på benen i Greenpoint

Den läsare som prisade munkarna i Peter Pan bakery i Greenpoint hade helt rätt. Det rör sig om gudomligt goda munkar serverade i en lite ålderdomlig miljö, vita bardiskar och rutigt golv, ångande plåtar med godsaker. Musiken: förskräcklig. I kaféet bildas två strömmar. Folk springer ut och in för att köpa med sig munkar hem så att personalen får jobba för fullt med att slänga in munkar i boxar. Andra sitter vid disken på ett sätt som anmäler att världshändelserna kan ta vilken riktning som helst, nu äter jag min munk. Jag ägnar mig åt vita contemplativa tillsammans med en red velvet donut och kaffe.

Det är framför allt polacker som bor i Greenpoint. Många restauranger är polska, och man kan höra polska på gatorna. Utöver detta har stadsdelen en hel del gemensamt med Williamsburg. Industrial chic, kaféer, barer. Men i Greenpoint kan man se flera människor än två över trettio. Byggnader och gator är lite slitna. Jag antar att om femton år kommer de här stadsdelarna att se mycket annorlunda ut, gatorna kommer att bli anonyma som på många andra ställen och Starbucks eller någon annan kedja kommer att slå ut de mindre aktörerna som nu dominerar. Industrierna kommer att jämnas med marken. Jag går västerut mot vattnet. När man kommer till stranden är det helt stilla. Knäpptyst nästan. I New Yorks larmande gytter är det bra att hitta ett sådant ställe. Vandrar ner till Williamsburg för att se en film på en sk mikrobiograf. Biografen är mysig på alla sätt. Trots att jag bara varit där en gång för två månader sedan känner den pratsamma personalen igen mig. Stämningen och storleken är mera vardagsrum än biosalong (skrubben som fungerar som toalett har försetts med en liten ljusinstallation bestående av några rörbitar och ett par blinkande lampor - tja vad kan man säga annat än : New York, New York.). Rummet hyser tjugo personer. Obskyr film visas och publiken sörplar på sin medtagna öl. Det är ett prima ställe.