är opretentiöst. Folk spelar det de känner och de ger varandra plats. Så långt från macho-poserande som man bara kan tänka sig. Samspelet ser hänsynsfullt och sympatiskt ut. Jag tänker på Stornoway på yttre Hebriderna. Criterion-baren. Det kunde vara här. En sån här bar - tidlös, åldersblandad, välkomnande - behövs i varje stad. Det är fint att se att såna här ställen finns kvar. --- Guds straff efter en sådan dag av dekadens är tre svenska tjejers oavlåtliga skrikande, timme efter timme. I ett avseende ska det bli skönt att åka hem.