politiken som arbetsplats

Läser i gårdagens HBL (befinner mig utskärs och när gårdagens HBL landar i postlådan är det lite karneval) om hur regeringen planerar nya nedskärningar och bl.a. de Gröna sätter sig på tvären. Artikelns upplägg: är det bäddat för regeringskris? Det som jag reagerade på i den annars gråtrista texten (voj dessa artiklar som försöker skapa dramatik endast genom att bulla upp med potentiell konflikt i vår sexpacksregering, snarare än: VAD FAAAAN ÄR DET SOM HÄNDER I DETTA FUCKING SAMHÄLLET??!!!?????) var det sätt på vilket en samlingspartistisk politiker (Kimmo Sasi) ville försäkra att ingen större kris kommer att torna upp sig.

- Regeringen brukar alltid komma överens på den sista dagen. De gröna har godkänt kärnkraft, så jag tror inte att de har några absoluta villkor.

För det första är det trist att läsa hur en politiker genom ett slags maktprat ('vi kommer nog att enas....') målar upp ett annat parti som viljelösa. Det är märkligt hur ofta man läser just såna här slängar i den politiska retoriken där det gäller att framställa sig själv som följdriktig och andra som fladdriga populister som inte står upp för sina ideal. Och här tycker man att politiska journalister skulle ha ett ansvar att vända sin uppmärksamhet bort från sånt prat, t.ex. genom att inte hela tiden behandla politiken som ett slags strategiskt fält där det gäller för samtliga att framstå i en viss dager för en viss grupp väljare. Min andra fundering rör hur påståenden som dessa, präglade av ett slags bottenlös cynism och en vilja att undergräva andras trovärdighet, kan slängas ut till pressen samtidigt som de här politikerna jobbar tillsammans. Hur månne deras arbetsvardag ser ut? Hur pratar de med varandra när pressens lampor är släckta, i riksdagens café, vid sammanträden, i epost? Det måste vara ett surrealistiskt ställe att jobba på. Alltså shit vad det måste vara svårt att jobba där och försöka hålla radarn på vad som på riktigt är viktigt!