om uppmärksamhet

Det är besynnerligt hur en viss form av trötthet ibland riktar ens uppmärksamhet åt oväntade håll, eller gör uppmärksamheten konstigt bedrägligt skarp, som när man varit uppe hela natten eller annars bara befinner sig i en dimma. På förmiddagen gick jag min vanliga runda från huset till tunnelbanan. Text: inlämnad. Vimmelkantig. Plötsligt ser jag mitt bland butikerna på Ocean avenue en port, ståtlig, som jag aldrig sett. Gråa pelare, bastant dörr. Vad finns där? Stannade upp och kände mig lite kuslig till mods. Har den där porten funnits där hela tiden? Bredvid scanningsbutiken, matbutiken, datorbutiken och mitt frukostställe? Fastän jag har gått här tusen gången har jag inte sett den, lagt märke till den. Jag fascineras av såna där upplevelser, när en bekant omgivning plötsligt kastas i ett helt nytt ljus, när en stämning får ett ställe att te sig helt främmande, eller blir lite overkligt. Förundran över att saker finns till, liksom. Att en plats inte alls är så genomrotad som man tror, att ingenting är förutsägbart, att allt kan ses med nya ögon, hur många gånger man än sett det förut. Lindman är trött och sentimental. Fuck you, skrivangast. Här ska inte angstas. // Proust, jag saknar dig.