2 månader, 13 dagar

På sistone har det på institutionen uppstått en frenetisk stämning: vi är många som håller på att avsluta avhandlingsarbetet och diskussionerna kretsar kring granskare, avhandlingsspurt och filande på manuskript. I vanliga fall skulle jag förhålla mig lite tveksamt kring frenesi kring arbete men just nu är det precis vad jag behöver. Beslutsamhet i luften. Mål i sikte. Istället för angst: blanketter, versioner, utlåtanden. Det är meningen att jag ska lämna in en text för granskning i slutet av maj. Två typer har preliminärt tackat ja till att granska åbäket. På något sätt känns allt det här lite helt jävla fucking awesomefantastiskt. Jag har kastat bort några år på att helt enkelt mer eller mindre vimsigt rota omkring i böcker och halvskriva på avhandlingen i nåt slags avdomnad grundstämning av oro och panik. Att saker konkretiseras, blir mera handfasta, till och med formella, gör att lite av den overklighetskänsla (kommer jag överhuvudtaget att kunna genomföra projektet? Är det inte bara ett slags fantasi?) som långt präglat min doktorandtid börjar försvinna. Försöker formulera målen för skrivandet: ett resonemang som på nåt sätt kan vara begripligt, varken mer eller mindre. Kapa lösa trådar, vingliga bryggor och ta bort annat krafs. Förenkla, förtydliga, sätta punkt. De följande månaderna ska jag alltså ägna åt att sätta text på pränt, skippa introspektionen, skippa ångest, skippa nojor, skippa kringirrande, skippa slöandet - S K R I V A. På något sätt måste det gå.