Bilder av fattigdom och konsumtion

Jag har via Hannah Arendts ibland helt bisarra skriverier funderat på hur fattigdom beskrivs. När Arendt är som värst och konstigast beskriver hon fattigdom som 'a social problem', ett problem som ingenting har med politik eller nåt annat att göra, utan ett problem som rör människans överlevnad. Hon svajar mellan att beskriva 'överlevnad' som nåt primitivt och, i konsumtionssamhället, nåt som hotar att dränkas i en ström av arbete och konsumtion. Arendt oroar sig för att 'the social problem', problemet med fattigdom exempelvis, ska breda ut sig över hela politiken, så att all politik kommer att handla om resursfördelning, att upprätthålla samhället som nåt slags resursfördelningsmaskineri.

Nothing, we might say today, could be more obsolete than to attempt to liberate mankind from poverty by political means; nothing could be more futile and more dangerous.

I sina mest fruktansvärda stunder är det som om Arendt inte bara säger detta, utan också: fattiga människor ska inte släppas in i politiken, eftersom fattiga människor är och förblir instängda i det materiella livet. Med politik menar Arendt nåt i stil med människors förmåga att handla, att starta något nytt, att agera tillsammans, att uttrycka sig själva - något som hon i starka ordalag skiljer från det hon kallar nödvändighet, som enligt henne kretsar kring att överleva. Det är kusligt att läsa de här passagerna.

Jag kommer att tänka på hur sådana framställningar och inställningar inte endast kan tillskrivas en förvirrad Arendt. En sådan bild av fattigdom verkar, tyvärr, mycket mera utbredd, men den dyker upp på ett antal indirekta och outtalade sätt. Jag menar, det är ju väldigt få som skulle säga att fattiga människor förblir inneslutna i nåt slags överlevnadsdrift, även om de blir rika. Arendt verkar nästan tänka sig något sånt här: fattiga människor drivs av ett farligt, outsinligt och omättligt begär, och det här begäret hotar att sluka upp hela samhället i en oändlig konsumerande och expanderande process. På nåt sätt tycker jag att den här otäcka tanken finns underjordiskt närvarande i hur fattigdom och fattiga människor ofta gestaltas. Å ena sidan tar det sig uttryck i ett vagt obehag inför mindre bemedlade. Vad skulle hända om de här människorna plötsligt skulle finnas i samhället i annat än marginalerna? Tänk t.ex. på olika dokusåpor och hur där målas upp en bild av girigt konsumerande white trash som skulle förstöra civilisationen om de s.a.s. börjar breda ut sig. Den tanke Arendt verkar ha, men som hon aldrig riktigt formulerar, är att fattiga människor bildar en massa som i konsumtionssamhället bär med sig en nedbrytande och glupsk tendens. Åtminstone jag tycker mig känna igen den här bilden. Kanske kan man eventuellt se ett samband med bilden av en oändligt glupsk offentlig sektor utan rimliga proportioner. Den fruktansvärda inställning som ligger i botten: samhället måste skyddas från de fattiga: konsumtionssamhället är i grunden de fattiga fel. Fattiga är oupplysta och handlar mängder av skräp från billiga butiker för pengar de inte har. Tragiken i en sådan bild är, som jag förstår saken, att den lägger skulden för konsumtionssamhället på en klass, de fattiga, och att systemproblem försvinner i ett språkbruk av moralism och dolt förakt mot vissa människor.

En annan form en sådan idé om 'the social question' tar sig är abstraktion av fattigdom. Fattigdom begränsas till att vara ett problem som handlar om en viss grupp som av nån märklig orsak råkat illa ut. Samhällets uppgift framställs som att utveckla tekniker som föser människor från marginalen till samhället, arbetsplatserna, utvecklingen. Också det är sällan en inställning som sägs ut. Den visas. Jag läser en recension av Jean-Pierre och Luc Dardennes utmärkta film L'Enfant (2005). Recensenten sätter fingret på en vanlig form av filmreception, som jag tycker att aktualiserar den otäcka tanke som Arendt ruvar på: 

Few other questions — how we live and whether our lives have meaning — are as important, which is why it's unsettling that few filmmakers bother to raise them. The Dardennes started out making documentaries about strikes and factories, and that may help explain why they are so comfortable asking such basic questions. Some of their critics are rather less comfortable with their subject matter, and it's instructive that the brothers' work is often lumped under the rubric of the social-issue film, probably because their characters are working class or poor. Implicit in this thinking is that poverty is strictly a social problem, an abstraction you read about in the papers or gingerly step over on the sidewalk, rather than a collective falling down on the job of being human.

Det som Arendt, och många med henne, förnekar är att fattigdom kan ses som 'a collective falling down on the job of being human'. Jag har inte sett Dardenne-brödernas nyaste film, men om det är något som kännetecknar de filmer jag sett av dem är det en moralisk uppmärksamhet där fattigdom inte blir ett slags ingenjörsproblem (som ytterst sett har som mål att bidra till lyckosam sysselsättning och framgångsrika företag och minskning av tjänsterna i den offentliga sektorn). Att samhället blir sådant att människor lämnas åt sitt eget öde blir i flera av deras filmer en insikt, hur vardaglig den än är, att skakas av. Jag hoppas den nyaste filmen kommer upp här i monopolbiografens Åbo.

Flummiga tankar, sorry.