Jag läser om en konstnär som gör retrofuturistiska bilder som säger så här i en intervju:
– Jag har ett av mina allra starkaste minnen från en promenad jag
gjorde några kilometer härifrån 2002. Det var vinter och mörkt och jag
gick längs Mälaren. På andra sidan vattnet låg ett grustag som lystes
upp av stora strålkastare som gav ett väldigt speciellt ljus. Jag
fylldes av något som många nog skulle kalla för en religiös känsla. Det
var som om jag kom i kontakt med en tid jag inte mindes, med min familjs
historia.
Han ursäktar den flummiga beskrivningen och påpekar att
han är långt ifrån religiös, att han vet att det hela kan reduceras
till kemiska processer i hjärnan, men att känslan han fylldes av den där
kvällen är den som han försöker återskapa i sina målningar.
Det som intresserar mig: vilket slags rörelse är den här hänvisningen till kemiska processer i hjärnan. Jag associerar till rädsla, att han vill artikulera något, men sedan skyggar tillbaka. 'Kemiska processer' blir ett slags sätt att värja sig mot hur saker kan slå en spontant, hur saker kan göra intryck, betyda. Att hänvisa till kemiska processer låter vetenskapligt och neutralt. Dom är vad dom är, processerna. Inget behöver artikuleras - beskrivningen leder bort från det sätt som han greps av situationen, och istället etableras något som man inte behöver famla kring eller "flumma" på. "Nog vet jag ju att...."
4 comments:
Intressant exempel! Att hänvisa till kemiska processer är inte att säga särskilt mycket alls. Också att se ett grustag utan att känna något särskilt kan ju ges en kemisk beskrivning. (Kruxet är väl "reduceras till", men det är minst sagt svårt att tro att det skulle vara möjligt. Skulle det vara möjligt att förstå vad han kände bara genom att titta på hans hjärna, utan att be honom beskriva vad det var han kände och utan att jag själv kunde förstå någorlunda vad det är han talar om?)
Saken är väl den att om man beskriver upplevelsen som religiös kommer det att ha existentiella konsekvenser, något som det dock är uppenbart att upplevelsen redan har för honom, varför skulle han annars ägna sig åt den konstnärligt? Men, som du säger, att undvika den beskrivingen är att undvika att fundera mer än så över vilka betydelser det här kunde ha för ens liv.
Jo, mycket lite sägs med detta att upplevelsen egentligen 'är' en process i hjärnan. Och samtidigt är det så tydligt att det är ett drag han gör, att han säger att han 'vet' att det förhåller sig så - här blir prat om hjärnan ungefär, tror jag, samma sak som: '.... men nog vet jag ju att religion är bara metaforer för annat'. Jag tror du är inne på rätt spår med att en del av rädslan härrör sig ur det ansvar som den första beskrivningen innebär.
Intressant iakttagelse. Jag undrar lite vad som hänt om journalisten bara klippt bort den "förmildrande förklaringen". Då hade konstnären kanske framstått som religiös, och då kan man anta att det vore det enda människor såg när de iakttog hans konst. "Ja, det här var ju den religiösa konstnären". Vårt samhälle är så sekulariserat att det religiösa blivit något fult, något skumt, en avart. Jag kan förstå om konstnären vill undvika att bli den "religiösa konstnären", det är begränsande, en trång tvångströja av andra människors bestämda åsikter om vad det innebär att "vara religiös". Jag förstår, även om det inte förklarar vad de kemiska processerna har för betydelse egentligen. De är lite sympatiska, om inte annat.
Jo, det kan nog ligga något i det där med att hen inte vill hamna i ett fack. Men lite besvärligt är det, tycker jag själv i alla fall, att det finns en sådan stark rädsla, och speciellt om det leder till rörelsen att 'släta över'.
Post a Comment