Vad hotar utbildningen?

Jag grunnar fortsättningsvis på frågan om bildning/kunskap - hur vi talar om vad det innebär att lära sig, att utbilda sig. Ibland heter det att bildning av en viss sort och karaktär behövs i samhället som ett sätt att skapa "en levande demokrati". En bild: en viss typ av medborgare behövs för en robust demokrati. Som att vi måste tänka igenom hurudan medborgare som behövs för en robust eller vital demokrati. En sådan formulering är inte så märklig egentligen, men jag är trots det inte helt klar på vad som avses i det här som oftast blir en slogan, inte minst i form av att en levande demokrati behöver så kallat socialt kapital. Jag läser två texter som lyfter upp frågan om vad utbildning och samhälleligt engagemang i en tid där kunskap ofta ses som en teknisk, funktionellt förankrad förmåga. Texterna närmar sig den här frågan på två radikalt olika sätt, även om det finns likheter. (Sorry, långt inlägg, texten är mest anteckningar för mig själv för att kunna tänka vidare kring det här.) Det finns många problem i båda angreppssätten, men här vill jag bara beskriva dem.

1.

In a world that has largely abandoned egalitarian and democratic impulses, what will it take to educate young people to challenge authority, resist the notion that education is only training, and redefine public and higher education as democratic public spheres?

Ett annat sätt att uttrycka hur det praxisförankrade nyspråket som präglar utbildning kan bemötas är att efterlysa ett nytt språk för att tala om vad som är viktigt. Ett språk som går bortom den managerialism som råder. Henry Giroux skriver en lång essä i Monthly review. "Given the multiple crises that haunt the current historical conjecture, educators need a new language for addressing the changing contexts and issues facing a world in which an unprecedented convergence of resources ... is increasingly used to concentrate powerful and diverse forms of control and domination."

Giroux efterlyser en rörlig, icke-dogmatisk politisering av pedagogiken som innebär att makt och kunskap blir en del av ett öppet frågande och synliggörande. Kunskap som tekniska färdigheter som gör oss till funktionärer i en orättvis värld kritiseras. Den kritiska pedagogiken innehåller visioner om samfundets liv. En idé om transparens tycks lura i bakgrunden: de sätt på vilka den pedagogiska aktiviteten reglerar/organiserar kunskap och mening ska öppet tydliggöras. Målet tycks vara att en sådan diskussion visar hur pedagogiken utgör en del av politik. Tanken relateras till Bourdieu: det gäller att avslöja de maktstrukturer som finns i kunskapande och inlärning. Den här maktdimensionen tycks alltid vara närvarande och måste alltid motas bort (pedagogik som erkännanderelationer). Den största utmaningen består i att koppla kunskap till makt, kort sagt.

Men Giroux skriver också om att det som den kritiska pedagogiken strävar efter inte bara är kritiskt tänkande, utan också politisk aktivism. Dewey citeras uppskattande: demokratin måste födas på nytt i varje generation. Den ska alltså gynna "democratic values, relations, autonomy and social change". Det "kritiska" som eftersträvas får inte stanna vid det synliggörande, utan ska också vara förbundet med ansvarstagande. Det räcker inte med att vara medveten. Förutsättningar för handling måste skapas. Vad innebär detta? Studenter ska inte formas, utan ska bli producenter, av kunskap och värden. Målet är självutveckling och socialt engagemang: frihet istället för repression.

2.

Jag läser också en intressant text av den australiensiska filosofen Raimond Gaita som handlar om universitetets roll i en värld där vi mer och mer talar om studenter som kunder. Den kluriga rubriken är: "to civilize the city?" Gaita skriver bra om hur vi inte kan låtsas som att det nyspråk som florerar nu kan avvisas bara genom att säga att vi visserligen talar på ett sätt, men verksamheten, själva den konkreta pedagogiska gärningen, ser annorlunda ut och förblir opåverkad. Han beskriver en form av hybris som går ut på en tröstande ironisk distans man tror sig ha: att t.ex. tänka att vi nog kan överlista systemet genom att vara strategiska, medan vi samtidigt tar hand om det som är vårt. En annan tankefigur är att målet är att hitta sin egen balans (t.e.x mellan forskning och undervisning). Men balanstanken, skriver Gaita, döljer vad det är som ställs mot varandra och hur vägandet uppstår.

Liksom Giroux påpekar också Gaita det farliga i att behandla utbildningen som något instrumentellt. Men i en mycket högre grad än den tidigare talar Gaita om utbildning - eller filosofi är snarare vad han oftast talar om - som ett egenvärde, där verksamhetens meningsfullhet visar sig i människors liv. Att tala om att vara kund eller att skapa balans förmår inte uppmärksamma vad som står på spel när människor är oeniga om vad som är viktigt för den verksamhet de är delaktiga i. I motsats till kundens vilja att få det paket som den betalat för är vetenskap/filosofi sådan, att det tar tid att förstå vad som är viktigt, och vad som är bra. När jag börjar studera kan jag ännu inte riktigt veta vad det är jag vill ha.

Han frågar vad det betyder att försvara universitetets idé idag. Utmaningen är varken att hitta det perfekta historiska exemplet på ett spirande universitet, eller att renodla en platonsk idé. Gaita artikulerar en tanke om "inwardness", ja till och med the "unworldly" - ett akademiskt samfund där reflektion växer fram och fördjupas, så att också nya dimensioner träder fram. På samma sätt som Giroux är han kritisk mot att tänka att tillståndet utbildningen befinner sig i nu kan ses som att det är en viss idé som förfallit. Förändringen är historisk och politisk (nya institutioner, ändrade sociala mönster), men för Gaita är det viktigt att beskriva den som att vi nu förlorat kontakten med vissa "standarder". Hans tänktande rör sig just kring att "förlora kontakten" med något. Eller kanske egentligen: det inte finns plats för fördjupning, reflektion kring vad som är viktigt, vad som är sant.

Där Giroux för fram en idé om kritisk pedagogik som riktar sig utåt, mot politik, aktivism talar Gaita om inwardness, att vetenskap och filosofi är meningsfullt utifrån den sorts liv som engagemanget med vetenskap och filosofi innebär. Det är livet som akademiker som står på spel då t.ex. humaniora hotas genom fetischen av nytta eller redovisningsmani. Akademiker står symptomatiskt nog nu inför svårigheten att försvara detta liv inför ett språk som är helt immunt för det.

Gaita är på ett helt explicit sätt kritisk mot att försvara akademin genom hänvisningar till samhälleligt engagemang. Sextiotalets studentrörelse ställde, skriver han, forskningen i revolutionens tjänst. Men det här gör inte att det är lätt att istället svänga sig med idén att universitetet är till för sin egen skull:

Som conceptions of intrinsic value go deep; others, however, are relatively shallow. Expressions such as 'for its own sake' and 'for its intrinsic value' mean something only in the context of a common understanding of how to characterize, more positively and fully, the value of something pursued 'for its own sake'. When such common understanding is absent, those expressions often convey the vague thought that something that should not be pursued only for its instrumental value is pursued only for that value. 

Giroux och Gaita kunde inte skilja sig mer än när de ger uttryck för det som hotar en levande pedagogik. Där Giroux talar om kapitailsm och maktspråk, talar Gaita om en (kollektiv) oförmåga att se djupet/allvaret i "the life of the mind". Och detta är alltså, i någon mening, en begreppslig förlust som syns i hur det akademiska livet blir en karriär eller ett jobb. Gaita kan sägas representera en bild av bildning, i meningen "persoanl cultivation", där människor ser nya saker, fördjupar sig, engagerar sig i en verksamhet som förändrar dem. Vad återstår det i denna idé för oss att kämpa för, frågar Gaita, som oroar sig för om den överhuvudtaget är tillgänglig. Typ: kan vi tala icke-ironiskt om kärleken till sanning? Men samtidigt som Gaita (över)betonar idén och dess o/tillgänglighet, är det han slutligen vill säga något om det liv som akademiker lever.

På frågan om akademikern eller filosofen har en skyldighet att engagera sig i samhällelig debatt svarar Gaita: det beror på - hur det är fatt med akademin/filosofin. Men kanske kan man ändå säga, föreslår han, att det är en brist om filosofin och den offentliga diskussionen glider isär. Akademiker uppmuntras att publicera sig i facktidskrifter, inte att diskutera med icke-akademiker.

Giroux ser den kritiska pedagogiken som ett sätt att utmana och uppdaga maktstrukturer. Gaita ser makt på ett helt annat sätt, tror jag. Han skriver så här: "The difficulty is not so much that of speaking truth to power, but of speaking truth to a very attractive urbanity - sometimes even to glamor - that deprives most of what is taught in a university of the power really to shake us." Den här meningen tror jag sammanfattar skillnaden mellan två olika sätt att se på utbildning och forskning/vetenskap och hoten som riktas mot dem.