Finsk politik och nödvändighet

OK here we go again, ett inlägg jag har skrivit minst fem gånger (och lite på efterkälken är jag nu men efter att ha läst Jutta Urpilainens uttalanden refereras i dagens HBL kanske inte).

Finska politiker håller en ramsa så kär att denna ramsa med vissa små modifikationer återkommer nästan alltid då ett kontroversiellt beslut tas (alltså ett beslut som ifrågasätts, och politiker är väl medvetna om detta). Ordförande Katainen ger sin kommentar till Vänsterförbundets utträde ur regeringen och så här klingar ramsan den här gången:

- Suomen tilanne on niin haastava, että jonkun ne hommat pitää hoitaa. Siitä ei tulisi yhtään mitään, jos kaikki päättäisivät olla käyttämättä oikeuttaan tehdä päätöksiä. Jonkun tässä maassa pitää päätöksiä tehdä, vaikka ne olisivat vaikeita, Katainen sanoi. (referens)

Någon måste ta besluten. Att sitta i regeringen innebär ansvar. Det är viktigt med ansvar i politiken. Ansvar innebär att ta svåra beslut. Någon måste ta svåra beslut. Ansvar är tungt. Någon i det här landet måste fatta besluten. Fastän de är hårda måste någon fatta besluten. Finland befinner sig i ett svårt läge. Om alla skulle låta bli att fatta beslut skulle det bli katastrof minsann.

Ansvarsretoriken förvandlas här, tycker jag, till något allt annat än ansvarsfullt - politiken blir administration och att "bära ansvar" förvandlas till ett retoriskt maktmedel.

Statsministern är dessutom noga med att påpeka: "Kivulias ratkaisu kaikille, hän tyytyi toteamaan." Svårt läge för alla, beslutet är smärtsamt för alla. Ja-a, kanske för vissa mer än andra? Att statsministern säger så här är rent utav ohederligt i ett sammanhang där det väl står ganska klart vem som drabbas av rambesluten ifråga. (HS: "Pääministeri Jyrki Katainen (kok) sanoi keskiviikkoyönä, että päätökset tuntuvat pahalta ja silloin niiden kuuluukin sattua kaikkiin, koska suomalaiset ovat kaikki samassa veneessä.")

Så försvaras politik som leder till att de mest utsatta får det sämre: en vag hänvisning till det allmänna "läget" och att "någon" måste fatta beslut. Det låter alltså som om dessa beslut ramlat ner från himlen och nu är det bara modiga politiker som Jyrki Katainen som vågar axla detta ok som rasat ner på hans axlar. Här har vi en man som stiger upp ut ur de fegas led och ställer sig vid det nationella rodret för att styra in på den smala, men nödvändiga vägen. Som min kompis skriver på FB: En del av det här spektaklet är en statsminister som gör allt för att visa att han kan fatta svåra beslut. Ett slags beslutsamhetsperformance.

Det som naturligtvis följer ur allt detta är att retoriken om svåra lägen och beslut som måste fattas är avsedd att underminera allt mothugg. Då blir det viktigt, tycker jag, att ta ett eller två steg tillbaka och fundera över Katainens retorik.

vår

Känslan av att stiga ut på gatan och världen verkar helt ny, allt börjar på nytt, förundran: efter en afton av dålighetsliv, efter en tid nån annanstans, efter en lång promenad, efter att ha varit sjuk ett par dagar, efter att ha hängt hemma alltför länge, efter att det slutat regna, under helgdagar då nästan inga människor rör sig på stan, under långa eftermiddagar, planlösa förmiddagar, en spontan nattpromenad, att vingla omkring på stan efter ett kafferep i oändlighetens tecken en absurt tidigt morgon när en knappt vaknat. Det bekanta plötsligt i ett nytt ljus, oklart vilket. En kliché: att på nåt underligt vis påminnas om att finnas till. Fånigt som fan men så är det, en form av ut-ur-dvalan.

Idag: evighetsdag på jobbet, ingen eftermiddagslur, vimmelkantig promenad. Biskopsgatan. Det har blivit varmt under dagen. Solen håller på att gå ner. Ungar på gatan. En tonåring härjar med en annan, skriker men plötsligt verkar de vara vänner igen, som om inget hänt. Ett äldre par går arm i arm. Lukten av bildäck på asfalt. En pensionär cyklar mitt på trottoaren. Jag går till den vietnamesiska restaurangen, ett prima ställe. Slår mig ner. Förutom jag är det en gråhårig gentleman där, och med honom, ett barn. Mannen pratar och ser ut som David Lynch, kalufs och allt, fast han pratar med brittisk accent och kanske läspar han lite. De läser tidningen. Han förklarar med hög röst om något som verkar handla om NATO. Don't worry about it, ... I was a soldier once you don't have to worry about it yet. Mannen och den som kanske är dottern läser vidare i vad som tycks vara Iltalehti och flera gånger säger den äldre att man inte ska tro på allt vad man läser. Han lanserar begreppet 'propaganda' för den lilla, kanske nio eller åtta, och hon svarar inget särskilt, hugger i sin efterrätt. Sen pratar de om dödlighet, mannen påminner om det ändliga livet, we're not always here. Efter det kommer den äldre på att han gärna vill läsa högt (if that's ok with you frågar han belevat); han ber barnet fråga damen där borta om det är ok. Jag inser att jag är omtalad eftersom jag just nu är den enda i rummet och nickar. I thought that what a man säger ungen neutralt. That is most definitively a woman, säger David Lynch tvärsäkert. Så börjar han läsa Harry Potter, The Philosopher's Stone. Han läser med emfas. Om drakar och hur man strider mot dem, tror jag. Mitt i läsningen kommer min kompis J in i restaurangen utan att jag riktigt märkt det förrän efter en stund och hen frågar klurigt som hen brukar hur många x maten får på min skala. 5/5 myser jag eftersom jag har ätit en gudomlig skapelse av nudlar och chili och tofu och koriander. Säger hejdå åt J genom mattårarna och snubblar till en diskussion om Antigone som jag lite sömnigt halvdeltar i och är mest nöjd och mätt i magen och så där överväldigad av våren som jag brukar vara.

Exodus

Det händer saker vid den filosofiska institutionen! Vi ska nämligen flytta, helt tillfälligt, ingen vet hur länge, på grund av en rejäl mögelsanering i lokaliteterna. Ett gäng papplådor står radade längs korridoren men först idag börjar jag och min rumskompanjon Y packa ihop våra pinnaler. Genom åren har vårt rum varit lite av ett bombnedslag, mysigt just på grund av de disparata sakerna, det kringströdda kaoset, det motsrävigt oordnade och icke-professionella i Åbo akademis välplanerat standardiserade ark. Det är ett hårt arbete: ett helt universum av skrot (och damm) har ackumulerats sedan 2004. Under dagens lopp gräver Y och jag oss igenom åratal av filosofisk historia (för vi är givetvis eniga om att filosofins historia skrivs i rum x på Åbo akademi, visst?). Alla de där knastertorra artiklarna som man kopierat men aldrig läst. Artiklar om medvetandet, Freud om våld, McDowell,  businessetiska modeller, naturalism, Austin. Guldkorn man glömt: "Let's spit on Hegel", minst tre olika kopior av vissa lysande alster, bäst att spara alla tre. Dessutom har skrotnisse #1 och #2 samlat på sig allt möjligt annat som nu deponeras till skumma förråd eller random sopnedkast. Tidskrifter, uppslagsverk, täcken, små montrar, möbler, glasföremål, några rullar hushållspapper, några byttor, EN BOK AV PAAVO VÄYRYNEN!!, salta kex från 2009, mystiska tyger, icke-fungerande pennor, en tidskrift om hundskötsel, spik, en sejdel av tenn, gamla cd-skivor. Med jämna mellanrum kikar jag upp från min hög, grabbar tag i nån pryl och hojtar till Y: "behöver inte du en sån här mojäng?" Och visst behöver hon. Den MAGNIFIKA känslan när vi grävt oss till botten av vårt nonsensberg och fyllt kartonger med samma nonsensberg. Något slags liminaltillstånd anmäler sig. Uppbrott och karnevalstämning med frusen dajmtårta i det minimala kafferummet och några vandringar fram och tillbaka genom humanistkomplexet där man ska akta sig jävligt noga för att inte i misstag låsa in sig i en anonym korridor. Våra nya kontor är avskalade och inget tjafs har hunnit ansamla sig där. Det är tänkt att jag fr.o.m. imorgon är parkerad i mitt nya neutrala rum, går dit varje dag, skriver som en galning på avhandlingen, blir klar jätte-jättesnart. Att kontoren är belägna i "centrum för livslångt lärande" bådar dock inte gott för min instrumentaliserade attityd. Jag gör vad jag kan för att göra mig hemmastadd bland grå metall, grått bord, grå heltäckningsmatta, tomma ytor. Tidningen Skärgård har sitt kontor nära, kanske kan jag gå dit och snarvla om skärgårdens framtid, förbindelsebåtar, skarvar och skärgårdsentreprenörskap om andan faller på (en gång fick jag en briljant idé som jag tyckte skulle förverkligas i just denna tidskrift, nu borde jag ju hänga redaktionen i hasorna). Y lånar mig en av sina anskrämliga blomruskor (jag har redan hunnit förolämpa flera av blomstren och frågat om de liksom ska ligga ner så där och Y svarar glatt och uppriktigt att bara de får lite vatten så), den ständiga gröna filten är ditforslad och jag skruvar opp värme-elementet till max. HÄR SKA DET SATAN JOBBAS!!! Men först ska jag ta tillfället i akt och sova en liten lur på den gamla soffan, som avskedshyllning till rummet där det prokrastinerats en hel fucking del genom åren.

Det urbana helvetet

Det är lördag förmiddag. Våren har just exploderat, solen brassar på, folk ser glada ut. Jag och min kompis bestämmer oss för en session på stan. Hen är kaffekranttu, jag vill ha pizza. Vi smyger in i ett nyöppnat ställe i centrala Åbo. Mina nöjda vårfunderingar övergår i undergångsreflektion.

Alltså så här. Varför är nästan varje nyöppnat café/bar/matställe en plats så outhärdlig att doktorn skulle behöva skriva ut en och annan pillerburk eller mixtur för att en ska kunna sitta där med frid i sinnet? Stället vi besökte är typiskt. Stor, robust bardisk. Lukten av dyrt specialkaffe. På hyllorna står fanciga flaskor radade. En flaska står färdigt i en burk med is. Personalen ilar omkring och ser stressade eller ironiskt nedlåtande ut. Allting är avskalat, minimalistiskt, planerat, strömlinjeformat, "lite bohemiska" lampor, höga bord, vanliga bord, olika rum. Glasen, besticken, tallrikarna, kopparna - genomtänkta in i minsta detalj. Trendkänsligt så det förslår. Lite ironi på menyn, sofistikerade råvaror. "Rustika" träbord. Matställets namn är ingraverat i barstolarna. Välklädda människor ramlar in genom dörren, familjer, par, kompisar. Städade, ordentliga, respektabla vårfirare. Ljudnivån börjar stiga. Det finns få tyger som fångar upp bullret. I bakgrunden skrålar hemsk lounge-musik som fan själv kalkylkomponerat i sitt lyxhelvete.

Jag tycker om att äta ute. Jag gillar mat, jag gillar mysiga vattenhål, jag gillar att hänga på stan. Det som gör mig ledsen är att Åbo fylls av ställen av just den här typen: opersonliga, dyra, pissnödiga. Ställen som inger en känsla av att bli iakttagen. Ställen som uppmuntrar självmedvetenhet, att visa upp sig på stan. (Tänker på mina månader i New York, hur det var svårt att hitta inrättningar att trivas på.)

Vad en Lindman beställer: billiga, simpla, ruffiga, snälla, välkomnande urbana rum utan krångel och - lyssna noga nu - utan koncept och "profilering". Utan varumärken. Utan djuplodande idéer om stället som upplevelse. Jag vill ha hak där en kan försjunka i tillvaron, prata med folk, höra vad folk säger, umgås utan att det känns som en satans teater. Jag vill ha ställen där ALLA (och då menar jag precis alla) är välkomna, utan urskiljning, utan "målgrupp", utan misstänksamma blickar eller smilfinkeri. Och ja, naturligtvis: jag efterlyser ställen som behandlar sina anställda bra och som inte förvandlar folk till stressade vrak. Jag vill ha syltor dit man kan gå och sura för sig själv och kanske få dagen att svänga på sig. Läsa en tidning, läsa en bok, äta en bulle eller en enkel rätt, ta en stillsam öl. Som tur är finns det fortfarande en drös av sådana hål kvar i denna stad (fast en del har försvunnit), och det är något som jag känner stor tacksamhet inför, eftersom sådant utgör en avgörande del av min vardag.

Jag tycker helt enkelt att en stad är bra om den innehåller en mängd öppna och välkomnande matserveringar, caféer och barer som inbjuder till umgänge och spontana möten mellan människor. Spända och pretentiösa inrättningar som det jag beskrev ovan - med akustik där det knappt går att prata, is i luften, krav på €€€ i börsen - gör det urbana livet mycket tråkigare och andefattigare än det kunde vara.

Det om det.

millie&andrea

Projektet består av Andy Stott (som gjort flera GUDOMLIGA plattor, rikta örat mot dem uppmanar jag er å det STRÄNGASTE) och Miles Whitaker från Demdiker stares. Grumligt&vasst på en och samma gång.

Blindheten

En sak som gör den Lindmanska vardagen lite spännande, lite grumligt mystisk, intesålite unheimlich, är att jag titt som tätt råkar in i konstiga situationer. Kanske har det att göra med att jag ser så dåligt (halvblind i praktiken), eller kanske har det att göra med konstitutionen under mössan. (Har antagligen nåjsat om detta förr, dessutom.)

I alla fall: åtminstone någon episod varje dag består av skumt nästan-möte. T.ex. så här: jag hälsar glatt på nån, brölar: HEJ A!!! Det är inte A. Nålåt till tusen. Eller VAR det A? Vänta nu? Hm. DISSAR du mig nu, wtf? Andra dagar: Jag får för mig att någon hälsar på mig och jag försöker klura ut om det var till mig hälsningen var riktad, vem personen är och i vilken anda jag i så fall ska hälsa på den (känner jag liksom dig?). Ibland slingrar sig små samtal där jag fortsättningsvis försöker ta reda på vem det är jag pratar med och hur jag känner den. Ofta blir sånt bara märkligare: ja det är ju du som är god vän till X (person jag träffat en gång 2005). Vid något tillfälle upplöser sig situationen och bitarna faller på plats: ja, just det, en fest för tio år sen, ÅA:s bibliotek, Ålands lyceum, Kerttulin kievari, morjens, kul att ses. En solid grund av identifierande. Såna där möten får en att bli kartograf över sitt eget liv och erkännerkänn, det är lite kul, och lite skrämmande. Men ja, den andra sidan av saken är att jag stup i kvarten framstår som en person som går med näsan i vädret, en riktig superarrogant mallgroda som inte hejar på/går fram till folk jag känner eller är lite bekant med. En irriterande belägenhet. Jag tycker det är viktigt att artigt uppmärksamma människor och så lever jag precis tvärtom. På grund av det här blindstyreriet blir jag extra paranoid; om det är ett ord som kännetecknar mig+det sociala är det obekväm, uppbullat för idel pinsamhet och förstämning - blindhet eller nä, omvärlden är ett mysterium.

I skarven mellan 'var det hen?' och 'äsch fan jag borde ha stannat och pratat' börjar jag grunna på hur jag förhåller mig till andra. (Är det så att jag när en hemlig och fascistoid längtan till formaliserade hälsningskulturer av typen: GODDAG PROFESSOR X, GODDAG FRÖKEN Y, GODDAG MAGISTERN, GODDAG DOKTORAND LINDMAN.) En gång på ett ställe långt från Åbo var jag övertygad, men bara halvt, om att en av mina gamla med-filosofer från studietiden stod och väntade på samma ställe. Kollade förstulet på personen, tolkade tecken. Funderade: ska jag hälsa? Men om det är hen, varför hälsar inte HEN? Ett myller av åskådningsformer och nojande. Så där kan jag hålla på, oupphörligt. Det är enormt fånigt.

Teckentydning i det sociala.

2 månader, 13 dagar

På sistone har det på institutionen uppstått en frenetisk stämning: vi är många som håller på att avsluta avhandlingsarbetet och diskussionerna kretsar kring granskare, avhandlingsspurt och filande på manuskript. I vanliga fall skulle jag förhålla mig lite tveksamt kring frenesi kring arbete men just nu är det precis vad jag behöver. Beslutsamhet i luften. Mål i sikte. Istället för angst: blanketter, versioner, utlåtanden. Det är meningen att jag ska lämna in en text för granskning i slutet av maj. Två typer har preliminärt tackat ja till att granska åbäket. På något sätt känns allt det här lite helt jävla fucking awesomefantastiskt. Jag har kastat bort några år på att helt enkelt mer eller mindre vimsigt rota omkring i böcker och halvskriva på avhandlingen i nåt slags avdomnad grundstämning av oro och panik. Att saker konkretiseras, blir mera handfasta, till och med formella, gör att lite av den overklighetskänsla (kommer jag överhuvudtaget att kunna genomföra projektet? Är det inte bara ett slags fantasi?) som långt präglat min doktorandtid börjar försvinna. Försöker formulera målen för skrivandet: ett resonemang som på nåt sätt kan vara begripligt, varken mer eller mindre. Kapa lösa trådar, vingliga bryggor och ta bort annat krafs. Förenkla, förtydliga, sätta punkt. De följande månaderna ska jag alltså ägna åt att sätta text på pränt, skippa introspektionen, skippa ångest, skippa nojor, skippa kringirrande, skippa slöandet - S K R I V A. På något sätt måste det gå.

Klartext

Plöjer igenom den senaste veckans tidningstorn och som vanligt drabbas jag av en blandning av ångest och förvirring. I lördagens HBL ingår en kort artikel om en rapport som IMF nyligen skramlat ihop om Finlands ekonomi. Artikeln ger sken av att en sådan rapport väger tungt. Reformer av arbetslivet betonas tydligen: pensionsåldern ska höjas och unga ska snabbt ut på arbetsmarknaden. Vi har hört det förr, visst. Men att det här inte bör förstås som helt normala, nödvändiga strukturella reformer framgår tycker jag alldeles utmärkt i perspektivet som följande uttalande (av en IMF-delegations ordförande) ger uttryck för:

- Finlands arbetslöshetssystem är generöst jämfört med många andra länders. Det är allt skäl att se över hur det påverkar tillgången till arbetskraft.

Alltså: systemet i Finland är för bra. Andra länder renodlar arbetskraft som arbetskraft, som utbud och efterfrågan. En vara. Det är Finland väg att gå. Läget för de som jobbar och de som är arbetslösa MÅSTE bli sämre. Vi har inte råd att ha det bra. Vi har inte råd att ha det bra. Det allra viktigaste är en rörlig arbetskraft. Allt som påverkar och begränsar "tillgången till arbetskraft" måste nedmonteras eller reformeras. I samma rapport uppmanar IMF Finland att öka produktiviteten i den offentliga hälsovården. Låt oss gissa att produktivitet inte betyder att folk ska få vård på så goda villkor som möjligt. Utan på samma sätt som gällande arbetskraften ska hälsovården renodlas som vara.

I samma tidning nämns en utredning som talar ett helt annat språk. En utredare har kommit fram till att bärplockarna från Thailand som jobbat i Finland under somrarna arbetat under förhållanden som liknar människohandel. Frågan är här: kommer inte dessa usla och farliga förhållanden nära sådana ideal för arbetsmarknaden som IMF verkar stå för i rapporten? Avreglerad arbetsmarknad, utbud möter efterfrågan med så liten formell friktion som möjligt, arbetskraft som arbetskraft och inga andra aspekter av arbete får vara viktiga.

(Hur tänkte HBL när de valde bild till reportaget? IMF-människan framställs på bilden som Jeanne d'Arc i Carl Dreyers film från 1928: huvet bakåtböjt, lidande/innerligt uttryck, blicken mot himmelen. Ett brungrått gasmoln nederst i bilden markerar flyktigheten hos det världsliga.)

sedernas förfall

Stötte på detta citat. 

"Européer ur medelklassen och uppåt började dagen med en omsorgsfull toalett och påklädning, även om de inte skulle utanför dörren eller arbetade i hemmet. Att gå omkring hemma orakad, i kalsonger och rufsigt hår bara därför att man inte behöver visa upp sig för någon skulle gjort ett mycket dåligt intryck på våra förfäder."

Tänk på det, slashasar. Själv får jag ibland för mig att sådana där kalsong- och rufsdagar ytterligare bidrar till demoralisering, att dagen aldrig tar fart, att skrivandet fastnar och att dag plötsligt blivit kväll utan att jag riktigt märkt hur. Alltså är det omsorgsfull toalett, strykta skjortor och pressveck som gäller i det lindmanska skrivarhushållet, också de dagar då den vidlyftigaste utflykten tar mig till butiken tvärs över gatan. Ja, tänk på Matti Klinge: jag skrider värdigt mellan soffan, datorn och kaffebryggaren. Inga mjukisbyxor så långt ögat kan nå.

люди, люди, люди

Får inte bort den här ur huvet. Cheesybra sovjetåttiotal. Kolla in bildspelet...

Litterärt sömnpiller

Innan läggdags läser jag Henry Fieldings Tom Jones. Den är evighetslång och kanske både den tråkigaste och sämsta bok jag läst. Jag befinner mig på s. 442 och har halva kvar. Ett skäl till varför jag pinar mig med sånt här är att boken är ett utmärkt sömnpiller. Lindman somnar som ett litet barn efter tjugo sidors supertrist läsning. (Och det är inte trist på det där bra sättet utan bara ... trist.) Ett annat skäl är att jag lider av något slags perversion som tvingar mig att läsa igenom böcker jag börjat på, också om de är mer än 800 ss och dåliga. Alltid lär man sig nåt, tänker jag optimistiskt. Det tredje, kanske viktigaste, skälet är att boken ska hjälpa mig att smyga in ord som aqc... acquiesce, wanton, panacea  i den annars också svajiga avhandlingssvengelskan. Alltså helt på riktigt skulle en kul grej vara att liksom sabotera det här med nordbor som träget försöker skriva korrekt akademikerengelska genom att skriva en kockoavhandling på skitdålig efterapning av 1700-talsengelska. Det vore nåt som skulle pigga upp sluttampen på avhandlingsslitet.

Nåväl, Tom Jones. Boken är skriven av Henry Fielding  som jag inte vet nåt om förutom att han i boken uppenbarligen är extremt nöjd med sig själv. En stor del av detta 800-sidorsverk går åt till att Fielding kverulerar med sina samtida kritiker - och det är på nivån bjäbb. Resten av boken består av en ädel kärlekshistoria, lite engelskt landsbygds- och stadsvimmel och sen nåt som jag skulle beskriva som buskis (som inte är det minsta kul; Fieldings paradnummer är folk som slåss). Tom Jones själv är oäktingen som blir utsparkad från sin adoptivfars gods eftersom han ägnat sig åt allt annat än dygdigt leverne, fy. Men den kringirrande Tom Jones har en välvillig (benevolent) natur fastän han då och då faller för en och annan frestelse. Civilisationskritik anno 1750: naturen kontra sederna hos bildat folk (filosofer och teologer är en oändlig källa till lustigheter i romanen) Efter 445 sidor är jag inte särskilt klar över hur Fielding beskriver 'natur'; framför allt verkar det som om vissa människor helt enkelt har en oförstörbar natur (det är oklart vad det är som betonas - att spontant ingripa och hjälpa damer i nöd eller en ursprunglig sexualitet), medan andra är fastväxta i antingen sin egen ruttenhet eller kulturens tvivelaktiga modefenomen - en av skurkarna är en dam som på ett mycket okvinnligt vis (i detta framhärdar förf.) ägnar sig åt militärstrategiskt 'tänkande' som hon har tillägnat sig i dåligt hovsällskap.

Det som gör det mänskligt genomförbart att traggla boken är att det på nåt vis är spännande att se hur Fielding tänker på t.ex. kön (vilket han gör, ofta) och hur det förkapitalistiska engelska samhället gestaltas (romanen kom ut i mitten av sjuttonhundratalet). Det är också lite semiintressant att läsa Fieldings skojande kring samtida uppfattningar om litteraturens väsen, kanske speciellt för att själva romankonsten inte var så etablerad då (och det verkar oklart vilken som tänks vara romanernas publik; kultureliten, bildade män, kvinnor?). Men JESSUS det är en tradig tegelsten.

Men nä, läs inte den här boken.

Nattskiftet

En av de värsta, och bästa, sakerna med det här avhandlingsarbetet är det här med deadlines. Jag är lat. Jag behöver dem. Dag blir till natt och det är bara några timmar kvar tills jag måste skicka in textfan som ska presenteras på seminarium (det brukar ta en vecka att återhämta sig och samla ihop sig själv efter ett sånt seminarium på institutionen). Nu är det natt och nattskift precis som varje år inför den där förskräckliga seminariedeadlinen. Texten slöar i den solkiga rutan och jag vet att det är vissa delar som är helt hopplösa. Börjar korrigera språk, titta på skojiga synonymer och tråckla in ännu en fotnot. Läser onödiga saker på nätet och tittar i morgontidningen som just ramlat in genom postluckan. Bläddrar halvhysteriskt i en bok som jag tänker att ska ge en plötslig inspiration, drunknar i nya tankar som jag skyfflar in i dokumentet. Har under flera veckor gått och liksom hoppats - innerligt, intensivt, ofta, en ständigt puttrande oro - på att det där hopplösa men nödvändiga stället i texten liksom ska mogna fram i huvudet, att gröt ska bli cement och att funderingen ska veckla ut sig genom något slags halvmedvetet idisslande. Det händer naturligtvis aldrig på det sättet. Sen är klockan tre eller fyra eller fem och jag har lyssnat igenom alla skivor i samlingen, snusat på nattluften och bryggt en balja kaffe. Nu nu nu. DET BESVÄRLIGA STÄLLET. Ibland är det just i det ögonblicket, halv sex en onsdagsmorgon som saker slutligen börjar falla på plats: jag skriver i ren desperation och har inte tid att censurera tankarna desto mera, låter det komma, vadsomhelst. Men andra gånger går timmarna och det besvärliga stället är alltjämt stumt. Kaffet svalnar, musiken tystnar, gryningen spricker upp och jag bestämmer mig för att ge upp och gå och sova när jag hör att grannarna en efter en börjar gå på jobb.

Simone Weil

Idag ordnades ett seminarium om Simone Weil i Åbo. Ganska många av de som talade där kommenterade det allvar som kännetecknar Weils filosofi. Jag blev att ruminera kring det där om allvaret. Susan Sontag skrev i tiden en extremt kritisk artikel om Weil och hur folk attraheras av hennes tänkande trots att det är få saker som folk känner igen sig i eller håller med om; det är det extrema som drar, menade Sontag. Hon skriver: "The truths we respect are those born of affliction." Jag tror i och för sig att Sontag kan ha helt rätt i att draget av stränghet och självförnekelse kan utöva en underjordisk dragning till Weil (vars tänkande nog har sådana dimensioner). Men ändå - måste det vara helt fel att påpeka att Weils filosofi inte bara präglas av vad hon skriver utan också hur hon säger saker? Det är mycket hos Weil jag finns märkligt, obegripligt, till och med skrämmande. Hennes betoning och idealisering av avstånd exempelvis. Men ändå skulle jag vilja säga att jag grips av Weils texter, också när jag inte förstår, eller när resonemanget går åt ett obehagligt håll. Det Weil skriver om slår mig som angeläget, nåt jag måste fundera på, befatta mig med. Kanske så här: jag kämpar ofta med att filosofin ter sig som en suspekt verksamhet på grund av den intellektualism som jag tycker att jag hela tiden ramlar in i. Att jag på olika sätt tappar bort den verkliga frågan eller att tankeverksamheten börjar leva sitt eget spöklika liv där begrepp staplas på begrepp. Jag förlorar ständigt kontakten med angelägenheten i filosofin och det filosofiska tänkandet. När jag läser Weil läser jag någon som kämpar, där texterna nästan går sönder. Jag menar inte att det här är den enda formen av filosofiskt allvar (långt ifrån) men att Weil är ett exempel på en filosof där texten etablerar ett tilltal och att den har karaktären av bekännelse snarare än teoribygge eller distanserade klargöranden tycker jag man utan vidare kan säga utan att allvaret i sig fetischeras. Sanningssökande kan verka som ett pompöst ord, men för Weil skulle jag säga att just sanningssökandet är det som präglar texterna och att det är så jag som läsare relaterar mig till det hon säger: att hon ständigt försöker formulera något, söka sig fram till något.

I mars premiärvisas en svensk version av en dansföreställning om Simone Weil. Jag tror att jag ska gå och titta på den, samtidigt som jag av nån anledning är orolig över hur Weils filosofi och liv kommer att gestaltas på scenen, som dans och tal. Vi får se.

Rasism.

En bild av rasism jag tycker att rätt ofta målas upp är att rasister är juntar med tokiga idéer, såna där nästan komiska sannfinländare som vräker ur sig sin goja på lokala barer och i nationens parlament. Rasisten är en kufisk fanatiker, nån som har fixa idéer, nån som borde lära sig att rasism är dåligt. Sannfinländaren blir någon att skratta åt, en tölp - oj oj vilka tossiga uttalanden ännu år 2014!

Det är en massa som oroar mg med den här bilden. Föraktet för lågutbildade, hur rasisten alltid just beskivs i såna termer, att det är en typ i förortens bar som förvandlas till urtypen för rasist och att botemedlet blir upplysning och kloka resonemang, lugnande statistik kanske. Framför allt: allt som bilden inte alls fångar. Göran Greider har skrivit en text i nystartade vänsterdagstidningen ETC om det här: det vore viktigt att uppmärksamma den sortens rasism som upprätthålls av tjänstemän, företagsledare och HR-avdelningar. Här är rasism något annat än fördomar eller knasiga hang-ups. Rasism är ett system som göder exploatering. Ett system som ställer folk mot varandra. Det handlar kanske inte om onda avsikter alls, men likväl skapar systemet rasism och orättvisor. Så här skriver Greider, och även om texten har sina problem tycker jag det här träffar något:

Vilka är det i dagens Sverige som konkret verkställer den rasism som yttrar sig i segregation eller exploatering av lågbetalda immigranter eller papperslösa? I princip är det personalchefer och verkställande direktörer på olika företag. Vilka är det som allra först flyttar från bostadsområden som är på väg att bli invandrartäta? Och vilka flyttar ängsligt sina barn från den invandrartäta kommunala skolan till en friskola? Vilka väljer bort ett svåruttalat namn bland jobbansökningarna? Det är de högutbildade. Tjänstemännen, medelklassen. Det rör sig naturligtvis sällan om medvetna diskriminerande handlingar men rent faktiskt mynnar de ut i segregation.

För att prata partipolitik: det som Samlingspartiet åstadkommer och gynnar i sin politik smusslas undan när den enda rasism som blir igenkännbar företräds av Sannfinländare som kläcker ur sig rasistiska saker.

Det här är galenskap.

Idag har jag fått nya blanketter att fylla i för att min ansökan om att få arbetslöshetsunderstöd för månaden januari ska godkännas (en enda månad). Ett tjockt kuvert från lärarnas arbetslöshetskassa och ett tjockt kuvert från närings- och arbetsbyrån. Sammanlagt ska jag fylla i cirka 7 olika blanketter och lämna in cirka tio olika bilagor, av vilka jag lämnat in några redan tidigare. (Min första taktik att BOMBARDERA närings- och arbetsbyrån med bilagor i ett kuvert som höll på att rämna i fogarna visade sig misslyckad.) En begäran kräver att jag ska redogöra för vad jag gjorde från 1.7 till 31.9 förra året. Jag tvingas författa en berättelse om att jag skrev doktorsavhandling och fick sån ångest över all byråkrati som det innebär att vara arbetslös att jag lät bli att anmäla mig och bad till gud att jag skulle få pängar nånstans ifrån. Dessutom var det av ren och skär dumhet som jag nämnde att jag ibland skriver artiklar som freelance - det borde jag inte ha gjort, nu ska allt detta också redogöras för. Fans fan. Alltså all denna uppståndelse, allt detta utredande, allt för en månad. Jag funderar på hur dylika utredningar går till och den mängd arbetskraft som krävs för att alla uppgifter och information ska samlas ihop och granskas. På riktigt, är det här vettigt, är det ändamålsenligt, är det sunt? Och redan nu känner jag ett avgrundsdjupt missmod: samma fucking sak om några månader igen, samma blanketter, samma rumba, samtal med artiga tjänstemän per telefon. Detta jordeliv.

EDIT: Insåg sen när jag plitat ner dessa gnällrader att det lätt låter som att byråkrati är dåligt i allmänhet och att det här med arbetslöshetsstöd är lite suspekt. Så är det ju inte. Mitt problem är ärligt talat lite av ett lyxproblem. Det som stör mig är hur som helst att skattepengar går åt till sådana här rundor av oändlig granskning.

Om svårigheten att prata om kultur

I den svenska avdelningen av Amnesty här i stan läser vi just nu böcker om mänskliga rättigheter. Ett intressant projekt, jag ser fram emot bra diskussioner. Inför dagens träff har vi läst den amerikanska journalisten Isabel Fonsecas bok Begrav mig stående, en bok från mitten av 90-talet om romer i Europa. Jag tror boken har lite klassikerstatus. Fonseca skriver medryckande och hon lyckas klämma in en mängd intressanta spår i den här digra boken. Framför allt är Fonseca bra på att beskriva romernas livsvillkor i länder som Albanien, Bulgarien och Rumänien under det "kommunistiska" styrelseskicket och de förändringar som nittiotalet förde med sig, förändringar som i stort sett inneburit en våg av hat och förföljelser riktade mot romer.

Fonseca reste runt i Europa och pratade med romer, delade deras vardag. Projektet är ambitiöst: hon lärde sig romani och tycks ha en rätt stor kunskap om historiska skeenden (hon skriver t.ex. om hur många romer levde under träldom under många många århundraden). Fonseca försöker kasta ljus på det förtryck som romer utsätts för. Hon skriver om fattigdom, romers bosättningssituation och olika inställningar till utbildning. Förhållandena i olika länder visar sig skilja sig åt, även om det finns gemensamma drag i t.ex. hur vissa traditionella näringar omöjliggjorts. Ofta visar hon hur olika tendenser förstärker varandra utan att de ändå bildar en enhetlig sanning om hur det ligger till (bosättningsaspekten är en av dessa) och här visar Fonseca skickligt hur en situation har många olika rötter i statsstyrd bosättningspolitik, attityder och ekonomiska villkor.

Men tvärt emot mina förväntningar var det här en bok som knappast ifrågasätter en idé om en enhetlig romsk etnicitet som representerar vissa mänskliga egenskaper och vissa eviga tankemönster. Fonseca må vara bra på att skissa historiska förlopp, men samtidigt består boken av många passager där en kulturell essens frambesvärjas, en essens som omfattar alla romer, överallt. I de här passagerna, som ofta tar avstamp i något av Fonsecas möten med människor, känns boken som ett slags övergrepp; istället för att lyssna till vad en enskild har att berätta är författaren ibland upptagen av tankar om kulturella tabun eller romernas släktband; människorna vars olikheter framgår blir på något konstigt sätt talesmän för kulturella mönster - istället för att t.ex. låta individers röster belysa mångskiftande förhållningssätt till mönster. (Å andra sidan talar Fonseca med människor som tagit avstånd från 'det romska' men istället uppstår en rätt tydlig dikotomi mellan innanför/utanför där jag helt enkelt har svårt att lita på författarens förmåga att beskriva.)

Fonseca är så ivrig att gå emot vissa fördomar om romer (ett bra projekt visserligen) att linsen ofta proppas full med kultur, kultur, kultur - människor hon pratar med kommer allt som oftast att företräda Den Romska Identiteten, allt folk säger och gör ses i ljuset av etnicitet som ett övergripande Något. Detta Något vill författaren halvt förklara, halvt placera i en märklig ursprunglig etnicitetssfär. Som värst blir det när Fonseca, efter att ha bjudit in sig själv till olika sammanhang och familjer börjar studera människorna omkring sig: närgånget beskriver hon folks kroppar, hud, skavanker, och precis allt vittnar om Det Romska, varje hudnyans, varje leende, varje mustasch. 

Fonseca tittar och iakttar och insuper intryck och i allt detta ser hon romernas ursprung i Indien, romernas identitet eller romernas relationer. Varje idiosynkrasi, varje liten konstighet måste förklaras, begripliggöras utifrån rubrikerna kultur och etnicitet. En antropologisk "sanning" som Fonseca ofta lanserar är att allt främlingshat bygger på en rädsla som har med smuts att göra. I mina öron låter det här inte alls självklart: som om avskyn mot smuts har en universell roll, som ett grundfundament. Vad håller man på med när man levererar dylika insikter?

Allt detta gör Fonseca med ett slags självklarhet och självsäkerhet (för det mesta), trots att hon på andra ställen kastar in reflektioner om etnotism och hur människor görs till "den andre". Men sin egen blick och sina egna observationer (och manier) ifrågasätter hon rätt sällan. Det som ändå, förutom dess väldigt rika kontextualisering, gör boken läsvärd är att Fonseca emellanåt stannar upp och beskriver hur människor förhåller sig till det att hon, en amerikansk journalist, kommer och studerar deras "kultur". Det är reaktioner av allehanda slag som läsaren möter: misstänksamhet, att folk gillar att berätta (vilket Fonseca såklart genast skriver på nåt slags berättarkulturs konto), att folk blir roade av uppmärksamheten, att folk säger saker som inte går ihop. Osv. Men igen är det lite jobbigt att alla de här reaktionernas kopplas till identitet med stort I. Visst, boken handlar om romer, men skulle det inte kunna finnas utrymme att se på vilket sätt något blir och upprätthålls som ett kulturellt mönster, ett utbrett tänkesätt, ett tabu?

Vad jag försöker säga är kanske att även om boken innehåller en mängd intressanta upplysningar, beskrivningar och analyser misslyckas den i mitt tycke att förhålla sig, jag menar verkligen nysta i, det här med hur man ska prata om kultur utan att det blir fel. Begripliggörs kultur verkligen genom att en utomstående ska fiska fram underliggande trosföreställningar eller djupt liggande tabun? Inte ens Fonseca själv verkar övertygad, även om en del delar av boken bygger på en dylik bild av vad en kultur är (boken blir betydligt bättre mot slutet).

Äh jag lyckas nog inte artikulera min gnagande känsla som följde mig under läsningen av denna bok som jag lärde mig mycket av. Kan en bok vara upplysande men samtidigt lite obehaglig? Jag tror det.

Feminist?

Anna i Finsalongen skriver om det suspekta sättet att liksom övertala folk till att kalla sig feminister: lite utpressning, lite tvingande logik -> nog är du väl feminist ändå! Alltså bara man tänker efter noga så är man det, liksom. Jag håller med om fuffenset häri, och jag håller också med om att feminism är viktig på helt andra sätt.

Även om det givetvis kan finns lägen där det är viktigt att kalla sig feminist är jag själv rätt trött på det slags ständiga positionerande (och avståndstagande) som finns därikring: jagärmanalltsåkanjagintevarafeminist, jagärfeministmeninteensåndärradikal, jagärintefeministmenförståsärjagförlikalön.

När jag hamnar i positionerandets former sker det ofta i en anda av rädsla och ängslighet: kan jag ta upp den här saken utan att bli den där tröttsamma feministen som ofelbart börjar härja om kön? Den tystnad som jag kan förfalla till (och det är ofta) visar att det svåra knappast består i att säga sig vara feminist, det svåra är vad man gör av samtal och relationer till andra, att gå in i (eller ut ur) samtal på vettiga sätt. Som Anna skulle jag också säga att allt det här är en utmaning som en ställs inför igen och igen.

När att vara feminist får allt för mycket karaktären av positionerande framstår feminismen som ett slags område som omfattar vissa specifika frågor där det viktigaste är att ta ställning, ja/nej, kryss i rutan. Då framstår feminismen som ett intresse som man rätt enkelt kan låta bli att befatta sig med: jaja, jag tycker ju också så där, det finns säkert en utredningsgrupp nånstans som fixar, och dessutom har vi kommit rätt långt i jämställdhetsarbetet.

Kanske så här: feminism är enligt mig ingen intresseförening för folk som tjänar på att strida för vissa intressen men som ingenting gagnar de som inte tjänar på såna intressen. Det som jag själv uppskattat med feministiskt tänkande är hur jag i ljuset av det har förts in på nya spår som berör allt från geografi, juridik, klass, ekonomi, medicin. Och kanske framför allt: hur feministiskt tänkande och handlande uppmärksammar orättvisor eller skevheter som tenderar att tystas ner eller banaliseras. Då är det inte frågan om att kryssa i rutan utan om att fundera på vad rättvisa är, vad en bra värld att leva i är, hur bra mänskliga relationer ser ut.

Det där med politik, journalistik och opartiskhet

En sak som förbryllar mig lite - även om jag inte kan säga att jag är förvånad - i samband med Sveriges radios och SVT:s agerande i relation till personer som uppfattas som "politiska" är vilken betydelse ett riksdagsval ges. Är inte politiska frågor i hetluften hela tiden? Vilken särskild vikt har det att det snart är riksdagsval? Är poängen liksom att politik annars nog är harmlöst och 'allmänt diskuterande' men att relationen mellan politik och journalistik blir särskilt brännande under vissa tider när folk ska fatta ett beslut i valbåset? Det är något mysko där, och lite sorgligt. Som många påpekat uttrycker SR:s metoder en strid om vem och vad som är "politisk/t".

Men min fråga är varför bekymren kring partiskhet skulle vara speciellt stora just inför val. Om partiskhet betraktas som ett sätt att t.ex. utesluta röster eller ge en skev bild av något (det är väl vad partiskhet borde betyda, snarare än 'neutralitet', eller att x 'är politiskt aktiv' eller har partibok?) - är det inte ständigt och jämt en sak för journalister att rannsaka sig själva kring? I ett internt brev till SR-personalen som flutit omkring på nätet manar SR-ledningen till särskild försiktighet under valåret, också då journalisten pratar om "goda saker" som mänskliga rättigheter (?!?). Jag kan inte se att drastiska metoder och försiktighet på ett public service-bolag inför ett val skulle uttrycka någon god förståelse av politik som verksamhet och dimension, snarare verkar just den synen på politik inbjuda till att betrakta allt möjligt som 'propaganda' eller 'ett ställningstagande för ett parti' så att det enda som är godkänt politiskt blir en debatt mellan partiledarna där en debattledare avmätt frågar vilken syn politikerna i rummet har på skattehöjningar.

Och helt i allmänhet skulle jag säga att striden om det politiska inte kan vara opolitisk, vilket inte utesluter opartiskhet: självprövning, kritik och engagemang är det som är avgörande.

För att citera Stefan Jarl vars film "Godheten" inte visades på SVT med hänvisning till, ja, väldigt oklara skäl om att filmen skulle vara 'partipolitisk':

Då tillkallades något som kallas det Pressetiska rådet som sa att den var ”systemkritisk” och det får man inte vara i valtider. Men vad ska vi diskutera i valtider om inte det system vi lever i?

Om böcker.

Det finns något trösterikt och fint med att läsa böcker som andra gått lös på med pennan i handen. Att följa den andra läsaren i spåren, stanna upp inför det som den har fastnat för, se hur uppmärksamheten går i olika banor och hur man fäster sig vid olika saker beroende på vilket slags läsningar man har på gång. Just nu dyker jag in i The Simone Weil reader (svenska utmärkta översättningar finns, men när jag har gjort det där galna beslutet att skriva på engelska), en bok jag beställt från en antikvarisk bokhandel på nätet. Jag blir glad av att se bokens förra (?) ägares noggranna genomgång av texterna - hela boken består av understreckningar, sidreferenser, små anteckningar, centrala ord; det här verkar vara en person som verkligen har givit sig hän åt texten, låtit sig gripas av den, låtit orden sjunka in. Eller det föreställer jag mig när jag följer med hens anmärkningar, streck och kryss. Och så börjar jag själv strecka och kryssa, markera och kludda. Mitt kryss i den andras kryss, mitt streck på den andras streck. Jag blir olidligt nyfiken på vem denna läsare är, vad hen tänkt om Weil, vad den annars håller på med.

Jag har en kollega som har ett så expressivt sätt att strecka under och anteckna i böcker att jag genast efter ett flyktigt ögonkast är bergsäker på om just hen läst den bok jag lånat från något av biblioteken här i Åbo - gladast blir jag om jag kan följa G, som är en jävel på att läsa nära-nära, i spåren, som ett slags vägledning; jag kollar hens utrop, och läser kanske en extra gång, jag försöker uttyda hens anteckningar, och kanske öppnar sig en ny ingång till texten. På det där sättet får boken en historia, läsandets vindlingar och ryck.

Jag har ett väldigt fysiskt förhållande till böcker. Helst går jag rätt så ovarsamt och till och med skoningslöst fram med dem. När jag lånar böcker av andra blir jag ibland lite ängslig: nu måste jag lägga band på mig! Hålla fingrarna i styr, inte bryta upp ryggen med våldsamma krafttag som jag brukar göra, milt och avhållsamt låta ögonen glida över textmassiven. Ska jag bekänna hur det ligger till råkar de allmänna bibliotekens volymer ut för en rätt så brutal behandling och det händer att jag läser med blyertspennan i handen. Böcker är också fysiska i den bemärkelsen att det är stor skillnad mellan en vacker och inbjudande bok som ligger fint i handen och där texten sitter självklart på sidorna och slarvigt ihoprafsade pärmar, klumpiga dimensioner och text som man knappt kan urskilja eller som ligger på sidan på ett sätt som skapar oro i ögat.

Matbloggen

Jag är världssämst bland grytorna. Häromveckan tänkte jag glad i hågen att jag skulle laga till något gott, något utöver det vanliga. Bläddrade recept på nätet. Sprang mellan helt icke-spektakulära matvaror och datorn. Grytorna ångar löftesrikt. Och sen sätter jag mig vid mitt enkla bord (som inte är något bord) för att hugga in. Det smakar förfärligt. Det smakar riktigt läskigt. Ja det är något i det hela som är fundamentalt motbjudande. Något har gått så in i helvete fel där i processen. Problemet är bara att när jag lagar mat kokar jag för en hel bataljon. Framförhållning. Således har jag flera askar med hemsk gryta i frysen att sätta guldkant på vardagen med. Idag är en sån dag, bon appetit bara.

Politik i bubblorna

Så här ligger det till:

I helgen införskaffade jag, efter något års betänketid, en sån där apparat som tillverkar kolsyrat vatten. Inget spring efter onödiga och dyra plastflaskor, myste jag. Följande dag läser jag i HBL om företaget som framställer den apparat jag köpt och som i butikshyllan, precis som Marx skriver, framstod som en stum och neutral vara utan historia - en vara bland andra varor.

SodaStream har fabriker på Västbanken. Företagen i den industrizon där fabriken finns åtnjuter tydligen vissa privilegier - förmånlig beskattning och statliga stödformer, t.ex. Den vinst som produceras av SodaStream kommer i ringa mån de palestinska invånarna till nytta. Det som företagets verksamhet istället bidrar till är att förstärka den israeliska bosättningspolitiken på Västbanken. Källor på nätet beskriver förtryck av palestinsk arbetskraft som jobbar under prekära förhållanden; arbetsgivarna spelar bl.a. med arbetstillstånd som kan dras in av 'säkerhetsskäl' då minsta oenigheter uppstår. Företagets VD försvarar fabrikens existens med det vanliga argumentet: det sysselsätter ju fattiga människor som är beroende av arbete. Så här uppges VD:n t.ex. ha sagt: "We give them an opportunity to not only have a job and health insurance, but also social benefits and a very high pay scale which they could never achieve in the West Bank.” (här) Ledande personer i företaget betygar att de inte är lierade med israelisk bosättningspolitik, utan att fabriken också kunde betala sina skatter åt en framtida palestinsk stat. Den viktigaste frågan som man bör ställa i relation till påståendet om sysselsättning är, som flera artiklar visat, varför folk är beroende av just SodaStreams jobb. Palestinsk infrastruktur förhindras på olika sätt under den israeliska ockupationen. Dessutom har tidigare näringar (jordbruk t.ex.) krossats genom den israeliska inflyttningen.

(Det som stör mig JÄVLIGT mycket med rapporteringen om fabriken och företaget är att uppmärksamheten riktas mot nån skådespelare som har gjort reklam för firman och som nu försatts i en pinsam situation. Som om det vore det intressantaste.)

Det här får mig att tänka på hur jag själv ska förhålla mig. Min omedelbara reaktion när jag läste det där i HBL var: ok, jag borde ha valt en annan apparat. Det där företaget borde bojkottas. Och det tycker jag fortfarande men det känns ändå som att det inte är tillräckligt (läs en nyanserad text om bojkotter, Israel&Palestina och socialism här). Enskilda skurkföretag som SodaStream kan och ska bojkottas när olika avslöjanden görs. Däremot tror jag att det finns strukturer som sådana bojkotter inte rår på. För att citera Gavin Fridell som analyserar rättvis handel i en artikel i Historical Materialism (15 (2007)):

"Ethical consumers remain isolated individuals whose primary responsibility to the fair-trade network is to engage in the market (to buy fair trade coffee). Consumers are not connected with producers or other consumers in a democratic process and their influence on fair tradestructures of global capitalism) is limited to their ‘purchasing power’ as isolated individuals." 

(Det som förvisso gör skillnad är om man tittar på fair-trade som konsumtion, som nätverksform för producenter eller som försäljning: fenomenet är långt ifrån entydigt!) På samma vis: bojkotter är beroende av marknaden på olika sätt, de är beroende av att vi kan avstå från en viss vara, och att det finns ett etiskt alternativ. I elektronikbranschen är i synnerhet det senare ett stort problem. I mitt fall: jag kunde utan vidare ha avstått från fanskapet.

Kapitalism bygger på det slags tänjbara och elastiska strukturer som varuproduktionen vilar på och förutsätter: det här blandar in staten, juridik, ägande, arbete, att andra former av produktion än det kapitalistiska undermineras - och framför allt, konkurrens som skapar vissa ramar, och vissa gränser. Här är det centralt att se att kapitalismen är vad den är inte för att 'etiska värden' saknas eller för att kapitalister är psykologiskt giriga (så att företag borde utsättas för etisk upplysning); om man ser kapitalismen så kommer man att se det utnyttjande av naturresurser, människor och djur som kapitalismen är beroende av i ett visst ljus, kanske så att det är kunskap och välvilja som fattas. Kapitalismen är inte bara utbyte på marknaden. Kapitalismen är sociala relationer som skapas och upprätthålls. För att utmana sådana strukturer behövs ingripanden av många slag. (Jag menar inte att kapitalism inte kan kritiseras moraliskt, frågan är hur det görs.)

Detta gör ingalunda att bojkotter eller former av etisk konsumtion är onödiga - långtifrån. Förändringarna i enskilda människors och djurs liv kan vara avgörande, speciellt gäller det förstås vad man inte köper, att inte stöda köttindustrin osv. Det jobb som görs (t.ex. i fair-trade-rörelsen) för att skapa medvetenhet om arbets- och produktionsförhållanden och slitage på miljön är enormt värdefullt. Samtidigt är det viktigt att t.ex. rörelser som Oikeutta eläimille visar på det systematiska och systeminbyggda våld som utövas inom kapitalismen i form av exempelvis djurhållning.

Annat än etisk konsumtion behövs därmed också: politiska beslut, beslut och förändringar på en nationell och speciellt internationell nivå, regleringar, förbud, mångskiftande aktivism och gräsrotsrörelser, protester och journalistik, samarbeten, fackföreningar, alternativa ekonomier. För att inte tala om att skärskåda ens egna behov, vanor och livsmönster (t.ex. mina sätt att rationalisera köpet av en sodastreamer). Att saker ordnar sig till det bästa genom kloka & upplysta konsumentval kan t.o.m. bli en farlig ideologi om den får funktionen av att bedöva folks samveten - men en sådan ideologi är ju inte alls för handen alltid då det gäller etisk konsumtion. SAMTIDIGT: Att tänka att problemet är 'kapitalismen' har också sina uppenbara risker (cynism, handlingsförlamning, vaghet - därför behövs skarpa analyser av hur kapitalismen fungerar som system och på ett lokalt plan).

Alltså: det är viktigt att ta reda på saker om produktionsförhållanden och stöda sådana företag som t.ex. står för rättvis handel och ekologisk produktion. Men det här är inte ensamt saliggörande. En avgörande fråga: vad är det som styr vad och hur saker produceras, transporteras och säljs? En annan: hur kan det slags orättvisor som globala konsumtionsmönster uppvisar förändras? Målet skulle så klart vara minskad konsumtion/produktion, en värld där konsumtion/produktion inte är nödvändig 'för att hålla hjulen snurrande'. Målet skulle också vara att produktionsformer utanför kapitalismen kunde uppstå, former av handel, utbyte, tjänster och arbete (osv.) som inte är bundna till konsumtion som en nödvändig nivå av efterfrågan (för att öka tillväxten) eller arbete som ett allmänt behov av sysselsättning, oavsett hur skadlig eller farlig den är.

Det är lockande att tänka att det måste finnas ETT rätt sätt att tänka kring de här sakerna, men det gäller ju snarare att ha typ tio tankar i skallen samtidigt, motstånd på olika nivåer, fronter och plan. Att jag köpte den förbannade apparaten är något jag måste stå för - men i bubblorna ser jag nu mest ockupationspolitik och abstrakt retorik om att det bästa av allt är att erbjuda folk ett jobb.

HBL och "koloniala pärlor"

Var det nån annan som hajade till inför ingressen till reportaget i dagens HBL?

Saint-Louis i nordvästra Senegal är kanske det bästa koloniala arvet som fransmännen lämnat efter sig i västra Afrika. Med sina vackra balkongförsedda villor, franska fönster och blommande bougainvillea, strandpromenader, droskor och mängder av små restauranger och kaféer är staden en pärla.

Just så. Det är ju trevligt att kolonialisterna hade sådan god smak och att detta fina arv förvaltats väl av kommande generationer! Jag tror det börjar bli dags för mig att plocka ut den hittills olästa Jordens fördömda av Frantz Fanon ur bokhyllan.

Melankoli

Igår fick jag veta att ett av mina absoluta favoritställen i Åbo, alla kategorier, ska stänga, troligen nästa månad. Det rör sig om restaurangen Thai nong khai på Klockringaregatan som under ett antal år serverat vad jag anser vara universums godaste mat; enkel, men G E N I A L I S K, kryddig just passligt för min smak (och det kan också elda ordentlig i käftarna mellan varven), och med något slags karaktäristisk bismak - jag vet inte ens hur jag ska sätta ord på denna aromatiska aspekt - som jag inte hittat i nån annans mat och som jag kommer att sakna galet mycket. Jag har pratat om det här förut här på bloggen: för mig är det viktigt att hitta platser och tillhåll utanför mitt eget bo och utanför jobbet där jag trivs, känner mig hemma, trygg, och, framför allt: ställen som erbjuder lugn och ro, ett andningshål. Thai nong khai är just ett sånt. En äldre thailändsk dam managerar kastrullerna och tar beställningar (men om du är stamkund vet hon vad du vill ha, men frågar ändå: ibland vill folk ju vara äventyrliga och bryta sina vanor). Är det vinter pratar vi om halkan. Är det sommar pratar vi om att det är varmt. Årstiderna går. Restaurangen är väldigt liten och trivsam, anspråkslöst inredd och oftast är det inte så mycket folk där, mest någon hungrig från Åbo akademis administration. Jag och min kompis har ett närmast religiöst förhållningssätt till stället och maten. Vi dyker upp där till lunch och när vi slår oss ner tittar vi på varandra med en menande blick: ah! (Vanligtvis är jag himla nervös att ta oinvigda hit: tänk om de inte uppskattar maten???) Lunchlistan beror av veckodagarna och vi har våra favoriter (måndag, tisdag, torsdag, och om man äter middag kan man beställa gudomliga rätter från menyn, damen är väldigt bra på att laga vegetarisk mat). Varje gång vi är där har vi ungefär samma diskussion om maten, det blir som ett slags ritual; nödvändigheten tvingar mig att utropa: och hon har överträffat sig själv igen! Andra sorters samtal ringlar sig naturligt ut från denna utgångspunkt. Blir det kaffe idag? Jo, naturligtvis. Min kompis fiskar upp det hon kallar sockrigt kex och samtalet återupptas. Vi rullar nöjda från restaurangen och det är höst, vinter, vår i akademikvarteren. Efter en skitdag på jobbet finns det inget bättre än att sladda in på Klockringaregatan (jaja, egentligen heter den Hovrättsgatan på den här stumpen), hasa ner i ett av båsen, höra dörren till köket öppnas. Oftast är jag där själv när det är middagstider, ibland sitter någon annan gäst och mumsar i all stillhet. Låter bekymren domna bort och lyssnar på ventilationssystemet (ett vänligt ljud! mycket märkliga associationer.) och väntar på den himmelska rätten som just kommer att landa framför mig. Knutarna löser upp sig, jag går hem mätt i magen och med större frid i sinnet (och kanske går jag via Kerttulin kievari som ligger längre upp i backen, en välsignad bit av undangömt Åbo, dessa icke-påfallande metrar). Jag har svårt att artikulera vad det är som gör att jag fäst mig så mycket vid restaurangen. Kanske är det för att den inte är det minsta trendig. Inte cool, inte titta-på-folk, inte tillkrånglad mat, inte spänd stämning. Om du råkat glömma pängarna hemma är det ingen katastrof, du betalar nästa gång. Igår rullade jag in på restaurangen med imma på glasögon och en extremt kurrande mage. Spejade yrvaken genom dimmorna över den lilla lokalen. Kocken uppenbarar sig och pekar myndigt med hela handen, där är din plats. Och där sitter hon ju, min kompis. Om ni är i Åbo den närmaste tiden råder jag er att knalla iväg på lunch eller middag till Thai nong khai. Nu är det melankoliska tider.

Kvinnor som managers

I helgen hörde jag samma story berättas flera gånger av lite olika personer. Radade runt kaffe & kakor pejlade byborna läget i bygden. En ung man var det särskilt mycket tal om. Han har tidigare varit känd som en riktig oreding (ja allt detta SNACK), men nu har han, som det heter, "ryckt upp sig", börjat fiska och bete sig som folk, hette det (till och med fisknäten redde han upp efter sig, till slut, rapporterar en). Idel beundran. Om detta har jag inget att säga, utom: jaha, pratar man om folk sådär? (Myllret av tonfall: misstänksamhet, uppskattning, jämföra odåga x med framgångsrika y.) Men det som väckte extra obehag var det påföljande mumlandet: ja, nog var det väl på grund av damsällskapet som gossen ryckt upp sig? "Ja kvinnfolk behövs nog för att få vissa att ändra på sig", filosoferade kaffegästerna. Det är något bekant med det här, en typ av sexism som utgår från att "kvinnor är bättre än män": män är hopplösa rojvare som bara kan räddas på ett enda sätt, genom omtänksamma och ihärdiga kvinnor som får karlarna att styra in på den smala vägen och bli vuxna. Den där bilden är både tröttsam, generaliserande och deprimerande, bilden av kvinnor som hemma-managers utrustade med sunt förnuft och ja, lite jordnära extramammaskills. För att citera queerfeministen Jack Halberstam som analyserar en vanlig heterodynamik: women manage men. Hen beskriver hur detta är något som gör livet dåligt för precis alla inblandade, kvinnor förvandlas till oroliga managementführers som påminner råddiga killar en extra gång medan män fråntas ansvar och idiotförklaras (och att vara nåt annat förvandlas då till en bragd).

Feminism är viktig, skulle jag säga, bland annat som ett sätt att gå emot sådana här implicita och vardagliga former av infantilisering av män där mäns handfallenhet naturaliseras eller tas för given. Och det är naturligtvis inte så att den här infantiliseringen upprätthålls av enbart domderande kvinnor, män själva upprätthåller den också (populärkulturen fullständigt svämmar över av dessa baby-män och här finns en underlig fixering, där de här popkulturella sammanhangen både blir nåt slags kritik men också ett sätt att stampa fast hur grisiga och omöjliga män är, tänk Californication). Den feministiska uppgiften består i att utmana inte bara språkbruk utan också rollfördelningar och för-givet-taganden som skapar uppdelningen tjatig-hemmamanager och oförbätterlig-slarver-som-behöver-en-extra-påminnelse. Det handlar inte bara om heterodynamik, det är också mönster man lätt hittar på arbetsplatser, i skolor och i daghem - så skapas ännu en trött variant av det eländiga systemet man/kvinna.

Har btw många skolminnen från högstadiet av typen att berömmas för att vara "förståndig" - wtf? så utbildas en underkuvad klass av duktiga och snälla.

politiken som arbetsplats

Läser i gårdagens HBL (befinner mig utskärs och när gårdagens HBL landar i postlådan är det lite karneval) om hur regeringen planerar nya nedskärningar och bl.a. de Gröna sätter sig på tvären. Artikelns upplägg: är det bäddat för regeringskris? Det som jag reagerade på i den annars gråtrista texten (voj dessa artiklar som försöker skapa dramatik endast genom att bulla upp med potentiell konflikt i vår sexpacksregering, snarare än: VAD FAAAAN ÄR DET SOM HÄNDER I DETTA FUCKING SAMHÄLLET??!!!?????) var det sätt på vilket en samlingspartistisk politiker (Kimmo Sasi) ville försäkra att ingen större kris kommer att torna upp sig.

- Regeringen brukar alltid komma överens på den sista dagen. De gröna har godkänt kärnkraft, så jag tror inte att de har några absoluta villkor.

För det första är det trist att läsa hur en politiker genom ett slags maktprat ('vi kommer nog att enas....') målar upp ett annat parti som viljelösa. Det är märkligt hur ofta man läser just såna här slängar i den politiska retoriken där det gäller att framställa sig själv som följdriktig och andra som fladdriga populister som inte står upp för sina ideal. Och här tycker man att politiska journalister skulle ha ett ansvar att vända sin uppmärksamhet bort från sånt prat, t.ex. genom att inte hela tiden behandla politiken som ett slags strategiskt fält där det gäller för samtliga att framstå i en viss dager för en viss grupp väljare. Min andra fundering rör hur påståenden som dessa, präglade av ett slags bottenlös cynism och en vilja att undergräva andras trovärdighet, kan slängas ut till pressen samtidigt som de här politikerna jobbar tillsammans. Hur månne deras arbetsvardag ser ut? Hur pratar de med varandra när pressens lampor är släckta, i riksdagens café, vid sammanträden, i epost? Det måste vara ett surrealistiskt ställe att jobba på. Alltså shit vad det måste vara svårt att jobba där och försöka hålla radarn på vad som på riktigt är viktigt!