Kvinnor som managers

I helgen hörde jag samma story berättas flera gånger av lite olika personer. Radade runt kaffe & kakor pejlade byborna läget i bygden. En ung man var det särskilt mycket tal om. Han har tidigare varit känd som en riktig oreding (ja allt detta SNACK), men nu har han, som det heter, "ryckt upp sig", börjat fiska och bete sig som folk, hette det (till och med fisknäten redde han upp efter sig, till slut, rapporterar en). Idel beundran. Om detta har jag inget att säga, utom: jaha, pratar man om folk sådär? (Myllret av tonfall: misstänksamhet, uppskattning, jämföra odåga x med framgångsrika y.) Men det som väckte extra obehag var det påföljande mumlandet: ja, nog var det väl på grund av damsällskapet som gossen ryckt upp sig? "Ja kvinnfolk behövs nog för att få vissa att ändra på sig", filosoferade kaffegästerna. Det är något bekant med det här, en typ av sexism som utgår från att "kvinnor är bättre än män": män är hopplösa rojvare som bara kan räddas på ett enda sätt, genom omtänksamma och ihärdiga kvinnor som får karlarna att styra in på den smala vägen och bli vuxna. Den där bilden är både tröttsam, generaliserande och deprimerande, bilden av kvinnor som hemma-managers utrustade med sunt förnuft och ja, lite jordnära extramammaskills. För att citera queerfeministen Jack Halberstam som analyserar en vanlig heterodynamik: women manage men. Hen beskriver hur detta är något som gör livet dåligt för precis alla inblandade, kvinnor förvandlas till oroliga managementführers som påminner råddiga killar en extra gång medan män fråntas ansvar och idiotförklaras (och att vara nåt annat förvandlas då till en bragd).

Feminism är viktig, skulle jag säga, bland annat som ett sätt att gå emot sådana här implicita och vardagliga former av infantilisering av män där mäns handfallenhet naturaliseras eller tas för given. Och det är naturligtvis inte så att den här infantiliseringen upprätthålls av enbart domderande kvinnor, män själva upprätthåller den också (populärkulturen fullständigt svämmar över av dessa baby-män och här finns en underlig fixering, där de här popkulturella sammanhangen både blir nåt slags kritik men också ett sätt att stampa fast hur grisiga och omöjliga män är, tänk Californication). Den feministiska uppgiften består i att utmana inte bara språkbruk utan också rollfördelningar och för-givet-taganden som skapar uppdelningen tjatig-hemmamanager och oförbätterlig-slarver-som-behöver-en-extra-påminnelse. Det handlar inte bara om heterodynamik, det är också mönster man lätt hittar på arbetsplatser, i skolor och i daghem - så skapas ännu en trött variant av det eländiga systemet man/kvinna.

Har btw många skolminnen från högstadiet av typen att berömmas för att vara "förståndig" - wtf? så utbildas en underkuvad klass av duktiga och snälla.