Jag och min nya bekant ligger på två madrasser i två olika hörn av rummet och vi har just vaknat. Vi samtalar så där som människor som nyss träffat varandra gör. Lite trevande, nyfiket, prövande. Jag frågar saker om hens framtidsplaner. Hen vill bli bonde, arbeta med djur. Hen berättar om föräldrarnas gård, om djurhållning och vindlande byråkrati på EU-nivå. Hen pratar också om omsorg om djuren och ekonomiska ramverk. Hen beskriver en krisande bransch och hur djurhållning på vissa håll blivit olönsamt. Vi talar om koklövar och djur som är fasttjudrade, och om djur som går fritt och betar under somrarna. Min bekant har gått lantbrukshögskola och vet vad hen pratar om. Flera gånger upprepar hen att visst bryr sig lantbrukarna om djuren, men det måste löna sig, annars går det inte runt. Verksamheten kräver lönsamhet, annars måste man lägga ner. Det är ett vänligt samtal, men det gnager i mig också.
Jag läser Roland Paulsens bok Vi bara lyder. En välskriven bok - en viktig bok! I boken intervjuar Paulsen människor som jobbar på arbetsförmedlingen, men han talar också med folk som kan sägas vara ansvariga för hur den svenska arbetslinjen utformades. Han talar med en före detta ministern och en före detta chef för arbetsförmedlingen. Paulsen har gjort sig ett namn som arbetskritiker. Han skriver skarpa analyser av ett system där arbetsskaparretoriken skaver mot allt färre tillgängliga jobb. Ofta beskriver han klarsynt en uppslukande arbetsmoral som gäller som dominerande sanning. I sin bok skildrar Paulsen flera gånger hur han när han samtalar med människor blir konfunderad, han lyssnar men känner sig försiktig, kanske alltför försiktig, han rycks med. Här finns, tycker jag, en viss oklarhet, eller ska vi säga, outredd punkt, i boken: handlar det här bara om risken att vara för "snäll"? Det gör naturligtvis en stor skillnad med vem Paulsen talar. Är det en lägre tjänsteman som arbetar i luckan på arbetsförmedlingen i stad x, eller är det en minister som bär ett formellt ansvar för att vissa beslut tagits, etc.. Men trots det finns här något jag tror skulle behöva en större utredning. Vad gör man när man kritiserar arbete? Vilken roll har kritiken? Vilken typ av mänsklig aktivitet rör det sig om?
Det som slår mig när jag läser boken, och som jag också tänkte på efter att ha samtalat med min nya bekant, är hur viktigt det är att påminna sig om att arbetskritik - i bemärkelsen att kritiskt analysera arbetets roll i våra liv och i samhället - i någon bemärkelse måste kunna vara förankrad i de samtal människor för med varandra. Utan den kopplingen riskerar arbetskritiken att få en rationalistisk slagsida (tycker inte direkt att den här slagsidan finns hos Paulsen, dock). Typ: att kritisera arbete är att avslöja hur det är, egentligen. Typ: arbetskritiken levereras av det upphöjda, kritiska förnuftet som sprider ljus över människors falska medvetande (för att vinkla det till en bild som förekommer i många typer av marxism). Vi är insnärjda i varufetischism/arbetsmoral/ideologi och är oförmögna att se den större bilden, det destruktiva mönstret. Typ: arbetskritiken är den hårda, brutala sanningen som genomskådar snäva och partikulära mänskliga strävanden och mål. Mänskliga mål kan således behandlas som manipulerbart råstoff i en större kulturell eller ekonomisk väv.
Poängen är: vad vore det att tänka sig en sådan inställning, den avslöjande, genomskådande blicken, i en mänsklig relation? I ett samtal ansikte mot ansikte? Det som står på spel här är vad det kan betyda att ta ansvar för vad man säger, vad det betyder att genom det man säger bli (för att använda ett begrepp som min kloka vän P brukar ta upp) insyltad i en existentiell situation eller ett mänskligt möte. Det jag uppskattar med Vi bara lyder är att den rör sig på ett helt annorlunda sätt än ett sådant projekt. Rösterna i boken ger uttryck för vitt skilda inställningar, de ger uttryck för flera olika reaktioner på vad det är att jobba i arbetsförmedlingen och hantera situationer som är gravt absurda.
När jag skrev min avhandling var risken med att arbetskritiken blir "rationalistisk", liksom konstigt bortsliten från mänskliga situationer, en oro som dallrade i texten, men som jag inte lyckades sätta på pränt. Men det här känns som en aspekt av kritik av arbete som kunde diskuteras mera, och det har kanske inte primärt ett akademiskt intresse, utan också ett moraliskt. I vilken anda saker diskuteras, den relationella aspekten av det - vilket inte gör att "större mönster" åsidosätts, utan det innebär att det blir viktigt att tydliggöra vad det alls kan innebära att gestalta sådana "större mönster" som något annat än en teoretisk exercis. (Jag inser att många skulle avfärda min oro som att jag hänger mig åt psykologiska reaktioner som råddar till olika logiska nivåer.)
Jag vet inte vad jag borde ha sagt i samtalet med min nya bekant. Det finns inga färdiga svar här. Men jag vet åtminstone att en reaktion är en farlig frestelse, och det är att tänka att det skulle finnas något sådan som en välformad, kärnfull analys av konflikten mellan ekonomiska intressen och omsorg om djur som jag, hade jag varit en mindre räddhågsen person, resolut hade slungat i ansiktet på min bekant.
Men det här är såklart inte endast ett bryderi som gäller funderingar kring arbete. I filosofins mittfåra - bred är den - kokas samtal om moral och livsomständigheter ofta ner till beröm versus klander. Filosofin har ofta anammat juridikens vokabulär: filosofen talar som om den primära formen av språkbruk är rättssalens dömande och avgörande ton (fastän det egentligen också är en parodi av rättssalen som målas upp). Vad jag vill säga är att i filosofin finns det ett ganska ringa intresse för vad vi gör när vi ifrågasätter, kritiserar, omvärderar inom ramen för levda situationer - även om traditionen kring att tänka kring 'kritik' paradoxalt nog är massiv, i sin kantianska hörna. - - Eller kanske är det jag som inbillar mig att resonemang om samtalsförankrad (och därmed moraliskt och existentiellt insyltad) kritik hör till ovanligheterna i filosofin?
No comments:
Post a Comment