åka hem

Det är konstigt: åka hem från NY. En lång tid, en kort tid. Jag går långa promenader; okonventionellt julfirande.   Det är tyst och fint överallt. Hudson river blänker : New Jersey ser fult ut. NY kunde vara Mariehamn, så öde är det. En gubbe dyker upp i ett hörn och frågar var närmaste gaybar är. En polisbil står parkerad utanför Dunkin donuts. I de centrala gathörnen osar det bränt kött - en vidrig och efterhängsen lukt som påminner en om varifrån köttet kommer. Med andra ord: stanken av döda djur. Kommers på Canal street, non-stop. Vem köper de där fejkrolexklockorna? En kaka på ett hak i Chinatown (denna stadsdel är mycket bagerität). Inte ett ord engelska hörs här. Caféet är av det trevliga och robusta slaget och här finns färgglada kakor som man kan älska om man är lagd åt det hållet - vilket man förhoppningsvis är, om man läser den här bloggen. På någon enstaka gata i Midtown brusar livet som vanligt. Ena dagen ser jag en människohord, tätt, tätt sammanpressad, som stirrar intensivt på en överpyntad julgran. Åtminstone tror jag att det är vad som blir tittat på. Den andra dagen slår jag mig ner i Bryant park bredvid ett fint monument tillägnat Gertrud Stein. Stadsbiblioteket i ena hörnet, en massa fula bodar i andra. Sitter länge. Tittar på solen. Ett intensivt, underligt, varmt sken. Vinden är rå. Folk köar fem kvarter för att skrinna på en liten ruta till kitschig julmusik. Dricker kaffe med ett par vänner. Vi åker tunnelbanan hem åt samma håll. Det är vemodigt på det där verkliga-overkliga sättet som det är när man vet att man inte kommer att se fina människor igen på väldigt länge, kanske aldrig. Här gäller det att inte låta sig översvallas av melankoli. --- I butiken väntar ett ärende av gruvligaste slag. Vi har såna där varelser som hemsöker diskhon i köket på natten. Små, irrande, outgrundliga kryp. Jag bänder rädsla till -- något mera aktivt. Varelsen jag skymtat är mindre än i min [Godzilla-]fantasi. Skräckinjagande icke desto mindre. Jag står vid hyllan och mitt vemod får vika undan när jag finner mig stående inför valet mellan tjugo olika bugsprayer (jag skojar inte). Blotta utbudet får mig att rysa. Bono bräker i högtalarsystemet. One love, one life. Jag tittar noga efter för att välja det spray som ser giftgast ut. En grön flaska där ordet "kill" står nämnt många gånger, $ 3.99. Lunkar hem med giftdosa under armen. Det där solskenet. Jag håller nog på att bli förkyld eller nåt. Det är nog det.
[EDIT: I stridens hetta applicerade jag det där medlet lite väl frimodigt; nu har jag ett giftmoln i lungorna och det känns faktiskt inget vidare. Kanske är det rätt åt mig.]