Litterärt sömnpiller

Innan läggdags läser jag Henry Fieldings Tom Jones. Den är evighetslång och kanske både den tråkigaste och sämsta bok jag läst. Jag befinner mig på s. 442 och har halva kvar. Ett skäl till varför jag pinar mig med sånt här är att boken är ett utmärkt sömnpiller. Lindman somnar som ett litet barn efter tjugo sidors supertrist läsning. (Och det är inte trist på det där bra sättet utan bara ... trist.) Ett annat skäl är att jag lider av något slags perversion som tvingar mig att läsa igenom böcker jag börjat på, också om de är mer än 800 ss och dåliga. Alltid lär man sig nåt, tänker jag optimistiskt. Det tredje, kanske viktigaste, skälet är att boken ska hjälpa mig att smyga in ord som aqc... acquiesce, wanton, panacea  i den annars också svajiga avhandlingssvengelskan. Alltså helt på riktigt skulle en kul grej vara att liksom sabotera det här med nordbor som träget försöker skriva korrekt akademikerengelska genom att skriva en kockoavhandling på skitdålig efterapning av 1700-talsengelska. Det vore nåt som skulle pigga upp sluttampen på avhandlingsslitet.

Nåväl, Tom Jones. Boken är skriven av Henry Fielding  som jag inte vet nåt om förutom att han i boken uppenbarligen är extremt nöjd med sig själv. En stor del av detta 800-sidorsverk går åt till att Fielding kverulerar med sina samtida kritiker - och det är på nivån bjäbb. Resten av boken består av en ädel kärlekshistoria, lite engelskt landsbygds- och stadsvimmel och sen nåt som jag skulle beskriva som buskis (som inte är det minsta kul; Fieldings paradnummer är folk som slåss). Tom Jones själv är oäktingen som blir utsparkad från sin adoptivfars gods eftersom han ägnat sig åt allt annat än dygdigt leverne, fy. Men den kringirrande Tom Jones har en välvillig (benevolent) natur fastän han då och då faller för en och annan frestelse. Civilisationskritik anno 1750: naturen kontra sederna hos bildat folk (filosofer och teologer är en oändlig källa till lustigheter i romanen) Efter 445 sidor är jag inte särskilt klar över hur Fielding beskriver 'natur'; framför allt verkar det som om vissa människor helt enkelt har en oförstörbar natur (det är oklart vad det är som betonas - att spontant ingripa och hjälpa damer i nöd eller en ursprunglig sexualitet), medan andra är fastväxta i antingen sin egen ruttenhet eller kulturens tvivelaktiga modefenomen - en av skurkarna är en dam som på ett mycket okvinnligt vis (i detta framhärdar förf.) ägnar sig åt militärstrategiskt 'tänkande' som hon har tillägnat sig i dåligt hovsällskap.

Det som gör det mänskligt genomförbart att traggla boken är att det på nåt vis är spännande att se hur Fielding tänker på t.ex. kön (vilket han gör, ofta) och hur det förkapitalistiska engelska samhället gestaltas (romanen kom ut i mitten av sjuttonhundratalet). Det är också lite semiintressant att läsa Fieldings skojande kring samtida uppfattningar om litteraturens väsen, kanske speciellt för att själva romankonsten inte var så etablerad då (och det verkar oklart vilken som tänks vara romanernas publik; kultureliten, bildade män, kvinnor?). Men JESSUS det är en tradig tegelsten.

Men nä, läs inte den här boken.