I den svenska avdelningen av Amnesty här i stan läser vi just nu böcker om mänskliga rättigheter. Ett intressant projekt, jag ser fram emot bra diskussioner. Inför dagens träff har vi läst den amerikanska journalisten Isabel Fonsecas bok Begrav mig stående, en bok från mitten av 90-talet om romer i Europa. Jag tror boken har lite klassikerstatus. Fonseca skriver medryckande och hon lyckas klämma in en mängd intressanta spår i den här digra boken. Framför allt är Fonseca bra på att beskriva romernas livsvillkor i länder som Albanien, Bulgarien och Rumänien under det "kommunistiska" styrelseskicket och de förändringar som nittiotalet förde med sig, förändringar som i stort sett inneburit en våg av hat och förföljelser riktade mot romer.
Fonseca reste runt i Europa och pratade med romer, delade deras vardag. Projektet är ambitiöst: hon lärde sig romani och tycks ha en rätt stor kunskap om historiska skeenden (hon skriver t.ex. om hur många romer levde under träldom under många många århundraden). Fonseca försöker kasta ljus på det förtryck som romer utsätts för. Hon skriver om fattigdom, romers bosättningssituation och olika inställningar till utbildning. Förhållandena i olika länder visar sig skilja sig åt, även om det finns gemensamma drag i t.ex. hur vissa traditionella näringar omöjliggjorts. Ofta visar hon hur olika tendenser förstärker varandra utan att de ändå bildar en enhetlig sanning om hur det ligger till (bosättningsaspekten är en av dessa) och här visar Fonseca skickligt hur en situation har många olika rötter i statsstyrd bosättningspolitik, attityder och ekonomiska villkor.
Men tvärt emot mina förväntningar var det här en bok som knappast ifrågasätter en idé om en enhetlig romsk etnicitet som representerar vissa mänskliga egenskaper och vissa eviga tankemönster. Fonseca må vara bra på att skissa historiska förlopp, men samtidigt består boken av många passager där en kulturell essens frambesvärjas, en essens som omfattar alla romer, överallt. I de här passagerna, som ofta tar avstamp i något av Fonsecas möten med människor, känns boken som ett slags övergrepp; istället för att lyssna till vad en enskild har att berätta är författaren ibland upptagen av tankar om kulturella tabun eller romernas släktband; människorna vars olikheter framgår blir på något konstigt sätt talesmän för kulturella mönster - istället för att t.ex. låta individers röster belysa mångskiftande förhållningssätt till mönster. (Å andra sidan talar Fonseca med människor som tagit avstånd från 'det romska' men istället uppstår en rätt tydlig dikotomi mellan innanför/utanför där jag helt enkelt har svårt att lita på författarens förmåga att beskriva.)
Fonseca är så ivrig att gå emot vissa fördomar om romer (ett bra projekt visserligen) att linsen ofta proppas full med kultur, kultur, kultur - människor hon pratar med kommer allt som oftast att företräda Den Romska Identiteten, allt folk säger och gör ses i ljuset av etnicitet som ett övergripande Något. Detta Något vill författaren halvt förklara, halvt placera i en märklig ursprunglig etnicitetssfär. Som värst blir det när Fonseca, efter att ha bjudit in sig själv till olika sammanhang och familjer börjar studera människorna omkring sig: närgånget beskriver hon folks kroppar, hud, skavanker, och precis allt vittnar om Det Romska, varje hudnyans, varje leende, varje mustasch.
Fonseca tittar och iakttar och insuper intryck och i allt detta ser hon romernas ursprung i Indien, romernas identitet eller romernas relationer. Varje idiosynkrasi, varje liten konstighet måste förklaras, begripliggöras utifrån rubrikerna kultur och etnicitet. En antropologisk "sanning" som Fonseca ofta lanserar är att allt främlingshat bygger på en rädsla som har med smuts att göra. I mina öron låter det här inte alls självklart: som om avskyn mot smuts har en universell roll, som ett grundfundament. Vad håller man på med när man levererar dylika insikter?
Allt detta gör Fonseca med ett slags självklarhet och självsäkerhet (för det mesta), trots att hon på andra ställen kastar in reflektioner om etnotism och hur människor görs till "den andre". Men sin egen blick och sina egna observationer (och manier) ifrågasätter hon rätt sällan. Det som ändå, förutom dess väldigt rika kontextualisering, gör boken läsvärd är att Fonseca emellanåt stannar upp och beskriver hur människor förhåller sig till det att hon, en amerikansk journalist, kommer och studerar deras "kultur". Det är reaktioner av allehanda slag som läsaren möter: misstänksamhet, att folk gillar att berätta (vilket Fonseca såklart genast skriver på nåt slags berättarkulturs konto), att folk blir roade av uppmärksamheten, att folk säger saker som inte går ihop. Osv. Men igen är det lite jobbigt att alla de här reaktionernas kopplas till identitet med stort I. Visst, boken handlar om romer, men skulle det inte kunna finnas utrymme att se på vilket sätt något blir och upprätthålls som ett kulturellt mönster, ett utbrett tänkesätt, ett tabu?
Vad jag försöker säga är kanske att även om boken innehåller en mängd intressanta upplysningar, beskrivningar och analyser misslyckas den i mitt tycke att förhålla sig, jag menar verkligen nysta i, det här med hur man ska prata om kultur utan att det blir fel. Begripliggörs kultur verkligen genom att en utomstående ska fiska fram underliggande trosföreställningar eller djupt liggande tabun? Inte ens Fonseca själv verkar övertygad, även om en del delar av boken bygger på en dylik bild av vad en kultur är (boken blir betydligt bättre mot slutet).
Äh jag lyckas nog inte artikulera min gnagande känsla som följde mig under läsningen av denna bok som jag lärde mig mycket av. Kan en bok vara upplysande men samtidigt lite obehaglig? Jag tror det.
No comments:
Post a Comment