Nattskiftet

En av de värsta, och bästa, sakerna med det här avhandlingsarbetet är det här med deadlines. Jag är lat. Jag behöver dem. Dag blir till natt och det är bara några timmar kvar tills jag måste skicka in textfan som ska presenteras på seminarium (det brukar ta en vecka att återhämta sig och samla ihop sig själv efter ett sånt seminarium på institutionen). Nu är det natt och nattskift precis som varje år inför den där förskräckliga seminariedeadlinen. Texten slöar i den solkiga rutan och jag vet att det är vissa delar som är helt hopplösa. Börjar korrigera språk, titta på skojiga synonymer och tråckla in ännu en fotnot. Läser onödiga saker på nätet och tittar i morgontidningen som just ramlat in genom postluckan. Bläddrar halvhysteriskt i en bok som jag tänker att ska ge en plötslig inspiration, drunknar i nya tankar som jag skyfflar in i dokumentet. Har under flera veckor gått och liksom hoppats - innerligt, intensivt, ofta, en ständigt puttrande oro - på att det där hopplösa men nödvändiga stället i texten liksom ska mogna fram i huvudet, att gröt ska bli cement och att funderingen ska veckla ut sig genom något slags halvmedvetet idisslande. Det händer naturligtvis aldrig på det sättet. Sen är klockan tre eller fyra eller fem och jag har lyssnat igenom alla skivor i samlingen, snusat på nattluften och bryggt en balja kaffe. Nu nu nu. DET BESVÄRLIGA STÄLLET. Ibland är det just i det ögonblicket, halv sex en onsdagsmorgon som saker slutligen börjar falla på plats: jag skriver i ren desperation och har inte tid att censurera tankarna desto mera, låter det komma, vadsomhelst. Men andra gånger går timmarna och det besvärliga stället är alltjämt stumt. Kaffet svalnar, musiken tystnar, gryningen spricker upp och jag bestämmer mig för att ge upp och gå och sova när jag hör att grannarna en efter en börjar gå på jobb.