Feminister anklagas ständigt för att vara paranoida, för att inbilla sig, för att överdriva, för att bre på, för att snedvrida verkligheten, för att inte se klart. Framför allt: feminister ses som gnälliga och tjatiga och feminister dissas för att hela tiden hänga upp sig på småsaker. Antifeminister passar gärna på att leverera tips om hur man ser verkligheten klart, illusionslöst och nyktert. Resultatet av allt detta är ofta en synnerligen destruktiv, ofta tjatig, (men ibland viktig), kamp om verkligheten, där folk försöker artikulera Hur Det Är (och ofta: hur det VERKLIGEN är). Det som är destruktivt i det hela är när diskussionen körs in på att ta patent på vad som är sant i den bemärkelsen att sanningssägandet, eller avslöjandet, eller de nyktra tillrättavisande anmärkningarna, i sig kommer att stå i centrum. Samtidigt är sådana diskussioner nödvändiga - vi måste prata om hur det är, och det finns plats för att avslöja och ibland strida om hur saker förhåller sig.
Det som gör saker än mer knepiga är att det finns situationer som på ett visst sätt är extremt oklara, där att tala om betydelsen av kön för just den situationen kommer mer att ha karaktären av "så här ser jag det, lyssna nu, ha lite tålamod med mig nu" än ett rungande "så här ser verkligheten ut". Och då ställs också klarseendet, illusionslösheten, paranoian, rädslan för att komma med något ogrundat på sin spets. Som frågor. Som frestelser. Som funderingar. Som nojor.
De exempel jag tänker på snurrar kring det här med samförstånd i samtal. Det är inte lätt att beskriva vad samförstånd, tyst samförstånd är, än mindre att få korn på vilken roll kön kan spela där. Som G säger: vi är randiga katter. Vi har sällan en entydig roll i ett samtal. Men att förstå sig på arten av samförstånd kan ibland bli ett trängande behov. Samförstånd hur då, på vilka villkor, mellan vem, och vad är det som eventuellt utesluts, tystas ner, blir genant, fånigt, uppseendeväckande eller opassande i ljuset av sådant samförstånd i samtal. Jag tänker på samförstånd av ett kollektivt slag, där människor svajar mellan att gömma sig bakom sina ord och gå upp i en gemensam anda. (Kanske finns det också andra sorters samförstånd som inte alls är problematiska?)
Ibland kan det där samförståndet vara helt uttalat, men ändå ytterst knepigt att ta i tu med, att reagera på (och på ett vettigt sätt). Tänk på hur en förälder pratar med sin vuxna avkomma på det där förtroliga viset. Hon laddar upp med "Ja du vet ju att vi kvinnor....." Vad om den andra inte alls vill identifiera sig med "hur det är med oss kvinnor", eller om det är själva den ton som förtroligheten letar sig till som väcker obehag eller främlingskap? Att avvisa förtrolighet i sådana där situationer riskerar att förstås som att det är den andra personen som avvisas - typ, jag vägrar dela den här förtroligheten med dig.
Jag tänker också på exempel där aspekten kön är outtalad men där det i ett samtal, nu tänker jag på samtal där flera än två deltar, uppstår ett samförstånd om vad vissa saker betyder och hur man ska reagera, och även om det kan vara frågan om extremt banala saker egentligen, kan protester mot detta samförstånd genast få den märkliga rollen av att den person som protesterar avslöjar sig, säger något superpersonligt om sig själv. Jag tänker på ett samtal för ett tag sen. En samling typer pratar om filmer. Olika funderingar om politiska thrillers och annat kommer upp. Helt okej. Sen säger en: "men hörni egentligen är det ju så att vi alla gillar filmer där män klär av sig!" Det som kommentaren åberopar är ett samförstånd av det här slaget: vi är ju alla tjejer här, vi gillar killar, svällande manboobs på film vill vi se allihopa. Och det samförståndet ses inte som det minsta personligt eller så (det här samtalet hade en lätt, förbiswischande ton), utan som ett sånt där normalt strittande vardagsprat. Här tycks det uppstå ett val mellan att gå in i samtalet på just dessa villkor, hålla käften eller så uppstår en helt ny, annorlunda situation (och det är förstås helt öppet hur den utvecklar sig, det kan bli hur bra som helst).
Ett tredje exempel som i än högre grad tangerar det här med paranoia. Du sitter och snackar med folk på baren. Det snarvlas det ena med det tredje, inget speciellt ändå men det är något som du inte kan låta bli att lägga märke till. Samtalet är gemytligt men på något sätt känns det som att folk säger lite vad som helst, men att det är ett visst tonfall som präglar det hela. Du försöker enligt bästa förmåga för dig själv beskriva din egen roll i samtalet och det samförstånd som växt fram i det, och i liknande samtal: där finns något som du skulle beskriva som manligt distanserat [kvinnligt förtroligt men där förtroligheten är skum]. Du försöker sätta fingret på vad som gör att samtalet sker på något slags manligt sätt, att en viss manlighet [kvinnlighet] performeras där. När du pratar med dina kompisar om just sådana samtal säger en del av dem att du fått det där med manlighet [kvinnlighet] fel, det är något annat som präglar samförståndet (t.ex. allmänmänsklig rädsla). Du frågar dig själv om det är du som inbillar dig, och att din kompis ser situationen klarare. Andra håller med dig och säger att jo, visst finns det något av det där med hur manlighet [kvinnlighet] görs och tillsammans försöker ni artikulera och reda ut vad det är och vad som känns illa med det. Du får syn på nya saker men du blir samtidigt rädd att ni just här, då skapar ert alldeles egna samförstånd kring manligt/kvinnligt som riskerar att tippa över i trösterik bekräftelse, att tillsammans gå in i en enda röst, där allt tvivel kväses: SÅ HÄR ÄR DET JUH!!!!
Alltså, det jag vill med de här exemplen är att peka på några situationer där det är långt ifrån lätt att så där helt i allmänhet åberopa ett nyktert, klarsynt perspektiv. Det som gör debatter om Hur Saker Verkligen Är destruktiva är i vissa fall just att de på olika sätt inte uppmärksammar det här slaget av situationer mellan människor där "att se klart", "att föreställa sig saker", "att ängsligt söka bekräftelse på hur man ser" är en del av relationen mellan oss, den rädsla eller den öppenhet som finns mellan människor.
En dimension av diskussioner om hur kön görs och vad kön betyder i våra liv är att helt enkelt lyssna, fråga upp, svara med egna berättelser, egna exempel som går åt samma håll eller ett helt annat håll. Och den kanske mest betydelsefulla dimensionen av alla är hur sådant där samförstånd träder fram i ljuset, eller kanske glöms bort och begravs, just när det börjar råddas till, fuckas upp, när någon börjar bryta upp ett kompakt och för-givet-taget sätt att babbla på.
4 comments:
bra text!
en av sakerna som knausgård säger sig försöka med hela sitt projekt är att skriva sig ur det sociala; men han säger att det är helt omöjligt - undrar om det finns något av samma tema i det du nu skriver; kanske inte omöjligheten att hamna in i outtalade eller i korrupta samförstånd; men svårigheten att finna sig själv och att vara sig själv i ett samtal (för genast ord formas blir något till som ligger utanför mig själv[?]) ---> inte alltid ett problem, eller kanske till och med sällan ett problem, men nog ett moraliskt problem där saker tas över och på något sätt fortfarande är en del av ens ansvar eftersom det var "mina ord".
ett annat relaterat fenomen är personer som är mästare på att ta en gisslan i samtal; att montera in samförstånd och förväntningar omedelbart, ett slags psykopatiskt drag där det hastigt krävs att man markerar vad man tänker om man inte vill sugas in i en relation där man själv kan få för sig att man lovat något man inte gjort och inte vill. brutalast i stil med ett plötsligt "bra då gör vi så!". jag tycker mig ibland uppleva betydligt subtilare motsvarande drag som är helvetes svårt att fånga i en beskrivning.
ovanstående handlar också om att märka ord - att inte vara generös eller öppen - och att just precis leva i "ja eller nej"-riket där man inte tillåter nyanseringar - eller att "ja" inte betyder "ja" på det sätt som den som tagit makten över samtalet påstår. det här är, har jag för mig, en vanlig teknik att använda medierna till (av t.ex. populister). att pressa någon till ett ja eller nej i en omöjlig fråga och sedan klaga på människans oklarhet.
det här ämnet tar aldrig slut.
den stora uppgiften, för en människa är i G:s anda, tror jag, är att försöka få det man tänker vara det man säger att vara det man gör. ---> inte för att jag tror att man kommer runt den här diskussionen oberoende hur bra man klarar den saken - men bara det att man ens märker att det finns något att tänka på i förhållandet mellan ens egna tankar och det man försöker uttrycka och det man sedan gör kanske kan göra en själv ödmjuk inför andra människor som rimligtvis dras med samma svårigheter.
ovanstående av din vän a. juantorena
Tack för bra reflektioner!
Jo, jag funderade just på en hel skala av exempel på något man kunde kalla det sociala - allt från att helt uttryckligen ta någon som gisslan genom insinuationer och 'säger du inte a säger du väl för fan b' till exempel där vi tar oss själva till gisslan i ett samtals gemyt, där en viss anda uttrycks men det kan ju inte vara så farligt, det är säkert ingenting, det är så här man pratar (stockholmsyndromet mitt inne i gemytet, samtidigt som det är något folk kämpar med hela tiden, i olika grader, på sina egna sätt).
Håller också helt med det sista, det som kommer ur det här är en eftertanke, inte nån tes eller en anklagelse mot det ena eller andra.
... Gillar formuleringen "montera in samförstånd och förväntningar". Det som är så konstigt med såna situationer är att de ofta har karaktären av "polite society" men det kan finnas hur många lager som helst av hotfullhet, illvilja, tvång, missunsamhet osv där. Som du säger, det som uppstår här är att antingen sugas in ELLER stampa med foten, och att det andra genast förvandlas till markering (lite: är du inte med mig är du mot mig, och då gäller det att argumentera noga-noga för din position, eller ängsligt släta över, 'visst håller jag med dig i stort, men....'). Håller med om att det är svårt att beskriva det här.
Post a Comment