Jag läser en solig text om hur vi ska lära oss att ha kul på jobbet. En karriärrådgivare konsulteras för att spy ut ännu en snäll och menlös text om att det är viktigt att vi hittar vår grej och att alla kan vara duktiga. Det viktiga är att avliva talangmyter och inse att alla har potential. Alla är bra på något men det krävs träning, jättehård träning. Man ska känna efter och hitta rätt, kanske vill du jobba med barn eller arbeta med dina händer? Livet börjar NU :)
- En sådan här text är precis vad arbetslinjen behöver. Visst är det sant att snacket om topptalanger är båg, och visst ligger det något i att man kan hamna i ett jobb där man inte trivs, att det vore vettigt att byta jobb, fundera om. Men den här sortens rosiga bild och uppmaning till självrannsakan bygger egna myter, ett ständigt positivt tugg om att det är upp till Dig att finna rätt väg, som om det rätta jobbet nog ligger och väntar, bara du vill och är beredd på en gnutta självdisciplin. "Den så kallade tiotusentimmarsregeln visar som bekant att exceptionella
prestationer kräver minst 10 000 timmars oerhört fokuserad träning, som i
sin tur förutsätter ett brinnande intresse". (När, o Gud, ska detta förpestande idrottsspråk sluta kolonisera alla livsvärldens porer, när?) I den här feelgoodkvarnen är det en alldeles speciellt typ av arbetarmaterial som mals fram, en arbetare som sist av allt ska tänka på att arbete betyder något bortom att själv må bra och få utveckla sina "förmågor". Här formas en arbetare som tacksamt tar emot övertidstimmar som ännu en Utmaning, en möjlighet att finslipa de alldeles egna kompetenserna. Gör jobbet dig orolig, ledsen, förbannad, rädd? Kom igen, ryck upp dig och ta kontakt med en karriärrådgivare så ska du nog se att det löser sig! Bilden av arbetslivet som rullas upp är konsumtionsinriktad, som om du går runt i ett shoppingcenter och snusar på olika karriärmöjligheter, varför inte bli ...? Det som gör mig allra mest förbannad här är att det goda som arbete kan innebära helt placeras in i en människas huvud, som en lyckad korrespondens mellan psykologiska egenskaper och en arbetssituation. På det här viset kommer arbetslivet att betraktas som helt och hållet givet, din roll och plats som arbetare är att hitta ditt lilla fack, din lilla nisch, din lilla kompetensspecialiseringszon - välkommen!
- - Kort sagt: positivt tänkande är ett opium för folket.
Problemet är så klart att de här tankarna snurrar också i mitt huvud. Hur mycket arbetskritisk litteratur jag än läser, hur mycket jag än försöker påminna mig om senkapitalismens arbetsideologier, kommer jag på mig själv med att tänka att det bästa nog vore att hitta ett jobb där man skulle få ta det relativt lugnt, ett jobb där man inte går sönder. Istället för att drömma om syndikalistiska fackföreningar, istället för att tänka på politiken och kapitalismen, hyser jag nyktra och försiktiga förhoppningar om ett jobb som inte tar musten ur en. - En annan typ av opiat, men liknande.
Vad jag behöver är inte en karriärpsykolog. Jag behöver en exorcist.
6 comments:
Sant. Smärtsamt sant. Det är extra svårt eftersom man behöver en viss mängd positivt tänkande för att ta sig igenom en arbetsvecka, men i längden måste man ju försöka hitta sätt att både vara subversiv i sin arbetsvardag och söka efter möjliga alternativ till LÖNEARBETET. Syndikalistisk fackförening - ack så lätt att förverkliga, ack så orealistikst i detta klimat (växer endast under 400w i en skrubb nånstans i förorten fast det finns hur mycket solljus som helts ute).
jo, stämmer stämmer. Det är just det man behöver för att get through. Och helt genomgående suspekt är det väl inte att sikta in sig på att ta sig igenom veckan.
vad väntar på den som tar sig igenom en arbetsvecka? nästa arbetsvecka. sant det där om hur allt som gäller arbetslivet reduceras till något psykologiskt och därifrån kan det ännu reduceras till en fråga om tillräcklig motion (enligt logiken att den bästa kuren mot psykisk utmattning är mera motion).
jo - alldeles riktigt. nästa arbetsvecka och så nästa igen. tänkte närmast att det där ta-sig-igenom kan vara ett satans slit-och-träsande men att det också kan göras i en anda av upprorisk envishet, att utmana förhållanden och orka med på ett sätt som transcenderar att underkasta sig givna arbetsformer. Sånt, kanske.
Ja, den där motionsretoriken är påfallande, vanlig. Motionerar vi bara duktigt och flitigt orkar vi med snart sagt vad som helst.
för mig är min motion en form av uppror. mina chefer undrar hur dom ska förhålla sig till en motionsform som returnerar mig full av blåmärken och ibland med demolerade kroppsdelar (väldigt sällan, peppar peppar, ta i trä). för mig är det ett sätt att lätta på aggressionerna (som i fight club, "it's funny how fighting turns down the volume on everything else in your life") och stå ut i monotonin (då är mitt jobb inte så farligt monotoniskt, men i get easily bored).
idrotten som arbetarklassens uppror är ju en lustig historisk backdrop (ursäkta engelskan, hittar inte svenska ord nu) till hur idrotten används emot arbetaren idag. tidigare var det ju strid mellan arbetsgivare och arbetstagare - ska arbetaren ha rätt att äventyra sin fysiska hälsa på fritiden i olika sporter? och idrotten som ett sätt för arbetarna att organisera sig och hålla sig i fysiskt gott skick ifall det en gång smäller igen (alltså förr i världen), som för tankarna till sovjetunionens fall då de första maffiorna ofta grundades kring idrottsklubbar (eftersom det var de enda organiserade sällskap som inte var inblandade i politiken i samhället då / och därför att idrottsklubbarna ofta sysslade med nån form av kampsport).
jag bara improviserar här.
- intressant! Tror säkert att idrott i mångas liv har den funktion som du beskriver. Och ännu finns det väl en del 'autonoma' idrottsrörelser som inte så lätt låter sig kokas ner till de hegemoniska idéerna om vikten av att hålla sig i arbetsskick så man orkar jobba och är gångbar på den där andra marknaden - kärleks-.
Post a Comment