om film

Pratar om en viss scen i en film med en vän. Funderar på såna där scener som med jämna mellanrum poppar upp i medvetandet, scener som det helt enkelt är svårt att glömma eller ruska av sig. Många av de här scenerna rotar fram en slående eller drabbande dimension av vardagslivet:

1. Il posto, en film från sextiotalet om varför arbete dödar själen. Två ungdomar smiter ut från den stora organisationen där ett prov ordnas. De kollar in skyltfönster. Ett café. De bestämmer sig för att gå in. Alla andra är äldre, styva. Det är trångt och folk ser upptagna ut. De försöker se världsvana ut med sina kaffekoppar. De häller i sig kaffet och rusar ut, plötsligt medvetna om sig själva och sin omgivning.

2. Mulholland Dr.: Ett snabbmatshak. Två män diskuterar. De diskuterar en dröm. Vi slängs in i i drömmen, men det är ingen dröm. "It's not day or night"... Mannen beskriver drömmen, ett ansikte. runt hörnet på snabbmatshaket. Kameran hasar efter; anonyma miljöer. Vi vet att han sett någon där. Allt är hemskt fastän vi inte ser något speciellt, bara banala skyltar, slitna väggar. Så dyker han upp: figuren, men vi ser henom bara ett kort ögonblick.

3. Red desert av Antonioni. En man och en kvinna går på en ödslig bakgata. Plötsligt stannar kvinnan upp. Hon ser något. Vad ser hon? Kamerans lins blurras. Vi ser: en man som sitter på en kärra. Mannen på kärran förvandlas till något helt fruktansvärt. Strax ändras stämningen. Mannen blir helt vardaglig, sitter där på sin kärra, kanske med potatisar.

4. l'Intrus är en associationsrik grej av Claire Denis som jobbar helt på filmens villkor.  Ett varv i Sydostasien. Bulkiga fartyg. Ett fartyg invigs. Kostymklädda människor. Något slags ballong spricker upp och färgglada remsor spritter omkring i vinden, och himlen som är nästan kusligt blå.

5. Min syster tipsade en gång om filmen Somewhere, Someone av Yannick Bellon. Den kom på tv och på den tiden fanns det VHS. I en scen vandrar en av huvudpersonerna i Paris. Hon frågar en man om en adress. Mannen kastar ett öga på hennes karta, och för henne till metron. Ett par scener framåt har kvinnan hamnat mitt i en bubblande demonstration. Det jag minns från de här scenerna är en form av sugande kombination av ljud och bild. Staden genomströmmar allt med buller och intryck: som tittar känner jag mig helt söndermanglad.

6. Our deaily bread är en dokumentär av Nicolaus Geyrhalter som handlar om vår mat, och främlingskap inför hur denna mat kommer till. I långa tysta scener följer vi jordbruksmaskiner och slakteriprocesser. I en scen, som jag kommer ihåg särskilt bra, sitter slakteripersonalen och äter smörgås. I flera minuter: de äter smörgås, ser trötta ut, skiftet fortsätter, maskinmuller på avstånd.

7. The White Balloon av Jafar Panahi. Filmens story är extremt enkel. Vi följer en flicka som tappar bort sina pengar. Det kunde vara buu-klubben. De scener jag minns är barn och vuxna människor som sitter på en gata, pratar med varandra - möts på något sätt, men utan att någon speciellt dramatik uppstår - att vara människa helt enkelt.

8. Jeanne Dielman av den belgiska regissören Chantal Akerman. Kan man komma ihåg en scen där en kvinna skalar potatis, och det är just det enda hon gör? Svaret är ja.

9. Il divo: Den här filmen har en miljon minnesvärda scener som går ut på att en kristdemokratisk politikerpamp från förr som ser stel ut. Bland annat får vi i en alldeles briljant scen se ett gäng gubbar och tanter i något slags märkligt palats plötsligt bryta upp i dans.

10. The band's visit, regisserad av Eran Kolirin, är en film om en polisorkester från Egypten som ska spela i Israel. Det är trubbel så klart. Jag har ännu inte riktigt förstått vad som var bra i filmen men jag kommer ihåg flera av scenerna. I en scen är flera av musikerna inbjudna på besök. De tittar på tv. Stämningen är skum och besvärad. Musikanterna skruvar på sig. De kollar tecknat.

vilket får mig att associera till:

11. Uzak, en turkisk film av Nuri Bilan Ceylan om en man som får besök av sin kusin. Kusinernas vardag är inte helt friktionsfri. Kusin #1 röker på balkongen. Den andra vankar runt. I en scen ser de på TV. För att skapa antagonism har värden slängt in Stalker i spelaren. Den andra gäspar ostensivt. När kusinen gått och knytit sig switchar värden ledigt från Tarkovskij till en porrfilm.

(okej, det här inlägget är mest en dålig ursäkt att propagera om filmer som jag gillar.)

PS: Om ni inte gör det redan, kolla in serien om filmhistoria från Teema. En hel del bra där, åtminstone enligt den här tittaren.