En sak som gör den Lindmanska vardagen lite spännande, lite grumligt mystisk, intesålite unheimlich, är att jag titt som tätt råkar in i konstiga situationer. Kanske har det att göra med att jag ser så dåligt (halvblind i praktiken), eller kanske har det att göra med konstitutionen under mössan. (Har antagligen nåjsat om detta förr, dessutom.)
I alla fall: åtminstone någon episod varje dag består av skumt nästan-möte. T.ex. så här: jag hälsar glatt på nån, brölar: HEJ A!!! Det är inte A. Nålåt till tusen. Eller VAR det A? Vänta nu? Hm. DISSAR du mig nu, wtf? Andra dagar: Jag får för mig att någon hälsar på mig och jag försöker klura ut om det var till mig hälsningen var riktad, vem personen är och i vilken anda jag i så fall ska hälsa på den (känner jag liksom dig?). Ibland slingrar sig små samtal där jag fortsättningsvis försöker ta reda på vem det är jag pratar med och hur jag känner den. Ofta blir sånt bara märkligare: ja det är ju du som är god vän till X (person jag träffat en gång 2005). Vid något tillfälle upplöser sig situationen och bitarna faller på plats: ja, just det, en fest för tio år sen, ÅA:s bibliotek, Ålands lyceum, Kerttulin kievari, morjens, kul att ses. En solid grund av identifierande. Såna där möten får en att bli kartograf över sitt eget liv och erkännerkänn, det är lite kul, och lite skrämmande. Men ja, den andra sidan av saken är att jag stup i kvarten framstår som en person som går med näsan i vädret, en riktig superarrogant mallgroda som inte hejar på/går fram till folk jag känner eller är lite bekant med. En irriterande belägenhet. Jag tycker det är viktigt att artigt uppmärksamma människor och så lever jag precis tvärtom. På grund av det här blindstyreriet blir jag extra paranoid; om det är ett ord som kännetecknar mig+det sociala är det obekväm, uppbullat för idel pinsamhet och förstämning - blindhet eller nä, omvärlden är ett mysterium.
I skarven mellan 'var det hen?' och 'äsch fan jag borde ha stannat och pratat' börjar jag grunna på hur jag förhåller mig till andra. (Är det så att jag när en hemlig och fascistoid längtan till formaliserade hälsningskulturer av typen: GODDAG PROFESSOR X, GODDAG FRÖKEN Y, GODDAG MAGISTERN, GODDAG DOKTORAND LINDMAN.) En gång på ett ställe långt från Åbo var jag övertygad, men bara halvt, om att en av mina gamla med-filosofer från studietiden stod och väntade på samma ställe. Kollade förstulet på personen, tolkade tecken. Funderade: ska jag hälsa? Men om det är hen, varför hälsar inte HEN? Ett myller av åskådningsformer och nojande. Så där kan jag hålla på, oupphörligt. Det är enormt fånigt.
Teckentydning i det sociala.
2 comments:
De synskadade på den där skolan jag jobbade hade ett så coolt sätt att handskas med det där på. När de hörde/såg nån komma gående hojtade de bara "e det du Lotta?" för de hörde oftast på gångstilen/kläderna vem det var som kom traskande. Och annars också var det en massa "vem e de??" i luften med jämna mellanrum.
Tycker alla kunde gå inför att presentera sig när de hälsar, "Hej hej konnässör Lindman, här komber Lotta". Det får en annars också att komma ihåg vem man är, att man faktiskt "är någon" som har ett namn som man annars sällan använder själv o sådär.
DET borde jag ju ropa! Och så borde jag köra med öppna & frimodiga 'VEM ÄR DET/DU?'.
Haha, jo, såna presentationsseder skulle jag gilla minsann.
Konstigt detdär med att säga sitt namn, jag tycker oftast det är skitkonstigt, speciellt i såna där rundor där man ska säga sitt namn och pipa fram vad man håller på med här i universum.
Post a Comment