7 December 2011
//
Åker upp till Harlem. Från amerikanarna har jag övertagit ovanan att släpa med mig kaffe överallt. Det regnar. Central park luktar jord och träd och fukt. Jag vill lägga mig på marken och knarka ruttna löv. Kanske hade jag blivit arresterad. En bok ska hittas. Hittar boken. Expediten frågar om jag är riktigt, riktigt säker på om jag inte vill ha boken på tyska. Nej. Tåget ner. Någon talar estniska Går förbi den hemlösa mannen med grått skägg som jag brukar se. Jag har börjat nicka till honom. Hej du. Så brukade vår granne säga, i byn. Hej du. Kaffetjejen: det vanliga. Jag: det vanliga. Idag är mitt åbäke till dator hemma. Det är bra. Min bok verkar bra (i bemärkelsen: äntligen en bok om arbete). Men som vanligt har jag hamnat i klorna på de där italienska marxisterna. Varje år får jag höra: men varför beblanda sig med de där konstigheterna? Ja, ja. Jag vill bara säga: jag vet inte, någon måste jag ju föra dialog med. Det är nästan bara filosofi som influerats av den autonoma marxismen som bryr sig om temat arbete just nu. Ibland blir det rätt så monotont. När man skriver avhandling förväntas man ha koll på diskussionen. Diskussionen käkar upp mig. Ibland, nästan varje dag, hinner jag tänka: finns det alls något att tänka kring arbete i filosofin? Sen tänker jag: tänk inte så där. Terminen lider mot sitt slut. Vår föreläsare pratar om Wittgenstein. Hur han håller på med det där publika. Jag skrattar (för mig själv). Slås av att jag fortfarande stör mig på det där självsäkra tonfallet bland en viss grupp unga amerikaner. Eller: det som jag hör som självsäkert. Skulle jag faktiskt komma över det där om jag bodde här i något år? Eller är det något annat som gör att det där tonfallet verkligen gnager i mig? Varje vecka slår föreläsaren nya rekord för hur länge han pratar. Han avslutar med några uttrycksfulla ord om hur det svåra i moralen inte handlar om omdömen utan om mod. Jag tänker först: det där är väl ett unket Aristotelesbegrepp. Sen tänker jag att den där jädrans A-gubben kanske inte ska få norpa åt sig alla begreppen. Jag vet inte hur man ska tänka om mod. Kan inte sluta tänka på träiga moralfilosofigubbs som pratar om mod och kamrater och krigsslag. Uff. Kanske finns det andra sätt att tala om mod. Ändå: blir inte en betoning av begreppet 'mod' ofta ett sätt att tänka att vi måste övervinna något? Men det är kanske inte någon dålig beskrivning av många situationer: att övervinna blyghet, att övervinna känslor som på olika sätt är ens egna men ändå inte ens egna, att övervinna en dragningskraft mot bekvämlighet. Jag vet inte vad som stör mig. Sådär är det ofta för mig. Grumligt. Vi släpps iväg och det är mörkt och tyst på gatorna. En dragspelssnutt från Richard Buckner rullar i huvudet. Mina egna kvarter är mörka och tysta. Jag kommer knappt ihåg hur jag tog mig hem. Nu skriker monsterkatten igen. Var bor den? Monsterkattens blodisande läten vänjer jag mig aldrig vid.
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
10 comments:
Apropå mod: I de fall mod står för något bra - t.ex. när någon försvarar en mobbad - är det väl något bra just för att det är en aspekt av något annat? T.ex. att bry sig om. Så det skumma behöver inte vara mod, däremot är det något skumt med att göra begreppet mod central i beskrivningen. För betyder inte det att man har svårt att ta det som är mer centralt, t.ex. "bry sig om", i sin mun?
Sedan misstänker jag att de filosofer som säger att moral handlar om mod menar, eller åtminstone frestas att mena, att moral är en formell fråga: moralen har inget innehåll, utan är att stå för det man tror på, oavsett vad detta råkar vara.
Jo - bra sagt. En betoning av mod kan ju, i vissa fall, leda till ett slags beundran-moral; att framhålla det någon gjort som Fint och Vackert men kanske ställs då som du säger det viktiga helt i skuggan av det. (Men nu kanske jag är inne på Aristoteles igen.) Att en betoning av mod skapar en viss distans, kanske en viss estetisering ibland. (Det är ju trots allt inte ur ett förstapersonsperspektiv som mod kan komma in.)
Och det där med formell moral verkar också vara en vanlig tendens i prat om mod. För den här föreläsaren var det ett slags hastigt försök att kontrastera en intellektualiserad förståelse (moral är tänkande) mot något som låter mera aktivt, och då tycks ju mod 'aktivt'. Men jag tror det som spelade in där var att han hade en speciell situation i tankarna, som han sedan generaliserade: vi diskuterade Eichman i Jerusalmen. (Och inte ens där vet jag om mod ska ställas i blickfånget. Begreppet mod fick något slags status som förklaring: de modiga lät sig inte kuvas av byråkrati-tänkande eller rädsla; vad ska vi med en sådan förklaring?)
(inser att mod och feghet nog figurerar en hel del i förstapersonsperspektiv, men då blir det ofta riktig skumt, att mod och feghet blir ngn typ av mystiska karaktärsdrag man själv har eller saknar eller kan "jobba med".)
Jag tycker om Tomas av Aquinos bearbetning av Aristoteles på den här punkten. Han funderar att jo, nog behöver man säkert vara modig på slagfältet som filosofen säger, men är det inte ännu mera modigt till exempel att sköta om någon som har en smittosam sjukdom? Dvs, han betraktar modet i ljuset av "kärlek" som överordnad dygd.
Jo, då håller jag med Thomas av Aquino! I ett sådant exempel/en sådan formulering har jag inga problem alls med begreppet mod. Jag ska någon gång ta och läsa lite Aquino. Hittills har jag bara läst lite här och där, men tyckt att det varit rätt intressant ändå.
Patrik: jag hoppas allt är bra med er där - önskar er allt gott.
Jag är dock lite mer skeptiskt inställd. Nog förstår man vad Thomas vill säga, och i något sammanhang kunde det också vara riktigt att säga just så. Men frågan är ändå vad det där perspektivet betyder.
I min förra kommentar anspelade jag på ett liknande perspektiv, när Bamse brukar säga att "det är fegt att mobba", "det är den som försvarar den mobbade som är modig, inte den som spelar tuff och mobbar". Igen kan man förstå det där, men för mig verkar det som om både Bamse och Thomas av Aquino sitter fast i ett spel med feghet - mod, där man bara vill kasta om polerna. Det är som om de ville övertyga mobbaren / krigaren genom spela på viljan att vara tuff och modig, men låta det utmyna i något annat. Men frågan är då om vi gör oss blinda för vad detta andra betyder, hur detta andra skulle se ut ur ett perspektiv som inte alls tar feg / mod som den viktiga distinktionen i sammanhanget.
Jo risken finns säkert att man pratar med krigarens egen vokabulär. Men jag tänkte att det kanske också finns ett annat bruk av mod, som inte handlar om mod och feghet, utan om helt annat, just relaterat till kärlek. Då har mod kanske inte så mycket att göra med styrka (svaghet), utan kanske mer som i kontrasten mod och att vara modfälld. Dvs mod som ett begrepp som ett sätt att beskriva att någon tar en situation för vad den är, där den modfällda har gett upp. --- Men det är förstås med lite fantasi jag läser in det i Aquino. (Känner inte sammanhanget.).
Modfälld! Fin koppling! Här kunde man heideggerskt gå på och säga att vår nuvarande användning av ordet "mod" är ett förfall från ordets ursprungliga betydelse, nämligen "sinnelag", en användning som fortfarande återfinns i uttryck just som "modfälld", och vidare "hålla modet uppe", "vara väl till mods", "vara vid gott mod", "tålamod".
I det här fallet tror jag faktiskt att ett sådant etymologiskt påpekande pekar på något tänkvärt, även om "förfall" för väl passar in i givna tankemönster för att vara särskilt upplysande.
Just det, de där andra begreppen finns ju också. Tålamod är ett intressant begrepp. Undrar om någon har behandlat det filosofiskt. (Om inte så BORDE någon skriva om det.) I texter om arbete tycker man att tålamod kunde ha en plats.
Post a Comment