Simone Weil

Idag ordnades ett seminarium om Simone Weil i Åbo. Ganska många av de som talade där kommenterade det allvar som kännetecknar Weils filosofi. Jag blev att ruminera kring det där om allvaret. Susan Sontag skrev i tiden en extremt kritisk artikel om Weil och hur folk attraheras av hennes tänkande trots att det är få saker som folk känner igen sig i eller håller med om; det är det extrema som drar, menade Sontag. Hon skriver: "The truths we respect are those born of affliction." Jag tror i och för sig att Sontag kan ha helt rätt i att draget av stränghet och självförnekelse kan utöva en underjordisk dragning till Weil (vars tänkande nog har sådana dimensioner). Men ändå - måste det vara helt fel att påpeka att Weils filosofi inte bara präglas av vad hon skriver utan också hur hon säger saker? Det är mycket hos Weil jag finns märkligt, obegripligt, till och med skrämmande. Hennes betoning och idealisering av avstånd exempelvis. Men ändå skulle jag vilja säga att jag grips av Weils texter, också när jag inte förstår, eller när resonemanget går åt ett obehagligt håll. Det Weil skriver om slår mig som angeläget, nåt jag måste fundera på, befatta mig med. Kanske så här: jag kämpar ofta med att filosofin ter sig som en suspekt verksamhet på grund av den intellektualism som jag tycker att jag hela tiden ramlar in i. Att jag på olika sätt tappar bort den verkliga frågan eller att tankeverksamheten börjar leva sitt eget spöklika liv där begrepp staplas på begrepp. Jag förlorar ständigt kontakten med angelägenheten i filosofin och det filosofiska tänkandet. När jag läser Weil läser jag någon som kämpar, där texterna nästan går sönder. Jag menar inte att det här är den enda formen av filosofiskt allvar (långt ifrån) men att Weil är ett exempel på en filosof där texten etablerar ett tilltal och att den har karaktären av bekännelse snarare än teoribygge eller distanserade klargöranden tycker jag man utan vidare kan säga utan att allvaret i sig fetischeras. Sanningssökande kan verka som ett pompöst ord, men för Weil skulle jag säga att just sanningssökandet är det som präglar texterna och att det är så jag som läsare relaterar mig till det hon säger: att hon ständigt försöker formulera något, söka sig fram till något.

I mars premiärvisas en svensk version av en dansföreställning om Simone Weil. Jag tror att jag ska gå och titta på den, samtidigt som jag av nån anledning är orolig över hur Weils filosofi och liv kommer att gestaltas på scenen, som dans och tal. Vi får se.