drönar på

Eliane Radigue är en fransk kompositör som jag först nu har upptäckt. Hon gör musik som är mycket, mycket statisk, där bristen på rörelse blir musikens själva innehåll. Om man läser beskrivningen på Wikipedia kan man få för sig att Radigue gör ostig new age-musik. Nej. Transmorem - Transmortem (1974) är den skiva jag börjat lyssna på. Låt oss säga så här: ljuden kommer en mycket, mycket nära. Man slukas upp av dem, blir en del av dem. Trots att det är musik som saknar alla former av utsmyckning - vi snackar en ton i lite olika frekvenser och en drone därunder - tvekar jag inte att säga att det är vackert. Visst är det utmanande för öronen, men det är så det ska vara. Jag ser fram emot att höra mera av Radigue.

Orgel och elektronik. Nicholas Szczepaniks skiva Please stop loving me (2011) är massiv, omåttligt STOR. En recensent beskriver ljudvärlden som musik för flyghangarer, vilket är på pricken. Där många drone-artister erbjuder ödsliga, industriella och sorgsna  ljudflak (tänk Stars of the lid eller Leyland Kirby osv) orienterar sig Szczepanik i en annorlunda riktning. Jag kan inte låta bli att tycka att det här är religiös musik (inte bara på grund av orgeln) med jublande stämningar. --- Ovanligt! Och mycket fint och överväldigande. Men så klart finns det referenser. Jag har tidigare nämnt Juliana Barwick och det finns en uppenbar parallell, trots att deras musik skiljer sig åt på en mängd sätt (Barwicks musik är ju inriktad på rösten). Dronemusik kan lätt bli enahanda, tråkig rentav. Detta är inte ett exempel på den dötrista, generiska, pompösa dronemusik som produceras i mängder nuförtiden.