vår

Känslan av att stiga ut på gatan och världen verkar helt ny, allt börjar på nytt, förundran: efter en afton av dålighetsliv, efter en tid nån annanstans, efter en lång promenad, efter att ha varit sjuk ett par dagar, efter att ha hängt hemma alltför länge, efter att det slutat regna, under helgdagar då nästan inga människor rör sig på stan, under långa eftermiddagar, planlösa förmiddagar, en spontan nattpromenad, att vingla omkring på stan efter ett kafferep i oändlighetens tecken en absurt tidigt morgon när en knappt vaknat. Det bekanta plötsligt i ett nytt ljus, oklart vilket. En kliché: att på nåt underligt vis påminnas om att finnas till. Fånigt som fan men så är det, en form av ut-ur-dvalan.

Idag: evighetsdag på jobbet, ingen eftermiddagslur, vimmelkantig promenad. Biskopsgatan. Det har blivit varmt under dagen. Solen håller på att gå ner. Ungar på gatan. En tonåring härjar med en annan, skriker men plötsligt verkar de vara vänner igen, som om inget hänt. Ett äldre par går arm i arm. Lukten av bildäck på asfalt. En pensionär cyklar mitt på trottoaren. Jag går till den vietnamesiska restaurangen, ett prima ställe. Slår mig ner. Förutom jag är det en gråhårig gentleman där, och med honom, ett barn. Mannen pratar och ser ut som David Lynch, kalufs och allt, fast han pratar med brittisk accent och kanske läspar han lite. De läser tidningen. Han förklarar med hög röst om något som verkar handla om NATO. Don't worry about it, ... I was a soldier once you don't have to worry about it yet. Mannen och den som kanske är dottern läser vidare i vad som tycks vara Iltalehti och flera gånger säger den äldre att man inte ska tro på allt vad man läser. Han lanserar begreppet 'propaganda' för den lilla, kanske nio eller åtta, och hon svarar inget särskilt, hugger i sin efterrätt. Sen pratar de om dödlighet, mannen påminner om det ändliga livet, we're not always here. Efter det kommer den äldre på att han gärna vill läsa högt (if that's ok with you frågar han belevat); han ber barnet fråga damen där borta om det är ok. Jag inser att jag är omtalad eftersom jag just nu är den enda i rummet och nickar. I thought that what a man säger ungen neutralt. That is most definitively a woman, säger David Lynch tvärsäkert. Så börjar han läsa Harry Potter, The Philosopher's Stone. Han läser med emfas. Om drakar och hur man strider mot dem, tror jag. Mitt i läsningen kommer min kompis J in i restaurangen utan att jag riktigt märkt det förrän efter en stund och hen frågar klurigt som hen brukar hur många x maten får på min skala. 5/5 myser jag eftersom jag har ätit en gudomlig skapelse av nudlar och chili och tofu och koriander. Säger hejdå åt J genom mattårarna och snubblar till en diskussion om Antigone som jag lite sömnigt halvdeltar i och är mest nöjd och mätt i magen och så där överväldigad av våren som jag brukar vara.