En sak jag tänkt ganska mycket på här på sistone:
Att skriva kan vara ensamt. Att tänka kan vara ensamt. Att fumla med praktiskt nojs (i den åländska betydelsen av nojs) kring pängar och annat kan vara ensamt.
Just därför är jag enormt tacksam över allt stöd jag haft omkring mig gällande alla de här sakerna. Snälla människor som outtröttligt kommenterat och läst texter. Kollegor som gett råd - och dåd! - angående den ekonomiska sidan av att leva som forskare. Vänner som orkat lyssna på gnäll. Vänner som diskuterat, kollegor som diskuterat, klargjort. Handledare som kommit med bra och kritiska läsningar och fört processen framåt på en mängd olika sätt. Folk har tipsat om böcker och det har lett till nya, produktiva spår. På Facebook har jag ställt frågor om språk och fått bra, klargörande svar.
Människor som varit uppmuntrande - ibland stränga på ett sätt som behövts - när det varit jobbigt.
Kanske framför allt: tålamod med mixtrande&trevande&nonsens&vilsenhet&härjande&långsamhet. Att få ta tid på sig.
Ett projekt som ett tag kändes inte så lite wobbly har på nåt sätt fått form, även om det finns en del kvar att greja med ännu.
så: enorm tacksamhet, bamsetack!
No comments:
Post a Comment