Språkliga tics

Under de senaste dagarna har jag funderat på de tics vi har när vi pratar och skriver. Min vän himlar sig över språkets förfall - hur amerikaner hasplar ur sig flera 'you know' i varje mening. När hon säger detta hinner hon med säkert fyra eller fem 'you know'. A måste gå ut på altanen för att skratta av sig. Folk har säkert språkstics i högre och mindre grad. När man lär känna någon kan man såsmåningom börja se ett mönster i hur den personen pratar. En del, men inte allt, av det handlar om något slags tics, såna där till synes banala ord som dyker upp på ett lite okontrollerat sätt. I min skrivkamp får jag lägga ner enorma mängder tid på att rensa tics. Jag har fem miljoner stycken. De här ticsen skiftar lite - med språk också så klart. Min nya filosofitic, som är ytterst fånig och avslöjande pinsam, är att använda ordet "simply" hela tiden. Gosh alltså. Jag vet att jag vill att filosofitexter ska låta robusta och klara, men kom igen. Hur blir man av med det där? I text kan man ägna sig åt järnhårt redigeringsarbete, om man har matsmältningssystem för sånt (det har inte jag, fast jag borde). Med tal är det annorlunda, delvis. Men trots skillnaden är både talat och skrivet språk på något sätt (min tic: i någon bemärkelse) spontant framvällande. [Här måste jag radera en av mina riktigt svårartade tics: det lilla och oskyldiga ju. Vad fan ska jag med det till? Insinuant dyker det upp i allt jag skriver.] Normalt sett tänker man ju (!) inte igenom hur saker sägs, eller jag menar, speciellt inte formen för hur det sägs. Visst finns det en skillnad mellan att "kläcka ur sig" och noggrant väga sina ord. Men båda de här sakerna är mera undantag. I de flesta fall rusar vi fram med språket i försök att få saker sagda, formen kommer på köpet. Ändå är de där ticsen lite konstiga. Hur kommer det sig att man börjar haka upp sig på vissa ord eller formuleringar som börjar liksom leva ett eget liv? Det är lite kusligt. Vad säger du, Sigge? Det är oerhört sällan jag vill lyfta fram hjärnans funktioner. Här är jag lite-lite frestad.

(Jag vet inte vad Sigge skulle säga om mitt fall, men jag har utvecklat tics till och med när det gäller bruket av tankestreck och kolon och sånt krafs. Efter att jag inspirerat läste Andrei Belyis Moskva blev det bara värre. Nu - ser ; mina texter - ut ::: såhär. Visst är det trevligt att yxa och hugga och knipsa i en menings rytm för att skapa bråk i harmonin. Men någon gräns.)

Min princip för att skriva blogg är att inte redigera så mycket. Att skriva snabbt och spontant. Naturligtvis blir följden att en oöverskådlig mängd tics nästlar sig in i texterna.