Jag läser de sista kapitlen i Allegra Goodmans bok Intuition . Litterärt sett är det här inget att hetsa upp sig över. Goodmans stil är solid och amerikansk - tråkig, skulle en säga. När människor introduceras i ståryn sker detta genom att deras ansikten samvetsgrant beskrivs. Folk talar i välformulerade, hela meningar och vädret har den plats det brukar ha i sådana här skapelser: som små stämningsmarkörer. Boken publicerades 2005 men den litterära stilen har nog hängt med ett tag i litteraturhistorien, en tidlös stil som inte drar uppmärksamhet till sig. Språket är sakligt och historien rullar på och tematiken utläggs gradvis. Författaren har gjort sin läxa och nog är det helt intressant men -.
Mycket roligare är det att följa bokens innehåll. I centrum står ett labb där några postdocs jobbar på att utveckla ett virus. Ett vetenskapligt genombrott sker och labbets anställda reagerar mycket olika. Det här är Amerika och det gäller att få ut resultaten så snabbt och effektivt som möjligt för att ingen annan ska knycka dem och för att skramla ihop material till vetenskaplig ära och berömmelse. En av postdocarna har på känn att något inte gått rätt till i processen. Det som gör att ingen tar henne på allvar är att hennes bryderier ter sig som en personlig vendetta mot en annan, ett klumpigt försök att få eget erkännande.
När romanen är bra visar den hur vetenskap råddas ihop med juridiska djungler. Istället för att handla om sanning handlar vetenskap om erkännande i bemärkelsen att äga sina resultat och kunna argumentera för att processen gått till på ett sätt som övertygar en tidningsreporter eller en jurist. Som en samtidsskildring av vetenskapspolitik fungerar romanen riktigt bra, även om försöken att utmejsla personliga skillnader ibland blir lite klumpigt. Å ena sidan är Goodman bra på att lyfta fram hur postdocarna och deras chefer förhåller sig till sin verksamhet på mycket olika vis. Att beskriva de här förhållningssätten innebär samtidigt att beskriva olika drag i arbete och vetenskaplig kultur. Goodman håller storyn på en nivå av öppenhet som låter läsaren själv förhålla sig till dessa skillnader och vad de visar om hur en situation utvecklas och eskalerar. Å andra sidan sker tydligheten på den litterära gestaltningens bekostnad. Varje grej stavas ut, varje känsla artikuleras som en karaktärs koncisa tankar. Visst är det bra att romanen inte slarvar bort sin angelägenhet genom allehanda utvikningar men det är något med det här skrivandet som gör att det hela känns lite tunt.
21 October 2012
20 October 2012
läs en notis
Mitt intag av nyheter sker stötvis. Slår mig ner på ett mjukt ställe med kattsällskap. Ett torn HBL. Ja, jag får ont i magen. Läser en notis som får några centimetrar pappersuppmärksamhet men som i ÅU har utvidgats en smula och hamnat på nätet. Läs och fundera: vad fan är det här? Vad fan betyder det? Vad är det ett symptom på?
Vi kan gärna tjäna en slant på att typer i något obskyrt asiatiskt land plockar isär rostiga eurobåtar. Det är för dyrt att göra det här, inte lönsamt, sänd iväg skräpet.
Hurra för EU som på ett helt systematiskt vis går med på logiken att farligt arbete ska sändas till ställen där man hittar billig arbetskraft, dvs. där det finns folk som för sin försörjning måste jobba med det här.
Läs mera här:
EU tänker tillåta att gamla fartyg förs till upphuggning i Asien, skriver Turun Sanomat.Det är inte möjligt att kontrollera = det här är lika bra att tillåta.
Enligt tidningen har EU-kommissionen kommit med ett direktivförslag som tillåter att fartyg som innehåller farligt avfall förs utanför EU för att skrotas.
I dag förbjuder unionens direktiv om avfallstransporter och Baselavtalet att skrotfartyg huggs upp någon annanstans än i OECD-länderna. Olika medborgar- och miljöorganisationer är förfärade över EU:s linjeändring. Nedskrotningsanläggningarna i de växande ekonomierna följer inte alltid miljöbestämmelserna och de anställdas säkerhet är dålig.
Kommissionen motiverar sin nya linje med att det inte ens nu är möjligt att övervaka exporten av gamla fartyg. Dessutom finns det inte tillräckligt med nedskrotningsanläggningar inom EU.
Miljöministeriets lagstiftningsdirektör Tuomas Aarnio säger till Turun Sanomat att det nya direktivet kan träda i kraft inom EU inom ett par år. (FNB)
Vi kan gärna tjäna en slant på att typer i något obskyrt asiatiskt land plockar isär rostiga eurobåtar. Det är för dyrt att göra det här, inte lönsamt, sänd iväg skräpet.
Hurra för EU som på ett helt systematiskt vis går med på logiken att farligt arbete ska sändas till ställen där man hittar billig arbetskraft, dvs. där det finns folk som för sin försörjning måste jobba med det här.
Läs mera här:
“The proposal is both profoundly immoral and illegal,” said Roberto Ferrigno of the NGO Shipbreaking Platform. “And yet it does not appear that the Commission understands the gravity of this action. This proposal will render European governments powerless in preventing exports of asbestos and PCB laden ships from being sent to developing countries and putting vulnerable workers at risk in contravention of our own treaty obligations. We are calling on the EU, which has the capacity to recycle ships safely and cleanly, to respect its laws and create good shipyard jobs at home.”
17 October 2012
filosofera!
Bes kommentar på förra inlägget om skriftliga ovanor påminde mig om hur mycket jag älskar utropstecknet. Utropstecknet! Jag läser gärna författare som använder utropstecken! Friskt mod och ambivalent humör! Mare Kandre är fin just därför! Och Belyj! Kanske andra också men dem har jag glömt! Jag tycker att filosofin gärna borde våga sig på flera utropstecken! Jag blir ofta försiktig i överkant när jag skriver filosofiska texter. "Kanske kan man tänka... Man kanske är benägen att... I något avseende..." Fram med utropsfilosofin hörni! I någon bemärkelse tänker vi kanske att det här är en empirisk poäng men egentligen rör det sig om ett begreppsligt misstag! Kanske skulle ingen orka läsa en sådan text som verkar skrika eller jubla hela tiden? Men vad vet jag!
Utöver detta är allt bra med mig! Jag har huvudvärk (hoppas det inte är mögelhuvudvärk!), och skriver, har flyttat en soffa från ett hörn till ett annat, druckit en kopp kaffe för mycket, frågat min kollega om hon hade painkillers och det hade hon!
Utöver detta är allt bra med mig! Jag har huvudvärk (hoppas det inte är mögelhuvudvärk!), och skriver, har flyttat en soffa från ett hörn till ett annat, druckit en kopp kaffe för mycket, frågat min kollega om hon hade painkillers och det hade hon!
16 October 2012
skriftliga ovanor
Mitt favorittema är ovanor, hang-ups och andra idiosynkrasier hos människodjuret. Jag sitter och skriver och är oändligt sur på mig själv. Ett skäl - grammatiska låsningar. Alla meningar jag skriver ser ut så här:
-----: -----.
Kraftfullt, kärnfullt uttryck. Nononsense. Raka rör i filosofins begreppsapparat. A PUNCH. PUNCH-LINE. Jag antar att de där kolonen inte är värst grammatiskt riktiga. När jag skriver på engelska blir det ännu flera excesser.
Hur kommer man bort från sånt där?
Peyote?
Läsa snirkliga texter på franska, ryska eller tyska?
-----: -----.
Kraftfullt, kärnfullt uttryck. Nononsense. Raka rör i filosofins begreppsapparat. A PUNCH. PUNCH-LINE. Jag antar att de där kolonen inte är värst grammatiskt riktiga. När jag skriver på engelska blir det ännu flera excesser.
Hur kommer man bort från sånt där?
Peyote?
Läsa snirkliga texter på franska, ryska eller tyska?
14 October 2012
re: förundran
går några kvarter till martti. har länge fascinerats av en sylta där man på ytterfasaden ser en bild på mat som inte kan beskrivas som annat än djupt obehaglig. idag bestämmer jag mig för att gå in. de har tagit bort den obehagliga bilden tror jag. äter världens läskigaste burgare medan elvis skrålar suspicious minds och ett par trötta medelåldringar sitter olyckligt försjunkna i sina iskender som simmar runt på tallriken. ett par killar kommer in och en av dem kan inte sluta skratta. han skrattar och skrattar. vandrar hem genom kvarter som jag sällan går i. ett fint grönt hus. solen reflekteras i en bil. en tant skyfflar löv med en sopborste. mössan tanten har på sig är röd eller lila och jag kommer på att min mormor hade en likadan som hon hade på sig vid speciella tillfällen. ett äldre par marscherar sammanbitet fram i sina vindtygsdresser. blir förvånad över att höra ett gäng fåglar i ett träd men såklart vet jag inte vilka fåglar det rör sig om eller hur deras flyttbeteende ser ut. löv smattrar mot ett staket och jag håller på att snubbla över ett halvätet äppel. burgaren dansar i magen - jag tänker på att ta en lur. allting är enormt och intensivt vackert.
höstens playlist
Playlist i vanlig ordning. Bara bra grejer, t.ex. Fennesz, Dum Dum Girls och the Raincoats. Kvasilounge, murrig ambiens, uppbrutet sötslisk och en eller två sånger om Jesus.
12 October 2012
10 October 2012
non-stop inertia: en bok om prekariatet
Här kommer ännu en recension av en arbetskritisk bok. Jag läser Ivor Southwoods Non Stop Inertia, som i svensk översättning heter Prekariatet 2.0. Det är en läs- och tänkvärd bok som har relativt lite gemensamt med den bransch av kulturkritik som sysselsätter sig med koketta filosofitunga (och innehållslösa) referenser och begreppsliga berg av neologismer. Vi tackar för det och hugger in i en bok som på ett bra sätt tar itu med drag i samtida arbete.
Ämnet för boken är prekärt arbete: osäkra anställningar och perioder av arbetslöshet. Prekärt arbete är inte bara en formell beskrivning av arbetskontrakt och dylikt - med prekärt arbete menar Southwood något mycket mera vidsträckt som inbegriper känslor, förväntningar och handlingsmönster. Hen skildrar hur arbete allt mera blir något innehållslöst, en simulation, ett skådespel. Det gäller att framställa saker rätt (med resultatet att vissa saker döljs och att sätt att prata florerar där alla inblandade vet att det är bara yta.) Boken exemplifierar med den absurda värld som den arbetssökande ställs inför. Man ska skriva CV:n, springa på kurser och jobba med kvasijobb. Främst av allt ska man lära sig hur man blir attraktiv på arbetsmarknaden. Slutsatsen Southwood - med rätta - drar är att det som föds ur detta är en kritiklös konformism. Smile or die liksom. Prekärt arbete ska inte betraktas som ett personligt val eller som en livsstil. Systemet upprätthålls genom ångest och osäkerhet. Det är inte regeringen eller de elaka företagen: det är dig det är fel på. Du ska förändras och fixa om dig, trimma dig till duglighet och foglighet. Man måste gå med en massa saker. Arbetstillvaron som författaren beskriver - som sträcker sig från jobb på lager till jobb i administrationen - är rotlös och främmande för allt vad relationer och rutiner heter. Det är en tillvaro som föder en oändlig räcka av självbedrägerier: det viktigaste är att tänka positivt! jag är min egen chef! jag är inte egentligen en sopgubbe, jag bara jobbar här några dagar! Non Stop Inertia? Allting går snabbt men idéerna om vart vi är på väg är grumliga. Saker händer men ändå inte. Det är ett samhälle där alla är kunder. Arbetaren säljer sin arbetskraft till sin kund, företaget. Men arbetaren framställs också som en kund: arbetsförmedlingens kund. Southwoods kontext är brittisk, men det är lätt att känna igen berättelserna och analysen i vårt eget lilla "innovationssamhälle".
Jag rekommenderar den här boken om man vill fundera på hur jobb tränger in i livets porer och hur vi präglas både av hur vi jobbar och hur vi talar om arbete. Läs en intervju med Southwood här. Vad händer när bemanningsföretag blir en allt tyngre aktör på arbetsmarknaden? Läs Southwoods bok. (Läser i DN att bemanningsföretag sällan har tid eller möjlighet att komma med invändning mot hur kundföretaget sköter exempelvis arbetssäkerhet - följden är att många olyckor sker för dem som slussats in i jobb via bemanningsföretag.)
På en annan blogg läser jag om boken The Precariat av Guy Standing. Kanske en bok om prekariatet värd att kolla. Och om man kan finska ska man läsa Hoivaajien kapina av kollektivet Precarias a la deriva.
Det om det.
Ämnet för boken är prekärt arbete: osäkra anställningar och perioder av arbetslöshet. Prekärt arbete är inte bara en formell beskrivning av arbetskontrakt och dylikt - med prekärt arbete menar Southwood något mycket mera vidsträckt som inbegriper känslor, förväntningar och handlingsmönster. Hen skildrar hur arbete allt mera blir något innehållslöst, en simulation, ett skådespel. Det gäller att framställa saker rätt (med resultatet att vissa saker döljs och att sätt att prata florerar där alla inblandade vet att det är bara yta.) Boken exemplifierar med den absurda värld som den arbetssökande ställs inför. Man ska skriva CV:n, springa på kurser och jobba med kvasijobb. Främst av allt ska man lära sig hur man blir attraktiv på arbetsmarknaden. Slutsatsen Southwood - med rätta - drar är att det som föds ur detta är en kritiklös konformism. Smile or die liksom. Prekärt arbete ska inte betraktas som ett personligt val eller som en livsstil. Systemet upprätthålls genom ångest och osäkerhet. Det är inte regeringen eller de elaka företagen: det är dig det är fel på. Du ska förändras och fixa om dig, trimma dig till duglighet och foglighet. Man måste gå med en massa saker. Arbetstillvaron som författaren beskriver - som sträcker sig från jobb på lager till jobb i administrationen - är rotlös och främmande för allt vad relationer och rutiner heter. Det är en tillvaro som föder en oändlig räcka av självbedrägerier: det viktigaste är att tänka positivt! jag är min egen chef! jag är inte egentligen en sopgubbe, jag bara jobbar här några dagar! Non Stop Inertia? Allting går snabbt men idéerna om vart vi är på väg är grumliga. Saker händer men ändå inte. Det är ett samhälle där alla är kunder. Arbetaren säljer sin arbetskraft till sin kund, företaget. Men arbetaren framställs också som en kund: arbetsförmedlingens kund. Southwoods kontext är brittisk, men det är lätt att känna igen berättelserna och analysen i vårt eget lilla "innovationssamhälle".
Jag rekommenderar den här boken om man vill fundera på hur jobb tränger in i livets porer och hur vi präglas både av hur vi jobbar och hur vi talar om arbete. Läs en intervju med Southwood här. Vad händer när bemanningsföretag blir en allt tyngre aktör på arbetsmarknaden? Läs Southwoods bok. (Läser i DN att bemanningsföretag sällan har tid eller möjlighet att komma med invändning mot hur kundföretaget sköter exempelvis arbetssäkerhet - följden är att många olyckor sker för dem som slussats in i jobb via bemanningsföretag.)
På en annan blogg läser jag om boken The Precariat av Guy Standing. Kanske en bok om prekariatet värd att kolla. Och om man kan finska ska man läsa Hoivaajien kapina av kollektivet Precarias a la deriva.
Det om det.
9 October 2012
I thought we'd reached Warszawa but we are stuck in Vasa (kapitalistfantasi)
Trött/trött/trött. Mardrömmar om att avhandlingen är tjock som fem telefonkataloger. Drömmer om snirkliga och upphackade resonemang. Sover/sover inte.
En bekants fantasier slår an min ton. Ta taxi. Hoppa ur taxin. Ta ett flyg, första bästa, långt bort.
Bekant #2, med sin sakliga, briljanta, genomnyktra ton:
- Jaha, du hamnar nog i Vasa då.
Så var det med långtbortistan. Vasa: Wärtsilä, en bakelse på saluhallen, kunde våldgästa en kompis, en bekant eller en halvbekant som har en söt katt, gå över nån bro.
- - Stirrar på butikshyllorna. Gestaltar. Köper bröd och diskmedel, det kan man säkert leva på ett par dagar.
En bekants fantasier slår an min ton. Ta taxi. Hoppa ur taxin. Ta ett flyg, första bästa, långt bort.
Bekant #2, med sin sakliga, briljanta, genomnyktra ton:
- Jaha, du hamnar nog i Vasa då.
Så var det med långtbortistan. Vasa: Wärtsilä, en bakelse på saluhallen, kunde våldgästa en kompis, en bekant eller en halvbekant som har en söt katt, gå över nån bro.
- - Stirrar på butikshyllorna. Gestaltar. Köper bröd och diskmedel, det kan man säkert leva på ett par dagar.
7 October 2012
ärrkååpee, ässkååpee
ibland vet jag varken var jag har mitt huvud eller mina fötter:
är på väg till en bar för att fördjupa mig i kombinationen lemonad och bok. kandidater för kommunalvalet står uppradade på gågatan. går förbi sannfinländare som spejar vid sitt tält. varje unge är fastklistrad vid persunas blåa ballonger. höstsolen skiner ner på såväl vänsterförbundare som samlingspartist. går förbi en logo och en nyckelpiga. en tjej som ser trevlig ut vill ge en tidning åt mig. jag tittar tankspritt och tankfullt på tidningen, ser rubriken VASTAVOIMA och tänker att oj helvete vad SFP har blivit progressiva på sistone. är det Henrik Lax? Men inte kan jag ju släpa hem en tidning med sådan propaganda för dylik högerpolitik? En nanosekund efteråt lämnar reptilhjärnan tidningen tillbaka till kandidaten som moloket mumlar något under allmän förvirring. går bort och fattar: det är ju SKP! Kommunisterna! En sån tidning kan jag ju läsa. Borde ha gått tillbaka och ursäktat mig:
Så skulle jag ha sagt på flytande finska. Ibland - ja, det sociala och det språkliga och klumpigheten och ticsen och om man ändå skulle ha fått tillfälle att dissa SFP på maxat dålig finska. Kanske samtalat en stund om kommunismen och vänstern och socialismen år 2012. jag vet nästan ingenting om var SKP står nu, 2012. jag vet inte hur jag förhåller mig till begreppet 'kommunist'. Men huvudpointen:
RÖSTA OCH RÖSTA RÄTT! (dvs. vänster. dvs. på något av de partier som värnar om närdemokrati och ett samhälle där alla har tillgång till livsviktiga tjänster av god kvalitet utan att behöva betala ockerpriser på privat marknad.)
är på väg till en bar för att fördjupa mig i kombinationen lemonad och bok. kandidater för kommunalvalet står uppradade på gågatan. går förbi sannfinländare som spejar vid sitt tält. varje unge är fastklistrad vid persunas blåa ballonger. höstsolen skiner ner på såväl vänsterförbundare som samlingspartist. går förbi en logo och en nyckelpiga. en tjej som ser trevlig ut vill ge en tidning åt mig. jag tittar tankspritt och tankfullt på tidningen, ser rubriken VASTAVOIMA och tänker att oj helvete vad SFP har blivit progressiva på sistone. är det Henrik Lax? Men inte kan jag ju släpa hem en tidning med sådan propaganda för dylik högerpolitik? En nanosekund efteråt lämnar reptilhjärnan tidningen tillbaka till kandidaten som moloket mumlar något under allmän förvirring. går bort och fattar: det är ju SKP! Kommunisterna! En sån tidning kan jag ju läsa. Borde ha gått tillbaka och ursäktat mig:
minähän luulin että teidän lehtinne oli RKP:n propagandaa! Emmä RKPstä... Sä ymmärrät. Carl Haglund ja muut. Ei RKP edes prekariattiakaan mainitse ohjelmissansa! Kaikki muut pulueet mainitsevat. Sitä sanoo muistaakseni yks semmonen helsingin yliopiston ekonomisti artikkelissa jonka mä just luin. hurja juttu. Ja niin. Kyllä minä vastavoiman tuken.
Så skulle jag ha sagt på flytande finska. Ibland - ja, det sociala och det språkliga och klumpigheten och ticsen och om man ändå skulle ha fått tillfälle att dissa SFP på maxat dålig finska. Kanske samtalat en stund om kommunismen och vänstern och socialismen år 2012. jag vet nästan ingenting om var SKP står nu, 2012. jag vet inte hur jag förhåller mig till begreppet 'kommunist'. Men huvudpointen:
RÖSTA OCH RÖSTA RÄTT! (dvs. vänster. dvs. på något av de partier som värnar om närdemokrati och ett samhälle där alla har tillgång till livsviktiga tjänster av god kvalitet utan att behöva betala ockerpriser på privat marknad.)
5 October 2012
jason molina - autumn bird songs (2012)
Jason Molina är en av de få nutida artister som är riktigt viktig för mig. en sån där artist som jag drömmer om att se live men det kommer antagligen aldrig att hända. hans saker under eget namn och som Songs: Ohia är för mig helt livsnödvändiga. avgörande musik, musik som gör ont och som inte har något med smarthet, ironi eller subtilitet att göra. Molina har haft en paus från musiken men är nu tillbaka. minialbumet Autumn bird songs låter mera som skivan - briljant och hjärtskärande - Let me go, let me go, let me go (2006) än de mera bredbenta grejerna under Magnolia Electric Co. Det är något nytt i Molinas röst här, en ny nyans. I övrigt är nog både låtarnas struktur och texter typiska för hans stil. Det är korta sånger, intima, för någons öron, kanske dina. soundet är rått, utan krusiduller. Jag har lyssnat på den här skivan fyra gånger idag. Det säger något om något.
4 October 2012
om gående igen
För mig tar det exakt 25 minuter att gå till jobbet. 23 i den högre växeln. Jag är så sömnig på förmiddagen när jag går till kontoret (skandalöst sent; jag vårdar humanismens arv) att det är något slags automat som tar över mina ben. Vissa dagar funderar jag över hur jag kom till jobbet. Gick jag dit alldeles själv? Hur hamnade jag där? Vägarna tog mig dit. K skrev en blogg häromveckan om hur gatorna blir bekanta på ett märkligt/fint sätt. Det här är ett exempel. Gatorna sitter i kroppen, i benen, i vändningarna, i huvudet. (Konstig kontrast mellan gator som objektivt befintligt nät och som den mängd sätt vi går på.) Det finns noll ställen där jag funderar: och nu? Jag känner till den där ena upphöjningen på gatan och fötterna manövrerar automatiskt förbi den. Jag har knappt någon kontroll över hur snabbt eller långsamt jag går. Takten sätter sig själv. Trots detta automatiserade gående där rutten är helt och hållet utstakad och inpräglad ser jag nya saker varje dag eller samma sak slår mig gång på gång (skyltfönstret där det står något med livsstil). De där jobbpromenaderna är en märklig blandning mellan aktivt och passivt, men för det mesta är det en igenmurad icke-person som stegar fram, helt lealös men maskinellt beslutsam. Bil på väg? Okej då. Dra åt helvete cyklist. Jag håller på att bli insnärjd i ett koppel hundar: någon tar en sävlig förmiddagspromenad. Samma tankar som snurrar i huvudet. Ibland är tankarna nya eller angelägna och gåendet får en helt annan stämning och jag fattar ännu mindre hur jag kom till jobbet. Världen krymper ihop. Och så kan den expandera plötsligt och drastiskt genom att en bekant väcker en ur slummern. Vart är du på väg? Jag brukar inte omedelbart hitta ett svar på det. En dålig dag tycker jag att hela min existens krymper till den där sträckan. En form av inskränkt fantasilöshet som gör att hela världen försvinner in i en menlös pulserande rytm. En dålig eller stressig dag får jag de hemskaste av hemska sånger i huvudet. De far inte bort. Spelar upp fram och tillbaka, nöter i medvetandet. På sistone har det där förfärliga soundtracket för dåliga dagar varit John Denvers Take me home, country roads. Som att sitta på åländsk bar varje förmiddag och höra någon pissig trubadur bräka. En makalöst kitschig grej den där om West Virginia. Och den far inte bort. Det är alltid kvasicountry från sjuttiotalet som bildar slammet i mitt medvetande. Gåendets neuroser. När west virginia take me home tvinnar vet jag att det är bara genom Guds nåd som den här dagen kommer att bli något bra. Som tur är griper Guds nåd in ganska ofta.
30 September 2012
städer.
börjar plötsligt längta efter storstad och avgaser. bjuder in mig själv till en kompis och tar bussen till kejserliga. ett måttligt bakrus i samklang med en promenad under idealiska förhållanden: höstsol. lyx och skit men det är inte stadens allt. I hesa finns det fula skyltar, sakliga byggnader och folk som är sura och glada på olika språk. Allt det där tycker jag om. de minst inställsamma delarna av stan. Speciellt fascineras jag av den märkliga kolhögen vid Hanaholmens kraftverk. intensivt röd murgröna på muren som omgärdar dessa industrins monument. drömde en gång att jag befann mig uppe på den där kolhögen och att jag tittade ner på ett hesa som hade förvandlats till ön i Rossellinis film Stromboli. Varje gång jag är i stan tänker jag på det där. sen kan man ju ha andra synpunkter på energiproduktion (de senaste nyheterna är att politiker på olika håll funderar på andra lösningar som skulle ersätta stenkol som energiform). vandrar runt på lyxholme och snusar på havet. på bussen hem smyglyssnar jag på en svenskspråkig kille som diskuterar ett mystiskt uppdrag. Jag försöker gissa om han är byggingenjör, designer eller militär. uppgiften består både av olika robusta installationer, en trollet Rölli-kostym och strategiska manövrar beskrivna enligt militärens disciplinerade gruppformationer. vete fan, jag är av nyfiket slag. hesasvensken kommunicerar livligt/högljutt med sin kompis i luren: NÅ ÄLÄ! åker hem genom brinnande himmel.
28 September 2012
romaner om pängar
Läser parallellt The Great Gatsby av F. Scott Fitzgerald och Cosmopolis av Don DeLillo. Det råkar sig så. Ledsna, hallucinatoriska romaner med oväntade lyriska stråk. Pängarna lurar på bottnen av allas medvetanden.
Jag trodde att boken om Gatsby skulle vara en studsande exposé över lyxlivet under det jublande tjugotalet, ett enda rusigt coctailparty. Hade fel. Pängarna. Folk är olyckliga och/eller likgiltiga, gräver ner sig i illusioner och omöjliga mål. Huvudpersonen bor utanför New York och hans granne har överdådiga fester där societeten samlas. Ingen vet vem denna man är. När vi får veta det blir det mest ett anti-klimax: jaha, sån. Berättaren, en obehaglig typ som gillar att hålla sig utanför, vantrivs i kulturen. (Det är ingen kritik av romanen, det fungerar utmärkt.) Folk dejtar varandra men mest för att snusa på pängar, gamla och nya. Pängarna och lusten (lusten till vaddå? beskrivningen är bra - här finns en stor oklarhet kring vad Gatsby egentligen åtrår); blodet som plötsligt börjar stritta. Om The Great Gatsby är the great American novel kunde man i det samma säga att det är the great anti-american novel. Den amerikanska mardrömmen. Det måste gå åt helvete. Det går åt helvete i en helt och hållet njutbar stil.
DeLillo skriver om en tid när pängarna blivit ännu mera immateriella. Pängar pratar med pängar. Valutakurserna rusar upp och ner och allting lever i aktiekursens skugga. Eller är det så? Om detta handlar boken, som har många brister, men som är läsvärd ändå. På New Yorks gator rör sig människor med alla möjliga saker på gång. En kokande stad. Saker håller på att ställas på ända. Vad spelar det för roll när en snorgärs till kapitalist cruisar genom NY uppfylld av den fixa idén att klippa sig. Säkerhetsvakten kommer med fler och fler oroväckande bud om säkerhetsrisker. Snorgärskapitalisten filosoferar, har sex, investerar och förlorar klädesplagg efter klädesplagg under sin odyssé. Han är onåbar, en levande död kvasifilosof som spottar ur sig korta meningar. I DeLillos roman talar alla i korta meningar där djupet plaskar ytligt (det är meningen - hoppas jag). Jag vet inte om det är en dålig eller bra bok. Det finns en hel del saker som vi läst fem miljoner gånger förr om den olyckliga, alienerade kapitalisten som inte kan sova och som förgås av en tom manlighet. (Äger han ett sovjetiskt bombplan på en åker i någon obskyr delstat? Ja det gör han.) Det finns mycket att störa sig på och jag får ofta känslan av att själva hantverket inte är speciellt bra. Samtidigt kan jag inte låta bli att dras in i DeLillos existentiella vakuum och urbana dystopi. Såg Cronenbergs film här nyss. Trots en del typiska Cronenbergska grejer (ni vet, civilisationen och sexualiteten och allt det där) följer filmen romanen noga. Som bäst skriver DeLillo fram oss till en verklighet som helt stannat av, cirklar runt sin egen meningstomhet. Det stora problemet är att DeLillos teoretiserande blir både sentimentalt och att det inte integreras på ett alldeles vettigt sätt i romanen. Hans bilder av en värld som krackelerar blir aldrig riktigt brännande, för DeLillo är en alltför smart författare som bryr sig allt för mycket om korta, snärtiga meningar. Också själva gestaltningen lider av ett problem, och det problemet är, som jag ser det, ett slags friktionslöshet där den unga kapitalistens värld blir oändligt tänjbar. Den unga mannens skruvade värld tas på alltför stort allvar men främst av allt är det DeLillo som tar sig själv på stort allvar; han är diagnostiker, avslöjare, filosof, skildrare, sanningssägare. Allt på samma gång. - - På några ställen försvinner den där friktionslösheten från boken. DeLillo beskriver hur ånga ryker ur ett manhål på gatan. 11th avenue. Bilar och bråte. Hell's kitchen. Sjaskiga New York. De där ögonblicken där texten blir mindre kokett och självmedveten är emellertid rätt få.
Jag trodde att boken om Gatsby skulle vara en studsande exposé över lyxlivet under det jublande tjugotalet, ett enda rusigt coctailparty. Hade fel. Pängarna. Folk är olyckliga och/eller likgiltiga, gräver ner sig i illusioner och omöjliga mål. Huvudpersonen bor utanför New York och hans granne har överdådiga fester där societeten samlas. Ingen vet vem denna man är. När vi får veta det blir det mest ett anti-klimax: jaha, sån. Berättaren, en obehaglig typ som gillar att hålla sig utanför, vantrivs i kulturen. (Det är ingen kritik av romanen, det fungerar utmärkt.) Folk dejtar varandra men mest för att snusa på pängar, gamla och nya. Pängarna och lusten (lusten till vaddå? beskrivningen är bra - här finns en stor oklarhet kring vad Gatsby egentligen åtrår); blodet som plötsligt börjar stritta. Om The Great Gatsby är the great American novel kunde man i det samma säga att det är the great anti-american novel. Den amerikanska mardrömmen. Det måste gå åt helvete. Det går åt helvete i en helt och hållet njutbar stil.
DeLillo skriver om en tid när pängarna blivit ännu mera immateriella. Pängar pratar med pängar. Valutakurserna rusar upp och ner och allting lever i aktiekursens skugga. Eller är det så? Om detta handlar boken, som har många brister, men som är läsvärd ändå. På New Yorks gator rör sig människor med alla möjliga saker på gång. En kokande stad. Saker håller på att ställas på ända. Vad spelar det för roll när en snorgärs till kapitalist cruisar genom NY uppfylld av den fixa idén att klippa sig. Säkerhetsvakten kommer med fler och fler oroväckande bud om säkerhetsrisker. Snorgärskapitalisten filosoferar, har sex, investerar och förlorar klädesplagg efter klädesplagg under sin odyssé. Han är onåbar, en levande död kvasifilosof som spottar ur sig korta meningar. I DeLillos roman talar alla i korta meningar där djupet plaskar ytligt (det är meningen - hoppas jag). Jag vet inte om det är en dålig eller bra bok. Det finns en hel del saker som vi läst fem miljoner gånger förr om den olyckliga, alienerade kapitalisten som inte kan sova och som förgås av en tom manlighet. (Äger han ett sovjetiskt bombplan på en åker i någon obskyr delstat? Ja det gör han.) Det finns mycket att störa sig på och jag får ofta känslan av att själva hantverket inte är speciellt bra. Samtidigt kan jag inte låta bli att dras in i DeLillos existentiella vakuum och urbana dystopi. Såg Cronenbergs film här nyss. Trots en del typiska Cronenbergska grejer (ni vet, civilisationen och sexualiteten och allt det där) följer filmen romanen noga. Som bäst skriver DeLillo fram oss till en verklighet som helt stannat av, cirklar runt sin egen meningstomhet. Det stora problemet är att DeLillos teoretiserande blir både sentimentalt och att det inte integreras på ett alldeles vettigt sätt i romanen. Hans bilder av en värld som krackelerar blir aldrig riktigt brännande, för DeLillo är en alltför smart författare som bryr sig allt för mycket om korta, snärtiga meningar. Också själva gestaltningen lider av ett problem, och det problemet är, som jag ser det, ett slags friktionslöshet där den unga kapitalistens värld blir oändligt tänjbar. Den unga mannens skruvade värld tas på alltför stort allvar men främst av allt är det DeLillo som tar sig själv på stort allvar; han är diagnostiker, avslöjare, filosof, skildrare, sanningssägare. Allt på samma gång. - - På några ställen försvinner den där friktionslösheten från boken. DeLillo beskriver hur ånga ryker ur ett manhål på gatan. 11th avenue. Bilar och bråte. Hell's kitchen. Sjaskiga New York. De där ögonblicken där texten blir mindre kokett och självmedveten är emellertid rätt få.
26 September 2012
tolerans, kritik och omdöme
Läser med intresse Håkan Lindgrens streckare om tolerans. Allt som oftast lyfter man upp tolerans som ett begrepp som sammanfattar allt som är bra och sansat i samhället. Det är toleransen som gör att samhället inte faller sönder i små, blodiga människoslamsor. Så tycks en del tänka. Själv tenderar jag att bli misstänksam när ordet kommer upp: tolerans markerar ofta ett avstånd till andra, en skeptisk inställning till andra inlindad i en 'öppen' hållning som inte förbinder en till något alls och som lever på ett slags egenmäktighet. 'Nog tolererar vi ju bögarna, men så här får det inte gå till. Äktenskap?! Fy fan!' Var och en blir salig på sin fason, men gränserna för det bestämmer jag.
Lindgren skriver vanligen bra, även om jag ibland är oenig med honom (han har också en läsvärd blogg). Är tolerans ett begrepp som endast innebär en form av nonchalans, frågar han, att man skiter i den andra, att den andras annanhet reduceras bort? Tolerans som "att respektera någons åsikt"* (jämför det alltmera klassiska: "jag respekterar din livsstil", som ett sätt att inte såra någon) verkar i många fall användas just så, som ett erkännande som inte är något erkännande alls. Att respektera en åsikt kan innebära att jag inte behöver befatta mig med den, utan den hålls på en armslängd. Jag tolererar dig för egentligen bryr jag mig inte om dig. Kommer ihåg en kolumn i Ny tid där Joel Backström skrev om tolerans som en form av förakt (hittar tyvärr ingen text på nätet). Den andra är ju lite konstig, men vi, vi toleranta, vi har överseende och förstår. I toleransen gömmer sig alltså en rejäl dos arrogans och självbelåten världsåskådning.
Toleransens nonchalans avskaffar kritik. Jag spånar: toleransen lämnar den andra åt sitt öde, att hålla på med sitt, sin livsstil, sina små projekt. I det samma alltså, avskaffas möjligheten att förhålla sig till något, att artikulera hur något är bra eller dåligt, ytligt eller vettigt, destruktivt eller livsbejakande. Ett drag i toleransen är att den helst inte skitar ner sina händer. Tolerans framhålls ständigt som en human attityd. Man kunde istället säga att den toleranta tittar på världen från ett ovanifrånperspektiv, ett iakttagande perspektiv, där människor rör sig som myror kryllande i sina olika stackar.
På ett problematiskt sätt uppstår ofta en kontrast mellan just denna form av "resonlig" tolerans och en attityd som handlar om att säga precis vad som helst utan att beakta mottagarens reaktion. Det här dödläget syns i synnerhet i den jobbiga och ofta knäppa diskussionen om konstverk, yttrandefrihet och våldsamma reaktioner (en diskussion där politiska kontexter och specifika omständigheter fladdrar förbi ytterst oartikulerade**). Lindgren rusar dock inte in i den bilden, utan han funderar på en bild av kritik som främst handlar om självkritik: att man ska vara försiktig.
Frågan om huruvida det är mottagarens reaktion som ska avgöra om jag ska säga något eller hålla käften måste vara öppen, det kan inte finnas principiella svar på det. Provokationen är ett knepigt exempel, eftersom den handlar om att på förhand sikta in sig på ömma punkter, att slå där man tror att det känns. Den andras reaktioner har man då redan lagt vantarna på. Men det finns ju helt andra relationer mellan en utsaga och en reaktion. I efterhand kan det visa sig att det jag sade var dumt och förhastat. Jag slås av hur du förstår vad jag sagt och ångrar mig. Poängen måste inte vara att det var principiellt fel att säga det jag sade. Det kan också ha att göra med tonfall, tillfällen, situationer som låser sig eller låser upp sig. Tidsperspektiven här myllrar, men de är viktiga för hur saker har betydelse, och hur saker förändras över tid (t.ex. att jag lär mig att inte ta en viss reaktion så hårt, att en viss reaktion är idiosynkratisk, eller att jag lär mig uttrycka mig klarare på ett sätt som når fram på ett bättre sätt).
En grundförutsättning i samtal och mänskliga möten är att en respons inte kan tas som given. I diskussionen om tolerans och i den absolutifierande diskussionen om yttrandefrihet är det som att man glömmer bort det här. Den toleranta är rädd för att uppfattas som elitistisk. I den diskursen om att vi alla har våra olika livsstilar verkar det närmast som om vi inte kan ha något väsentligt att säga varandra; om jag säger något kommer den andra att känna sig kränkt. Kanske finns det inte bara arrogans i toleransen, utan en form av rädsla också: rädsla för konfrontationer, och hur konfrontationer för oss nära varandra. Men som sagt, också dessa konfrontationer idealiseras lätt så att man tänker att reaktionen inte får spela någon roll för vad det innebär att säga något, att man bara ska köra på så brutalt det bara går. Det är också fel, för att det mejar ner den andra som helt oviktig. Att jag funderar över hur du kommer att reagera måste inte betyda att jag tar din reaktion som given eller att jag förfalskar mina ord. När diskussionen rör sig på ett samhällsplan blir saker mera komplicerade såklart, men grundpoängen kvarstår att det är farligt att ta en respons som självklar.
I rapporteringen om "muslimernas vrede" (jag kan inte säga att jag följt det noga) görs sinsemellan olika reaktioner till något unisont och självklart. De där analyserna tror sig verkligen förstå: de här människorna reagerar alla på samma sätt och de är KÄNSLIGA och KRÄNKTA och SNARSTUCKNA - och FARLIGA! Petar man lite på dem rasar uppror och kravaller igång. Artiklarna får det att se ut som om det finns ett objekt att "förstå": deras vrede, som sen blir något att räkna med, att hantera. Det här är ett exempel just på hur omdömen skyfflas bort, och hur man gör sitt bästa för att stampa fast den andras reaktion på förhand: sån här är du, så här kommer du att reagera, låt oss agera utifrån det. Eller så avfärdas andras reaktioner som helt och hållet oviktiga: vi har vår yttrandefrihet och den får inte vika en tum, alla era reaktioner är bara uttryck för inskränkthet och fanatism.
Det här inlägget blev lite såsigt för att det är flera olika diskussioner som blandas ihop. Vad de olika exemplen (tolerans, yttrandefrihet) visar är kanske att det finns en fobi för diskussionens öppenhet som visar sig på olika håll.
* å andra sidan kan man säga: "okej, jag förstår hur du menar, jag håller inte med dig, men jag lyssnar gärna hur du tänker om det här." eller: "vi kommer knappast att hitta fram till varandra i det här just nu, let's just drop it så kan vi diskutera det en annan gång." - - men också: "du kan inte säga så där, det där är ingen åsikt att tycka till om!"
** det bästa bidraget i diskussionen enligt mig är detta
varför finns det inte fotnoter i blogger, höh?
(texten här delvis inspirerat av en serie inlägg hos den elaka bloggaren)
Lindgren skriver vanligen bra, även om jag ibland är oenig med honom (han har också en läsvärd blogg). Är tolerans ett begrepp som endast innebär en form av nonchalans, frågar han, att man skiter i den andra, att den andras annanhet reduceras bort? Tolerans som "att respektera någons åsikt"* (jämför det alltmera klassiska: "jag respekterar din livsstil", som ett sätt att inte såra någon) verkar i många fall användas just så, som ett erkännande som inte är något erkännande alls. Att respektera en åsikt kan innebära att jag inte behöver befatta mig med den, utan den hålls på en armslängd. Jag tolererar dig för egentligen bryr jag mig inte om dig. Kommer ihåg en kolumn i Ny tid där Joel Backström skrev om tolerans som en form av förakt (hittar tyvärr ingen text på nätet). Den andra är ju lite konstig, men vi, vi toleranta, vi har överseende och förstår. I toleransen gömmer sig alltså en rejäl dos arrogans och självbelåten världsåskådning.
Toleransens nonchalans avskaffar kritik. Jag spånar: toleransen lämnar den andra åt sitt öde, att hålla på med sitt, sin livsstil, sina små projekt. I det samma alltså, avskaffas möjligheten att förhålla sig till något, att artikulera hur något är bra eller dåligt, ytligt eller vettigt, destruktivt eller livsbejakande. Ett drag i toleransen är att den helst inte skitar ner sina händer. Tolerans framhålls ständigt som en human attityd. Man kunde istället säga att den toleranta tittar på världen från ett ovanifrånperspektiv, ett iakttagande perspektiv, där människor rör sig som myror kryllande i sina olika stackar.
På ett problematiskt sätt uppstår ofta en kontrast mellan just denna form av "resonlig" tolerans och en attityd som handlar om att säga precis vad som helst utan att beakta mottagarens reaktion. Det här dödläget syns i synnerhet i den jobbiga och ofta knäppa diskussionen om konstverk, yttrandefrihet och våldsamma reaktioner (en diskussion där politiska kontexter och specifika omständigheter fladdrar förbi ytterst oartikulerade**). Lindgren rusar dock inte in i den bilden, utan han funderar på en bild av kritik som främst handlar om självkritik: att man ska vara försiktig.
Rosenberg skrev att vi, när vi yttrar oss offentligt, bör ”ha något slags föreställning om hur det vi säger kommer att uppfattas”, så att vi inte oavsiktligt sårar någon. Struntar vi i det har vi ”i bästa fall missuppfattat yttrandefrihetens villkor”. Att det är klokt att tänka på hur det man säger uppfattas av andra är inget kontroversiellt påstående, men var hamnar man om man börjar fundera över dess vidare konsekvenser? Är det mottagarens reaktion som ska avgöra om jag har rätt att yttra mig?Det här verkar vara viktiga frågor som borde vara centrala i den ofta fyrkantiga diskussionen om yttrandefrihet (som tenderar att göras till en absolut fråga som ska avgöras innan och före alla konkreta sammanhang). Vilken status har den andras reaktioner, vad innebär det att ta den andras reaktion i beaktande när jag säger något? Lindgren öppnar upp för möjligheten av att någons reaktioner är fel, och att det därför är svårt att spegla det som sagts genom det. Han skriver vidare att tolerans inte kan vara det enda viktiga: man måste uppfatta perspektiv som ställer en bortom toleransens gränser. Sådana perspektiv är sällsynta, menar Lingren. Han avslutar med att säga att omdöme sällan lyfts fram i diskussioner om tolerans. Det är lätt att hålla med honom. I de ständiga kontrasterna mellan provokationer och självcensur (eller tolerans kontra elitism/paternalism) är det just utrymmet för kritiska omdömen som saknas, att bedöma om det som sagts/gjorts är en tom provokation eller om det har något vett för sig, men också att bedöma vad en reaktion visar, hur reaktionen är förbunden med det som sagts, om reaktionen är rättvis eller orättvis. Men vem har rätt att bedöma en reaktion, kanske man vill fråga? Att mitt omdöme om hur en reaktion svarar på det som sagts är rättvist kan jag inte avgöra, det är du som avgör det, ditt omdöme. Ett omdöme prövas och omprövas. Omdömen har alltid en dialogisk karaktär. Här finns ett fortgående samtal om hur något ska förstås: varför blev du så arg? förstår jag din ilska? eller är det verkligen ilska? Här står många saker på spel samtidigt, och det är just det som har en dialogisk karaktär.
Frågan om huruvida det är mottagarens reaktion som ska avgöra om jag ska säga något eller hålla käften måste vara öppen, det kan inte finnas principiella svar på det. Provokationen är ett knepigt exempel, eftersom den handlar om att på förhand sikta in sig på ömma punkter, att slå där man tror att det känns. Den andras reaktioner har man då redan lagt vantarna på. Men det finns ju helt andra relationer mellan en utsaga och en reaktion. I efterhand kan det visa sig att det jag sade var dumt och förhastat. Jag slås av hur du förstår vad jag sagt och ångrar mig. Poängen måste inte vara att det var principiellt fel att säga det jag sade. Det kan också ha att göra med tonfall, tillfällen, situationer som låser sig eller låser upp sig. Tidsperspektiven här myllrar, men de är viktiga för hur saker har betydelse, och hur saker förändras över tid (t.ex. att jag lär mig att inte ta en viss reaktion så hårt, att en viss reaktion är idiosynkratisk, eller att jag lär mig uttrycka mig klarare på ett sätt som når fram på ett bättre sätt).
En grundförutsättning i samtal och mänskliga möten är att en respons inte kan tas som given. I diskussionen om tolerans och i den absolutifierande diskussionen om yttrandefrihet är det som att man glömmer bort det här. Den toleranta är rädd för att uppfattas som elitistisk. I den diskursen om att vi alla har våra olika livsstilar verkar det närmast som om vi inte kan ha något väsentligt att säga varandra; om jag säger något kommer den andra att känna sig kränkt. Kanske finns det inte bara arrogans i toleransen, utan en form av rädsla också: rädsla för konfrontationer, och hur konfrontationer för oss nära varandra. Men som sagt, också dessa konfrontationer idealiseras lätt så att man tänker att reaktionen inte får spela någon roll för vad det innebär att säga något, att man bara ska köra på så brutalt det bara går. Det är också fel, för att det mejar ner den andra som helt oviktig. Att jag funderar över hur du kommer att reagera måste inte betyda att jag tar din reaktion som given eller att jag förfalskar mina ord. När diskussionen rör sig på ett samhällsplan blir saker mera komplicerade såklart, men grundpoängen kvarstår att det är farligt att ta en respons som självklar.
I rapporteringen om "muslimernas vrede" (jag kan inte säga att jag följt det noga) görs sinsemellan olika reaktioner till något unisont och självklart. De där analyserna tror sig verkligen förstå: de här människorna reagerar alla på samma sätt och de är KÄNSLIGA och KRÄNKTA och SNARSTUCKNA - och FARLIGA! Petar man lite på dem rasar uppror och kravaller igång. Artiklarna får det att se ut som om det finns ett objekt att "förstå": deras vrede, som sen blir något att räkna med, att hantera. Det här är ett exempel just på hur omdömen skyfflas bort, och hur man gör sitt bästa för att stampa fast den andras reaktion på förhand: sån här är du, så här kommer du att reagera, låt oss agera utifrån det. Eller så avfärdas andras reaktioner som helt och hållet oviktiga: vi har vår yttrandefrihet och den får inte vika en tum, alla era reaktioner är bara uttryck för inskränkthet och fanatism.
Det här inlägget blev lite såsigt för att det är flera olika diskussioner som blandas ihop. Vad de olika exemplen (tolerans, yttrandefrihet) visar är kanske att det finns en fobi för diskussionens öppenhet som visar sig på olika håll.
* å andra sidan kan man säga: "okej, jag förstår hur du menar, jag håller inte med dig, men jag lyssnar gärna hur du tänker om det här." eller: "vi kommer knappast att hitta fram till varandra i det här just nu, let's just drop it så kan vi diskutera det en annan gång." - - men också: "du kan inte säga så där, det där är ingen åsikt att tycka till om!"
** det bästa bidraget i diskussionen enligt mig är detta
varför finns det inte fotnoter i blogger, höh?
(texten här delvis inspirerat av en serie inlägg hos den elaka bloggaren)
24 September 2012
dagens (o)roligaste
läser en socialdemokratisk debbattartikel på dn.se. Ord och inga visor: mera jobb ska skapas och i synnerhet ska exporten tryggas genom innovation, innovation, och mera innovation. För att innovationerna ska spys ut i lämplig takt behövs en innovativ utbildningspolitik. Men socialdemokraterna står ju alltid för de fina, trygga värdena, läs här:
För visst vill vi jobba hårt gott folk? För exporten t.ex.
Sätt innovation i centrum. När kunskap blir till nya produkter, processer och tjänster skapas värde och sysselsättning. Det kan ske både inom ramen för den privata sektorn och i vår gemensamma sektor. Framför allt behöver utvecklingen av innovationer i högre grad ske i samverkan.
Inse att allas framgång är Sveriges framgång. Ska vi göra de kommande 20 åren till de främsta i Sveriges historia krävs att vi arbetar tillsammans. Sverige behöver en regering som står upp för arbetande människors hopp, värderingar och intressen. En regering som ger alla kvinnor och män möjligheter att arbeta hårt och leva upp till sin fulla potential.[...]
Det här är vår affärsplan för Sverige. Vi prioriterar jobb, kunskap och stärkt konkurrenskraft. Så skapas förutsättningar för framgång, välstånd och en hållbar frihet för var och en av oss.
För visst vill vi jobba hårt gott folk? För exporten t.ex.
18 September 2012
please prove you're not a robot
Som wittgensteinläsare kan man ju inte undgå att roas av kommentarfältsvarningen: 'bevisa att du inte är en robot'. Nu kan man vara av åsikten att någon har en själ. Hehe.
Saken är denna: denna blogg svämmas över av spam som blogger självständigt plockar bort så att skräpet inte publiceras under inläggen. Spammen fyller dessvärre min mejlbox. Speciellt vissa inlägg antastas av spam. Ett naturligt forum för viagraförsäljning och länkar till lättklädda damer tycks uppenbarligen vara texter om Hannah Arendt.
Hoppas att all spam försvinner genom ovan nämnda inställning.
Det negativa med det där filtret är att jag själv ibland måste fibbla flera gånger innan jag lyckas gestalta de där bokstäverna rätt.
--
På tal om robotmässighet. Läs redaktör Bergholms fina text om varför det är något fiskigt i Niinistös utspel om marginalisering.
Saken är denna: denna blogg svämmas över av spam som blogger självständigt plockar bort så att skräpet inte publiceras under inläggen. Spammen fyller dessvärre min mejlbox. Speciellt vissa inlägg antastas av spam. Ett naturligt forum för viagraförsäljning och länkar till lättklädda damer tycks uppenbarligen vara texter om Hannah Arendt.
Hoppas att all spam försvinner genom ovan nämnda inställning.
Det negativa med det där filtret är att jag själv ibland måste fibbla flera gånger innan jag lyckas gestalta de där bokstäverna rätt.
--
På tal om robotmässighet. Läs redaktör Bergholms fina text om varför det är något fiskigt i Niinistös utspel om marginalisering.
16 September 2012
om film
Pratar om en viss scen i en film med en vän. Funderar på såna där scener som med jämna mellanrum poppar upp i medvetandet, scener som det helt enkelt är svårt att glömma eller ruska av sig. Många av de här scenerna rotar fram en slående eller drabbande dimension av vardagslivet:
1. Il posto, en film från sextiotalet om varför arbete dödar själen. Två ungdomar smiter ut från den stora organisationen där ett prov ordnas. De kollar in skyltfönster. Ett café. De bestämmer sig för att gå in. Alla andra är äldre, styva. Det är trångt och folk ser upptagna ut. De försöker se världsvana ut med sina kaffekoppar. De häller i sig kaffet och rusar ut, plötsligt medvetna om sig själva och sin omgivning.
2. Mulholland Dr.: Ett snabbmatshak. Två män diskuterar. De diskuterar en dröm. Vi slängs in i i drömmen, men det är ingen dröm. "It's not day or night"... Mannen beskriver drömmen, ett ansikte. runt hörnet på snabbmatshaket. Kameran hasar efter; anonyma miljöer. Vi vet att han sett någon där. Allt är hemskt fastän vi inte ser något speciellt, bara banala skyltar, slitna väggar. Så dyker han upp: figuren, men vi ser henom bara ett kort ögonblick.
3. Red desert av Antonioni. En man och en kvinna går på en ödslig bakgata. Plötsligt stannar kvinnan upp. Hon ser något. Vad ser hon? Kamerans lins blurras. Vi ser: en man som sitter på en kärra. Mannen på kärran förvandlas till något helt fruktansvärt. Strax ändras stämningen. Mannen blir helt vardaglig, sitter där på sin kärra, kanske med potatisar.
4. l'Intrus är en associationsrik grej av Claire Denis som jobbar helt på filmens villkor. Ett varv i Sydostasien. Bulkiga fartyg. Ett fartyg invigs. Kostymklädda människor. Något slags ballong spricker upp och färgglada remsor spritter omkring i vinden, och himlen som är nästan kusligt blå.
5. Min syster tipsade en gång om filmen Somewhere, Someone av Yannick Bellon. Den kom på tv och på den tiden fanns det VHS. I en scen vandrar en av huvudpersonerna i Paris. Hon frågar en man om en adress. Mannen kastar ett öga på hennes karta, och för henne till metron. Ett par scener framåt har kvinnan hamnat mitt i en bubblande demonstration. Det jag minns från de här scenerna är en form av sugande kombination av ljud och bild. Staden genomströmmar allt med buller och intryck: som tittar känner jag mig helt söndermanglad.
6. Our deaily bread är en dokumentär av Nicolaus Geyrhalter som handlar om vår mat, och främlingskap inför hur denna mat kommer till. I långa tysta scener följer vi jordbruksmaskiner och slakteriprocesser. I en scen, som jag kommer ihåg särskilt bra, sitter slakteripersonalen och äter smörgås. I flera minuter: de äter smörgås, ser trötta ut, skiftet fortsätter, maskinmuller på avstånd.
7. The White Balloon av Jafar Panahi. Filmens story är extremt enkel. Vi följer en flicka som tappar bort sina pengar. Det kunde vara buu-klubben. De scener jag minns är barn och vuxna människor som sitter på en gata, pratar med varandra - möts på något sätt, men utan att någon speciellt dramatik uppstår - att vara människa helt enkelt.
8. Jeanne Dielman av den belgiska regissören Chantal Akerman. Kan man komma ihåg en scen där en kvinna skalar potatis, och det är just det enda hon gör? Svaret är ja.
9. Il divo: Den här filmen har en miljon minnesvärda scener som går ut på att en kristdemokratisk politikerpamp från förr som ser stel ut. Bland annat får vi i en alldeles briljant scen se ett gäng gubbar och tanter i något slags märkligt palats plötsligt bryta upp i dans.
10. The band's visit, regisserad av Eran Kolirin, är en film om en polisorkester från Egypten som ska spela i Israel. Det är trubbel så klart. Jag har ännu inte riktigt förstått vad som var bra i filmen men jag kommer ihåg flera av scenerna. I en scen är flera av musikerna inbjudna på besök. De tittar på tv. Stämningen är skum och besvärad. Musikanterna skruvar på sig. De kollar tecknat.
vilket får mig att associera till:
11. Uzak, en turkisk film av Nuri Bilan Ceylan om en man som får besök av sin kusin. Kusinernas vardag är inte helt friktionsfri. Kusin #1 röker på balkongen. Den andra vankar runt. I en scen ser de på TV. För att skapa antagonism har värden slängt in Stalker i spelaren. Den andra gäspar ostensivt. När kusinen gått och knytit sig switchar värden ledigt från Tarkovskij till en porrfilm.
(okej, det här inlägget är mest en dålig ursäkt att propagera om filmer som jag gillar.)
PS: Om ni inte gör det redan, kolla in serien om filmhistoria från Teema. En hel del bra där, åtminstone enligt den här tittaren.
1. Il posto, en film från sextiotalet om varför arbete dödar själen. Två ungdomar smiter ut från den stora organisationen där ett prov ordnas. De kollar in skyltfönster. Ett café. De bestämmer sig för att gå in. Alla andra är äldre, styva. Det är trångt och folk ser upptagna ut. De försöker se världsvana ut med sina kaffekoppar. De häller i sig kaffet och rusar ut, plötsligt medvetna om sig själva och sin omgivning.
2. Mulholland Dr.: Ett snabbmatshak. Två män diskuterar. De diskuterar en dröm. Vi slängs in i i drömmen, men det är ingen dröm. "It's not day or night"... Mannen beskriver drömmen, ett ansikte. runt hörnet på snabbmatshaket. Kameran hasar efter; anonyma miljöer. Vi vet att han sett någon där. Allt är hemskt fastän vi inte ser något speciellt, bara banala skyltar, slitna väggar. Så dyker han upp: figuren, men vi ser henom bara ett kort ögonblick.
3. Red desert av Antonioni. En man och en kvinna går på en ödslig bakgata. Plötsligt stannar kvinnan upp. Hon ser något. Vad ser hon? Kamerans lins blurras. Vi ser: en man som sitter på en kärra. Mannen på kärran förvandlas till något helt fruktansvärt. Strax ändras stämningen. Mannen blir helt vardaglig, sitter där på sin kärra, kanske med potatisar.
4. l'Intrus är en associationsrik grej av Claire Denis som jobbar helt på filmens villkor. Ett varv i Sydostasien. Bulkiga fartyg. Ett fartyg invigs. Kostymklädda människor. Något slags ballong spricker upp och färgglada remsor spritter omkring i vinden, och himlen som är nästan kusligt blå.
5. Min syster tipsade en gång om filmen Somewhere, Someone av Yannick Bellon. Den kom på tv och på den tiden fanns det VHS. I en scen vandrar en av huvudpersonerna i Paris. Hon frågar en man om en adress. Mannen kastar ett öga på hennes karta, och för henne till metron. Ett par scener framåt har kvinnan hamnat mitt i en bubblande demonstration. Det jag minns från de här scenerna är en form av sugande kombination av ljud och bild. Staden genomströmmar allt med buller och intryck: som tittar känner jag mig helt söndermanglad.
6. Our deaily bread är en dokumentär av Nicolaus Geyrhalter som handlar om vår mat, och främlingskap inför hur denna mat kommer till. I långa tysta scener följer vi jordbruksmaskiner och slakteriprocesser. I en scen, som jag kommer ihåg särskilt bra, sitter slakteripersonalen och äter smörgås. I flera minuter: de äter smörgås, ser trötta ut, skiftet fortsätter, maskinmuller på avstånd.
7. The White Balloon av Jafar Panahi. Filmens story är extremt enkel. Vi följer en flicka som tappar bort sina pengar. Det kunde vara buu-klubben. De scener jag minns är barn och vuxna människor som sitter på en gata, pratar med varandra - möts på något sätt, men utan att någon speciellt dramatik uppstår - att vara människa helt enkelt.
8. Jeanne Dielman av den belgiska regissören Chantal Akerman. Kan man komma ihåg en scen där en kvinna skalar potatis, och det är just det enda hon gör? Svaret är ja.
9. Il divo: Den här filmen har en miljon minnesvärda scener som går ut på att en kristdemokratisk politikerpamp från förr som ser stel ut. Bland annat får vi i en alldeles briljant scen se ett gäng gubbar och tanter i något slags märkligt palats plötsligt bryta upp i dans.
10. The band's visit, regisserad av Eran Kolirin, är en film om en polisorkester från Egypten som ska spela i Israel. Det är trubbel så klart. Jag har ännu inte riktigt förstått vad som var bra i filmen men jag kommer ihåg flera av scenerna. I en scen är flera av musikerna inbjudna på besök. De tittar på tv. Stämningen är skum och besvärad. Musikanterna skruvar på sig. De kollar tecknat.
vilket får mig att associera till:
11. Uzak, en turkisk film av Nuri Bilan Ceylan om en man som får besök av sin kusin. Kusinernas vardag är inte helt friktionsfri. Kusin #1 röker på balkongen. Den andra vankar runt. I en scen ser de på TV. För att skapa antagonism har värden slängt in Stalker i spelaren. Den andra gäspar ostensivt. När kusinen gått och knytit sig switchar värden ledigt från Tarkovskij till en porrfilm.
(okej, det här inlägget är mest en dålig ursäkt att propagera om filmer som jag gillar.)
PS: Om ni inte gör det redan, kolla in serien om filmhistoria från Teema. En hel del bra där, åtminstone enligt den här tittaren.
11 September 2012
Tim Hecker - Ravedeath, 1972
10 September 2012
gör dr. Freud arbetslös (vardagens små tricks II)
Emellanåt brukar jag i en stämning av regression och angst drömma att jag är tillbaka i gymnasiet där jag måste ta någon obegriplig kurs. Mariehamn ändrar hela tiden skepnad i de här drömmarna, som är ytterst arkitekturmedvetna. Mariehamn vindlar och jag måste av någon anledning studera mera tyska. Nu börjar drömmen sådär igen. Tillbaka i gymnasiet. Jag ska läsa matematik och finska. Men istället för arkitekturens subtiliteter ser jag en brun korridor som är precis wie es eigentlich gewesen ist: ytterst brun och menlös. Det är mycket tidigt, gryning knappt. En bekant lärare stapplar fram, men annars ser jag ingen. Utanför fönstret är det mörkt, bara mörkt. Jag irrar in i ett klassrum där det är finskatimme på gång. Sätter mig ner och blir presenterad som en liten extrastudent. Har du förresten pratat med studiehandledaren, frågar läraren ironiskt. Nej, säger jag och lommar ut i det-bara-bruna. Så slår det mig: vad fan ska jag kryssa fram och tillbaka till Åland för? Varför i helvete ska jag läsa finska och matte? JAG SKA JU SKRIVA PÅ AVHANDLINGEN.
Sensmoral: JAG SKA SKRIVA PÅ AVHANDLINGEN.
Klara bud, inga betydelser och förskjutningar i cathexis som behöver redas ut. Se här hur vardagens omedvetna struktur hjälper en på traven mot beslutsamhet och framsteg!
Sensmoral: JAG SKA SKRIVA PÅ AVHANDLINGEN.
Klara bud, inga betydelser och förskjutningar i cathexis som behöver redas ut. Se här hur vardagens omedvetna struktur hjälper en på traven mot beslutsamhet och framsteg!
9 September 2012
knix och knep med presidenten
I dessa dagar är det svårt att hålla en enda tanke i huvudet utan att funderingarna börjar slingrar sig in mot presidentens små råd och tricks för att undvika utslagning. Verkligheten är större än satiren, på miljoner sätt. God natt. Tänk på att det är en dag imorgon också (så undviker man utslagning :))! (läs här)
4 September 2012
tisdag
I förrgår höll jag på att bli överkörd av en bil, reduceras till lindmanmos-på-bil. Eget fel eventuellt, uppmärksamheten som sviktar, röda & gröna gubbar som plötsligt poppat upp ur marken.
Igår satt jag på stol, funderade på text.
Idag är det sånt där väder som det är bara någon gång om året, varmt, annorlunda, överjordiskt ljus.
Jag: sitter på kylskåpsjobbet, lyssnar på skrap från möbler som flyttas, boxar som flyttas, ångestlånar böcker, försöker slå mig till ro med bok utomhus men anfäktas av geting, envis geting - läser en alldeles utmärkt text om arbetarrörelsen och hur arbetarrörelsens kamp måste förstås utifrån ekonomiska förändringar.
Nu är jag trött och hungrig och önskar att någon snäll skulle skjutsa hem mig i taxi eller på hennings lilla kärra. Solen - ute - där.
Igår satt jag på stol, funderade på text.
Idag är det sånt där väder som det är bara någon gång om året, varmt, annorlunda, överjordiskt ljus.
Jag: sitter på kylskåpsjobbet, lyssnar på skrap från möbler som flyttas, boxar som flyttas, ångestlånar böcker, försöker slå mig till ro med bok utomhus men anfäktas av geting, envis geting - läser en alldeles utmärkt text om arbetarrörelsen och hur arbetarrörelsens kamp måste förstås utifrån ekonomiska förändringar.
I dag när kapitalet fungerar alltmer anonymt kan ett stormande av kapitalismens vinterpalats verka omöjligt, men kanske är frågan om maktövertagande viktigare just därför. Kanske är det den utbredda omöjligheten att ens föreställa sig ett omkullkastande av makten som förlamat de revolutionära krafter som produceras i klasskampen, men som tycks ätas upp av klasskampens spontanism - klasskampens och revolutionärernas oförmåga att övervinna kampens immanenta begränsningar.
Nu är jag trött och hungrig och önskar att någon snäll skulle skjutsa hem mig i taxi eller på hennings lilla kärra. Solen - ute - där.
3 September 2012
ännu ett inlägg om feelgood-propaganda om arbete
Jag läser en solig text om hur vi ska lära oss att ha kul på jobbet. En karriärrådgivare konsulteras för att spy ut ännu en snäll och menlös text om att det är viktigt att vi hittar vår grej och att alla kan vara duktiga. Det viktiga är att avliva talangmyter och inse att alla har potential. Alla är bra på något men det krävs träning, jättehård träning. Man ska känna efter och hitta rätt, kanske vill du jobba med barn eller arbeta med dina händer? Livet börjar NU :)
- En sådan här text är precis vad arbetslinjen behöver. Visst är det sant att snacket om topptalanger är båg, och visst ligger det något i att man kan hamna i ett jobb där man inte trivs, att det vore vettigt att byta jobb, fundera om. Men den här sortens rosiga bild och uppmaning till självrannsakan bygger egna myter, ett ständigt positivt tugg om att det är upp till Dig att finna rätt väg, som om det rätta jobbet nog ligger och väntar, bara du vill och är beredd på en gnutta självdisciplin. "Den så kallade tiotusentimmarsregeln visar som bekant att exceptionella prestationer kräver minst 10 000 timmars oerhört fokuserad träning, som i sin tur förutsätter ett brinnande intresse". (När, o Gud, ska detta förpestande idrottsspråk sluta kolonisera alla livsvärldens porer, när?) I den här feelgoodkvarnen är det en alldeles speciellt typ av arbetarmaterial som mals fram, en arbetare som sist av allt ska tänka på att arbete betyder något bortom att själv må bra och få utveckla sina "förmågor". Här formas en arbetare som tacksamt tar emot övertidstimmar som ännu en Utmaning, en möjlighet att finslipa de alldeles egna kompetenserna. Gör jobbet dig orolig, ledsen, förbannad, rädd? Kom igen, ryck upp dig och ta kontakt med en karriärrådgivare så ska du nog se att det löser sig! Bilden av arbetslivet som rullas upp är konsumtionsinriktad, som om du går runt i ett shoppingcenter och snusar på olika karriärmöjligheter, varför inte bli ...? Det som gör mig allra mest förbannad här är att det goda som arbete kan innebära helt placeras in i en människas huvud, som en lyckad korrespondens mellan psykologiska egenskaper och en arbetssituation. På det här viset kommer arbetslivet att betraktas som helt och hållet givet, din roll och plats som arbetare är att hitta ditt lilla fack, din lilla nisch, din lilla kompetensspecialiseringszon - välkommen!
- - Kort sagt: positivt tänkande är ett opium för folket.
Problemet är så klart att de här tankarna snurrar också i mitt huvud. Hur mycket arbetskritisk litteratur jag än läser, hur mycket jag än försöker påminna mig om senkapitalismens arbetsideologier, kommer jag på mig själv med att tänka att det bästa nog vore att hitta ett jobb där man skulle få ta det relativt lugnt, ett jobb där man inte går sönder. Istället för att drömma om syndikalistiska fackföreningar, istället för att tänka på politiken och kapitalismen, hyser jag nyktra och försiktiga förhoppningar om ett jobb som inte tar musten ur en. - En annan typ av opiat, men liknande.
Vad jag behöver är inte en karriärpsykolog. Jag behöver en exorcist.
- En sådan här text är precis vad arbetslinjen behöver. Visst är det sant att snacket om topptalanger är båg, och visst ligger det något i att man kan hamna i ett jobb där man inte trivs, att det vore vettigt att byta jobb, fundera om. Men den här sortens rosiga bild och uppmaning till självrannsakan bygger egna myter, ett ständigt positivt tugg om att det är upp till Dig att finna rätt väg, som om det rätta jobbet nog ligger och väntar, bara du vill och är beredd på en gnutta självdisciplin. "Den så kallade tiotusentimmarsregeln visar som bekant att exceptionella prestationer kräver minst 10 000 timmars oerhört fokuserad träning, som i sin tur förutsätter ett brinnande intresse". (När, o Gud, ska detta förpestande idrottsspråk sluta kolonisera alla livsvärldens porer, när?) I den här feelgoodkvarnen är det en alldeles speciellt typ av arbetarmaterial som mals fram, en arbetare som sist av allt ska tänka på att arbete betyder något bortom att själv må bra och få utveckla sina "förmågor". Här formas en arbetare som tacksamt tar emot övertidstimmar som ännu en Utmaning, en möjlighet att finslipa de alldeles egna kompetenserna. Gör jobbet dig orolig, ledsen, förbannad, rädd? Kom igen, ryck upp dig och ta kontakt med en karriärrådgivare så ska du nog se att det löser sig! Bilden av arbetslivet som rullas upp är konsumtionsinriktad, som om du går runt i ett shoppingcenter och snusar på olika karriärmöjligheter, varför inte bli ...? Det som gör mig allra mest förbannad här är att det goda som arbete kan innebära helt placeras in i en människas huvud, som en lyckad korrespondens mellan psykologiska egenskaper och en arbetssituation. På det här viset kommer arbetslivet att betraktas som helt och hållet givet, din roll och plats som arbetare är att hitta ditt lilla fack, din lilla nisch, din lilla kompetensspecialiseringszon - välkommen!
- - Kort sagt: positivt tänkande är ett opium för folket.
Problemet är så klart att de här tankarna snurrar också i mitt huvud. Hur mycket arbetskritisk litteratur jag än läser, hur mycket jag än försöker påminna mig om senkapitalismens arbetsideologier, kommer jag på mig själv med att tänka att det bästa nog vore att hitta ett jobb där man skulle få ta det relativt lugnt, ett jobb där man inte går sönder. Istället för att drömma om syndikalistiska fackföreningar, istället för att tänka på politiken och kapitalismen, hyser jag nyktra och försiktiga förhoppningar om ett jobb som inte tar musten ur en. - En annan typ av opiat, men liknande.
Vad jag behöver är inte en karriärpsykolog. Jag behöver en exorcist.
2 September 2012
skrivtrötthet, länk, tråkig nyhet
För slö, tom i huvet och allmänt pessimistisk för att skriva. Läs en marxistisk blogg. Tänker på Shulamith Firestone. Tråkiga nyheter. Dialectic of sex & teknikoptimismen, arbetskritiken, könsförtryck & klassförtryck - som en feministisk utopi ställer boken ett antal viktiga frågor/en väldigt fin novellsamling utgiven för några år sen. Läs den. Läser DN. Integrationsministern uppmanar till 'skärpt arbetslinje' i relation till asylsökande:
3. Stärkt arbetslinje – krav på att acceptera jobberbjudande. Regeringen har i och med etableringsreformen tydligt stärkt arbetslinjen och skapat ökade incitament för människor att arbeta. Men fokus på arbete stärks nu ytterligare. Regeringen går vidare med att införa ett krav på nyanlända att acceptera ett erbjudande om lämpligt arbete. Den som uppbär etableringsersättning ska, på samma sätt som den som har a-kassa, vara beredd att flytta till ett erbjudet arbete.
Subscribe to:
Posts (Atom)