En filosof är inte rädd. En filosof är inte liten. En filosof vill inte vara snäll. En filosof är inte omtöcknad. En filosof är inte ur slag. En filosof är inte feg. En filosof är inte ledsen. En filosof är inte bortkollrad. En filosof blir inte svarslös. En filosof tar inget personligt. En filosof är inte trött. En filosof är inte dumlycklig. En filosof blir inte nedslagen. En filosof blir inte fientlig. En filosof ballar inte ur. En filosof blir inte knäsvag. En filosof blir inte tom i huvudet. En filosof blir inte blixtförbannad. En filosof får inte ångest. En filosof är inte tramsig. En filosof förstummas inte av tvivel. En filosof blir inte paralyserad. En filosof vill inte krama om hela världen. En filosof tappar inte modet. En filosof tappar inte suget. En filosof tappar inte orden. En filosof tappar inte lusten. En filosof tappar inte fotfästet. En filosof tappar inte gnistan. En filosof tappar inte fattningen. En filosof är inte rädd. En filosof är inte rädd. En filosof är inte rädd.
Jag har varit på föredrag. I föredraget sades det saker om bildning, utbildning. BRA SAKER. Tydliga och vettiga och skärpta. Jag nickade i samförstånd, jag lystrade, jag kände mig klokare. Men/och/men. I beskrivningen av den goda bildningen, den som skiljer sig från karriärism, konkurrens, bästa-broder-pakter och traditionsvurmande är det, bland de fina beskrivningarna, ett stråk som jag inte kan annat än känna mig ofantligt lockad av samtidigt som jag är otroligt skrämd av vad den gör med mig när jag dras med. Detta är: en inställning till humanistisk forskning som varken är inställsam eller tomt traditionsvädjande utgår från brutal självkännedom. Obarmhärtig kritik både av en själv och av andra. Motorsågsvariant av "känn dig själv". Bullshit ska uppdagas, blahi-blaha ska genomlysas, falskhet ska uppdagas, självbedrägerier ska fiskas upp och penetreras. Istället för allmänljummet kritiskt tänkande: krossa skevheterna, rikta stålblicken, var obarmhärtig. VAR INTE SNÄLL. (Inte elak heller.) Det handlar om sanning. Och sanningen når man ingalunda genom mysiga bekräftelsesamkväm eller ryggdunkande kollokvier.
Säger jag: "men vi är ju inte mer än människor ändå..."?
Alltså, det jag undrar är faktiskt vad det är för filosofisk inställning som ser sig själv just som obarmhärtig krossare, sanningssägare, motvalls, tagg i köttet?
Det är något med den filosofi som tar en närmast heroisk skepnad - heroisk i sin kultur- och självkritik - som jag samtidigt känner mig ofantligt lockad av (riktigt sådär i skinnet), men också - for lack of better words - existentiellt skrämd av. Vad gör den med mig? Hur ser jag människor jag pratar med, umgås med, hur ser jag det jag "kritiserar"?
Bra filosofi är modig. Vad betyder "mod" här? Är det alltid modigast att lägga fram de saftigaste självbedrägerierna, skärpa blicken för det allra jävligaste, ruttnaste, unknaste, korruptaste?
En annan bild: filosofi börjar med generositet, att hjälpa varandra att tänka, att inbjuda till att fundera tillsammans. Att någon formulerar en tanke och min uppgift är att förvalta den på bästa sätt, på rättvisaste sätt, att begripa varifrån den kommer och vart den och du är på väg. Att gemensamt grubbla och där gemensamheten inte måste vara antingen rutten eller skoningslös, utan kräver en ständig vakenhet inför samlivets alla former, inte bara på ont, utan också på gott. Att filosofi också kräver en vakenhet inte bara för det skeva, utan också det goda-i-det-skeva, det goda som kan ligga på glänt, och som behöver lockas fram.
(Det här inlägget är skivet i affekt, precis som det skall vara.)
Morgondagens program: en konferens som heter "A critique of our own" som på sätt och vis korsar de här sakerna, från feminismens och queerteorins håll. En hurudan hållning är den kritiska?
2 comments:
En annan distinktion än kritik - generositet men som har med den frågan att göra är om grundproblemet hos en själv och andra är att vi säger saker som är fel eller om det är att det finns saker vi alls inte uppmärksammar. I det första fallet blir kritik centralt, medan sättet att komma tillrätta med problemet i det andra fallet kommer att se ganska annorlunda ut. Problemet skulle i så fall alltså inte vara att det finns insikter vi förnekar, utan att det finns insikter vi inte alls gör, frågor vi inte ställer, riktningar vi inte tittar åt, saker vi inte uppmärksammar. Att betona det senare - vilket jag tror att jag gör - innebär rakt inte att kritik inte är viktigt, men den får då en underordnad ställning i jämförelse med en annan sorts verksamhet.
Den distinktion du nämner är väldigt viktig, och jag tror den hänger intimt ihop med generositet. Om generositet betonas finns risken att man som J i diskussionen igår svarar med, typ, "förvisso, förvisso". Som om generositet handlar bara om något socialt/psykologiskt som finns parallellt med hård & skoningslös kritik, "ja, visst, det också".
Men jag tror det finns en krånglig länk mellan hur vi lär oss samtala och hur vi lär oss att uppmärksamma saker. Det jag blev arg/trött på igår rör sig inte bara om frånvaro av generositet utan också det jag skrev om godhet, att ett framhävdande (-härdande) av (själv)kritik riktar uppmärksamheten på ett _visst sätt_. Så, jo!
Post a Comment