nattsudd

mindre arbete = mindre välfärd?

Så här skrev Mikael Kosk i en kolumn i söndagens HBL (tack för tipset L!):

Det finns likväl ett problem med att välja bort det meningslösa arbete som man gör bara för levebrödets skull. Den offentligt finansierade välfärden är beroende av skatteintäkter som kommer från inkomster och konsumtion. För att de ska räcka till måste så många som möjligt arbeta och konsumera så mycket som möjligt. Det går att skruva ner arbetets betydelse i samhället och det personliga livet, men då måste man också vara beredd att pruta på välfärdstjänsterna och ta sitt eget ansvar i stället.

Kosk citerar Reima Suomi som i Talouselämä (!) argumenterar att vi kunde arbeta mindre och att arbetet blivit något av en kulturfetisch. Kosk verkar delvis hålla med, men han resonerar alltså som ovan - vill vi arbeta mindre får vi fanimig leva med att välfärdsstaten monteras ner och då vi får klara oss bäst vi kan. Hårda bud.

Kosks kolumn - ett exempel på hur den nuvarande situationen tillåts sätta gränserna för vad man tänker att överhuvudtaget är möjligt. (Och ja: man prenumererar på en förenklad och uttunnad bild av nuläget. För entydighetens skull. Reducera bort alla spänningar.) Jag säger inte att de här sakerna är enkla. Det är de inte. Däremot är det inte heller naturlagar vi pratar om när välfärd och arbete&konsumtion kopplas, utan en annan sorts samband. Utmaningen här är att tänka välfärdsstaten bortom arbetssamhället - bortom tillväxtkapitalismen med produktion&konsumtion. Det är en utmaning som inte borde avfärdas som metafysik eller drömmeri - det är en tanke som borde ses som en nödvändighet, en nödvändig utmaning.

en bok om kvinnohat

Jag har satt mig i sinnet att läsa mera klassiker. Jag har dessutom funderat att jag kanske borde bilda mig på arbetarförfattare. Efter att ha läst lite mer än halva Godnatt, Jord av Ivar Lo Johansson är det dock inte den fina skildringen av arbetare jag reflekterar över. Jag tänker på kvinnohat och mest Ivar Lo Johanssons. Så här ser det kvinnliga persongalleriet i boken (som handlar om statare under nittonhundratalets början i Sörmland) ut:

- Statarhustrur som sitter hemma och skvallrar och jämrar sig. De är uttorkade kvinnor med hängande bröst.
- Horiga unga flickan som lurar oskyldiga gossar in i sexuella lekar.
- Huvudpersonens mamma som har svårt att stoppa in sin klumpiga kropp i gå-bort-klänningen; mamma präglar den hopplösa och statiska stämningen hemma.
- Den uttorkade lärarinnan som har något slags crush på tioårige huvudpersonen. Lo Johansson hinner anföra begreppet 'uttorkad', och varianter därpå, c:a 100 gånger under de 250 ss jag läst.
- Antea som tycker om när det blåser och som är lite märklig och som springer hos de andra statarkvinnorna med skvaller. Antea är en illasinnad person, får vi veta.
- Den ouppnåeliga, koketta stadsflickan som huvudpersonen är kär i.

Osv. Osv. När Brontén, en man som gått och blivit socialist, börjar sprida sina revolutionära läror i statarnas ruckel börjar kvinnorna skrika och be böner. Inget revolutionärt potential där alltså. - - - Min poäng är att Godnatt, jord är helt uppspaltad i Kvinnor och Män, och kvinnorna är så gott som alltid sexualiserade och de är nästan alltid moraliskt lägre stående. Friheten? Den representeras naturligtvis av ett gossebarn. - - - - En konstig uppfattning om sexism som man ibland stöter på, alltför ofta kanske ska sägas: att den här författaren/filosofen skriver hemska saker om kvinnor (och andra) får man helt enkelt acceptera, det är ett uttryck för en tid, en liten skavank bara, kanske kan det förklaras med författarens biografi, men han var ju nog väl ändå en stor Författare!/Filosof! -  - - - Om kvinnohat: hoppas ni lyssnade på senaste K3 på Vega - väldigt bra saker sades där.

sig själv förglömmande grubbelianer

Häromdagen lyste ett märkligt naturfenomen upp himlavalvet: ett glödande klot vilade tätt, tätt ovanpå horisonten. Jag gav mig ut i kylan och hamnade på en guidetur där jag lärde mig saker om - Sibelius. I ett brev riktar sig Sibelius till sin vän Axel Carpelan. Den senare hyllas för att vara "sig själv förglömmande". Charmerande. Den stora konstnären (grubbelkonstnären) som riktar sig till sin kompis, o så vackert det är att bekräfta varandra som Konstnärer som föst ut det där eländiga självet in i parentesen och förglömmelsen. - - (Anyways: sig själv förglömmande - det är så kul att bara uttala de här orden.) - Funderar: finns det alls några positiva/fina sätt att tala om att ge upp sig själv/glömma sig själv/förinta sig själv/sätta sig själv åt sidan? För det mesta tycker jag det är enormt skumt att kontrastera egoism med självförglömmelse, som om det vore de enda möjligheterna vi har till buds, antingen står man själv i fokus eller så förvandlas man själv till ett ingenting. Filosofers och konstnärers hang-up (hos Simone Weil finns verkligt otäcka passager om just precis det här).

Har just läst ut André Gorz' (arbetskritikern) självbiografi Förrädaren (1958). En märklig bok. I Sartres anda (Sartre själv skriver ett förord som jag inte orkade läsa) försöker Gorz göra upp med den mänskliga friheten och vantrivseln i varje kultur. I boken beskrivs (utifrån ett överlastat teoretiskt språk) hur hela hans liv präglas av olika sätt att försöka krossa sin egen person - han ger sig in i det ena masochistiska projektet efter det andra: sport, kvasinazism (han ägnar mycket tid åt att reflektera kring vad det innebär att förneka sina judiska rötter), fransk identitet (franska - det universella förnuftet) filosofisk abstraktion. Slutsatsen är ungefär att man alltid släpar på sig själv, också i dessa negativa projekt. Om boken, som är självcentrerad på ett grandiost sätt, visar något, så är det hur detta bekämpande av den egna personen kläs i ett extremt pompöst moraliskt språk och rör sig i en destruktiv rörelse där den egna personen både är frånvarande men på samma gång helt och hållet fetischerad. Boken fungerar som ett slags bekännelse, en form av på-stället-stampande filosofikritik men också som ett dokument om en tid. Jag skulle gärna läsa Gorz' bok om relationen till sin fru. Hur ofta händer det att filosofer skriver kärleksfulla böcker om sina partners? Not that often. De flesta filosofer som gått till historien är väl alltför sig själv förglömmande; det universella förnuftet & sånt.

In treatment

Den här veckan har jag försummat allt; har suttit framför teven och kollat på In treatment, säsong två och början av säsong tre. Den första säsongen mejade ner mig helt och hållet, superb tv. Jag hade hört att serien blir sämre, men det vet jag inte om jag tycker - jag är fortfarande lika involverad i den. Formatet är briljant: Paul, terapeut, talar med sina klienter. 25 intensiva minuter. Utöver diskussionerna där han är terapeut går Paul själv i terapi. En aspekt av serien som jag imponeras speciellt av är hur Paul framställs som en relativt bra terapeut, men samtidigt tycks han vara en riktig skitstövel som person. När han sitter i terapeutstolen är han lyhörd, öppen. Han säger töntiga saker och drar på slitna växlar men trots det får man intrycket av att han bryr sig om sina klienter; de betyder något för honom. När Paul sitter på soffan tillsammans med sin egen terapeut (eller när man i sparsamma scener ser honom tillsammans med sina barn eller en partner) är han egocentrisk, fullständigt uppfylld av väldigt märkliga idéer både om sig själv och sitt jobb. Det är inte som om de här olika sidorna framstår som schizofrena, utan det är något i seriens framställning som framstår som väldigt begripligt. Även om någon gör sitt jobb bra, innebär det inte nödvändigtvis att man har en bra förståelse av jobbet då man börjar tänka på det i situationer där man inte håller på med sitt jobb (det här gäller naturligtvis bara vissa yrken). Frågan om terapins roll och syften hålls hela tiden öppen. Även om In treatment ibland går in i klichéer (att terapi i grunden handlar om mommydaddyme) så finns här en imponerande nyfikenhet gällande vad det betyder att vara terapeut, att umgås med klienter och att tänka på och bry sig om sina klienter. Förvisso - fem miljoner teveserier handlar om professionals som angstar över sina krävande jobb och som låter jobbet ta över deras liv. I sällsynta fall går In treatment in i de här cirklarna, men för det mesta tycker jag att serien lyfter fram något som behöver uppmärksamma hela tiden, om och om igen: de olika spänningar som ett yrke innehåller, i egenskap av yrke, sysselsättning, uppgift. När jag ser på In treatment tycker jag att serien säger oändligt mycket mera om arbete än de tradiga böcker jag för ett par år sedan läste om professionsetik. Den senare disciplinen uppehåller sig vanligen med uppstampade stigar där moralen antas vara ett kunskapsområde som erbjuder lösningar på sådana problem som exempelvis härleds ur principer som clashar eller konflikter mellan privatliv och yrkesliv. Det som är verkligt trist är att man tänker sig att professionsetiken liksom ska vara rationella verktyg att städa upp i livets virrvarr (kanske den sämsta av de självförståelser filosofer kan ha?). Något jag verkligen uppskattar med In treatment  är att inga reducerande bilder ges varken av privatlivet eller yrket - det som serien riktar uppmärksamheten mot är istället en mängd olika frestelser som vi brottas med och som problematiserar relationen mellan arbete och liv, yrkeskrav och konventionella förväntningar både om hur vi ska leva och hur vi ska arbeta.

En mängd saker stör mig med In treatment, men ändå är jag överväldigad. Jag suckar åt den eleganta klassiska musiken som smyger sig in ibland. Jag gruffar över vissa av seriens bilder av kön (vulnerable women & stubborn men). Ibland tycker jag att vissa insikter dimper ner hos klienterna lite väl strukturmässigt. - - Men på det hela taget har jag nog inte sätt något som liknar In treatment i ett avseende: att visa intimitet på teve (eller film?). Folk som pratar. Gester. Kroppshållning. Tonfall. Tics. Här har människorna som gjort serien verkligen på ett fint sätt lyckats med detaljerna - skådespeleriet är ofta mycket bra. Idealiserar serien terapi? Väldigt sällan. Ofta visas hur samtal går åt helvete, hur vissa spår nöts fram som sätter sin prägel på relationen, hur människor står handfallna inför varandra, rädsla. Och allt det här visas inte bara genom diskussion, utan i de små sakerna som händer när folk möts. 

två saker om arbetslivet

Vi lever i knasiga tider då det slår mig som ofantligt radikalt att en pensionerad VD (för Tapiola, försäkringsbolag & bank) säger så här i en intervju med HS:

"Pe­lol­la on val­ta­va vai­ku­tus, se vie ih­mis­ten luo­mis­ky­vyn. Jyrk­kä re­to­riik­ka joh­taa sii­hen, et­tä osa ih­mi­sis­tä al­kaa pe­lä­tä ja osa toi­mia jul­mas­ti toi­sia koh­taan."

Om man tar det där på allvar är det nog ganska många saker som måste förändras i hur närings- och arbetslivet fungerar. Däremot låter det här en smula scary:

 "Suo­ri­tus­ky­vyn kan­nal­ta kaik­kein tär­kein­tä on kan­sa­kun­nan eheys. Jos kan­sa­kun­ta ja­kau­tuu kah­tia, si­tä ei voi kom­pen­soi­da mil­lään."

Nationens enhet? Kaipala målar upp en kontrast mellan att se ekonomin som primär och att tänka att ekonomin måste ha något syfte. Men är inte problemet att 'nationens enhet' i det här landet har en grundmurad retorisk roll, så att vilka ekonomiska policies som helst låter sig försvaras utifrån detta - 'det är för hela landets bästa', och att inga bevis i världen om ökade inkomstklyftor, arbetslöshet, skillnader mellan stad och landsbygd - biter på det? (Wealth MUST trickle down we don't see it ... just yet.)

När ska man börja ifrågasätta och skärskåda den nationalism som hänger helt intimt samman med en viss kapitalistisk retorik? För den här pensionerade VD:n verkar ju 'nationens enhet' vara det ultimata etiska sättet att reflektera kring ekonomi.

Fiktiva städer - igen

Jag har flera gånger tjatat om hur mina drömmar uppvisar en fetisch för landskap. Kanske är jag en asocial person; det är mycket ofta som jag kommer ihåg en plats snarare än människor i en dröm. Drömde igen fullständigt uppenbara saker. Jag står i beråd att hålla ett föredrag om arbetskritik tillsammans med en svensk forskare. Så här gör jag: jag sticker. Från universitet, springer genom stan, ett enormt hamnområde, kvarter efter kvarter. Det börjar skymma. Åbo är monumentalt och kors och tvärs flimrar stora autostrador. LA typ. Jag förundrar mig över hur långt jag orkar springa, jag som aldrig springer. En känsla av fullständig lätthet. På hemvägen står jag i en enorm korsning, ett myller av vägar. Bestämmer mig för att ta en genväg och krälar upp på någon form av refug, in på en gräsplätt. Där står några gubbar som jobbar med något. Jag snackar några ord med dem och ålar mig sedan genom ett stängsel av taggtråd som gubbarna artigt håller upp för mig. Jag har vita jeans på mig [WTF? 1993] som nu är alldeles grisiga. Det är inte hem jag ska springa, utan till universitetet, för att hålla det där förbannade föredraget. // Det som är intressant med de här återkommande drömmarna om urbana landskap är att städerna antingen ser ut som Moskva, med mångfiliga gator, eller så orienterar jag mig bland små slingrande vägar. Vanligen finns det en massa icke-platser i de här drömmarna, dvs. platser som man inte egentligen uppehåller sig på utan som är konstruerade för att man ska strömma igenom, passera. Men det är icke-platserna som ofta får den centrala rollen, som nu den där refugen. Doktor Freud? // Det som är irriterande med de där drömmarna är dessutom att de städer jag drömmer om (Åbo, Mariehamn, Helsingfors, Stockholm, New York, Moskva) ofta är tusen gånger mera spännande än på riktigt, ständigt noirstämning, känsla av att precis vad som helst väntar bakom nästa hörn - eller så är städerna ofantligt tråkiga; häromnatten hade jag en oändligt lång dröm om att jag satt i Vikingterminalen i Sthlm och skulle ringa någon med en gammaldags bordstelefon och det utvecklade sig till ett komplext skeende.  
Jag borde läsa mera Ballard helt klart.

PS: Snark - jag vet att det är skittråkigt att läsa om andras fåniga drömmar.

då/nu/sen

häromdagen satt jag inmurad i djupa reflektioner medan jag snacksade på en pizza. att visst har jag käkat samma pizza förut, i samband med något slags symposium, konferens, kurs, workshop - eller vad det nu var. jag kommer ihåg att pizzan smakade bra, himla bra de facto, och att jag förde ett lite stelt samtal med en forskare som jag inte känner riktigt och att restaurangen var otrevlig på det där sättet som nya restauranger brukar vara men i allmänhet var saker nog a-ok den dagen. minnen av kursen/symposiet/workshopen/konferensen i övrigt? filosofiskt innehåll t.ex.? noll. men pizzan alltså (mozzarella, salt, massa salt, tomater, pinjenötter, rucola - like that). det var vår, kanske förra året, eller året innan det. eller innan det. ån var så där piss&smutsgulbrun som den brukar vara.
öh.
Lindman, LAGA DIG FÄRDIG NU, PALLERVANT!

group rhoda - out of time - out of touch (2012)

Kanske det är jag som blivit gammal, men jag tycker det är svårt att hitta riktigt bra skivor nuförtin. Group Rhodas Out of time - Out of touch ramlar jag på i misstag och det är en popskiva med lite skräpigt sound jag faller för bums. Group Rhoda är Mara Barenbaum från San Fransisco. Det låter som allt möjligt jag tycker om men ändå inte på ett tråkigt sätt: Suicide, Young marble giants, Chromatics, Peaking lights och ja, självaste Grace Jones för fan. Bra är det i vilket fall som helst. En risig beat och lite fåniga texter och en monoton röst och oroliga synthslingor på det. Utmärkta grejor. Jag kommer att tänka på thrillerfilmer från 1988 på grynig VHS, filmer där det alltid är mörkt och man inte riktigt fattar vad storyn är förutom att det är några skumma gubbar som yrar runt på en parkeringsplats i Denver. Boomkat marknadsför med ballardian dub exotica och det är en inte helt dum beskrivning. // Efter att den här skivan snurrar på fem eller sex gånger idag måste jag bekänna att jag är helt fucking såld på varje sleazevända, och jag begriper inte helt varför det här slår mig som så bra.

Marlen Haushofer - Väggen

Under en diskussion om Ingeborg Bachmanns Malina (har sett filmen, ska läsa boken) kom jag att tänka på en bok som min syster talade om för ett antal år sedan. Under julen har jag läst den där boken, Marlen Haushofers Väggen. Kulturkritiska och pessimistiska österrikare är ju lite av ett tema här på bloggen, dessutom. Även om jag är kritisk mot en mängd drag i Väggen måste jag bekänna att det är en bok som höll mig i ett järnhårt grepp, en bok som slänger in en i sin värld och man hålls där. Det som gör att det är en spännande roman är kanske delvis att den går att läsa på väldigt olika plan, eftersom texten är så öppen, men utan att bli vag eller lös i fogarna.

En kvinna åker upp till alperna tillsammans med vänner. De andra går till ett värdshus i byn, men de återvänder inte. När kvinnan går på rekogniseringstur märker hon att en glasvägg omsluter området och att hon blivit avspärrad från omvärlden. På andra sidan väggen ser kvinnan människor och djur som liksom stelnat i sina ställningar. Vad är denna vägg? Det får vi aldrig veta. Det romanen följer är kvinnans tillvaro innanför väggen, ett liv utan andra människor. Hon bosätter sig i släktingens jaktstuga. Till sällskap får hon så småningom en hund, en ko och en katt. Hon tar hand om djuren och tar itu med det arbete som krävs för att hon ska överleva i den här miljön. Hon odlar potatis och bönor, hugger ved och motvilligt börjar hon jaga hjortar och andra djur med den ammunition som ännu finns i jaktstugan. I början sysselsätter sig kvinnan med funderingar kring hur hon kunde gräva en tunnel under väggen, men hon ger snart upp sådana förhoppningar och slår sig till ro med ett liv präglat av årstidernas arbete, ett liv som på alla sätt skiljer sig från det mondäna familjelivet i Wien. Det jag fastnar för är självklarheten i hur allt detta etableras. Bokens stil är både återhållsam och vardaglig och här finns varken effektsökerier eller storvulna gester. Här finns inte heller vissa science fiction-författares odrägliga sätt att fetischera det Främmande. Man kunde kanske dra en parallell till Cormac McCarthys The Road, där jag på samma sätt hade lätt att ta romanens premisser på allvar. Berättelsen är på något sätt trovärdig även om det under hela romanen är fundamentalt oklart vad väggen är och hur man egentligen ska närma sig texten: är det en bok om människans relation till naturen, en bok om främlingskap i kulturen eller en bok om ensamhet? Kanske allt det där.

Nu hade jag bara två arbeten framför mig. Ströet till Bella måste mejas, och garaget måste fyllas med hö före vinterns inbrott. Jag kunde ha tagit tid på mig, det var vackert länge. Jag slog höet med lie och räfsade ihop det med det torra lövet. Det tog bara en dag att få det torrt, och jag lassade in det i en liten skrubb under fähustaket. Det som inte fick plats där packade jag i ett hörn av ladugården. Och till sist hade jag också fått in höet i garaget och kunde vila.
Nu satt jag verkligen på bänken utanför huset i middagssolens svaga värme, och det kunde inte skada mig, för jag var alldeles för matt för att orka grubbla. 

Väggen skrevs år 1962 men uppmärksammades långt senare. Det är en märklig liten roman. Bäst är kanske hur Haushofer tålmodigt beskriver det dagliga arbetet och umgänget med kon, hunden och katten (också några andra djur förekommer). Berättelsen skrivs som en form av redogörelse som kvinnan bestämmer sig för att teckna ner; skrivandet nödvändighet, men dess roll blir aldrig ett stort nummer. Då och då reflekterar kvinnan över hur väggen skärmat av ett liv som nu ter sig overkligt. Huvudpersonen verkar ha funnit sin riktiga plats, och relationen till djuren verkar kalla henne tillbaka till väsentliga frågor om omsorg, ansvar och kärlek. Men hela tiden pendlar hennes uppgörelse mellan hopplöshet och ro, och det är förstås här som romanen får sin existentiella klang: vad gör livet meningsfullt? På vilket sätt är det relationen till andra som gör livet till vad det är? För det mesta behandlas den existentiella tematiken helt och håller genom beskrivningarna av de dagliga rutinerna - jordbruk, djurhållning, hushållssysslor. Det är när boken manövrerar in på mera explicit kontemplativa territorier som texten förlorar något, blir en smula övertydlig, klumpig. 

En aspekt av romanen som är både spännande och djupt problematisk är Haushofers sätt att gestalta relationen mellan människa och natur. Huvudpersonen ser djuren som det som gör livet meningsfullt: den arga kattan, den glada hunden och den vänliga kon. Djuren är bokens viktigaste karaktärer vid sidan av berättaren. Det märkliga är hur berättaren återkommer till ett slags uppspaltning mellan människa och djur, människa och icke-människa, som om det är denna skillnad som sätter en absolut prägel på det mänskliga livet, även om den här skillnaden på olika sätt hela tiden rör på sig (vilket Haushofer visar i kvinnans relation till både djuren och till arbetet). I sina redogörelser skriver kvinnan om hur relationerna till djuren egentligen är ömsesidiga beroenden, inget mer - hon säger på många ställen att djuren egentligen inte alls har en relation till just henne utan att för dem är hon vem som helst. Men i andra passager är det väldigt annorlunda beskrivningar som träder fram, där begrepp som vänskap eller tillit blir viktiga. Det som delvis kommer att påverka hur man läser romanens naturskildring är förstås kopplat till huruvida man fokuserar på den konkreta berättelsen, en berättelse om att överleva, eller om man läser reflektionerna kring antropomorfism som ett slags uppgörelse med en kultur. Ibland är det som om romanen målar upp bilden av att människan alltid är fångad i antropomorfa relationer till djur och natur - att människor alltid tillskriver djur egenskaper som de inte har, eller att relationen till djur präglas av specifikt mänskliga angelägenheter som gör att djuren som djur inte kan bli synliga för människan. Egentligen är djur instinktiva varelser, men människor envisas med att förhålla sig till dem som något annat än det, och förstås är sanningen om människan en helt annan historia (människan som tänkande osv. osv.). Det här slår mig som en extremt konstig bild (även om det går att teckna många former av tänkande som får den att te sig begriplig), och jag tycker inte att det är den enda bild som romanen tampas med, även om den hela tiden finns med, men frågan är hela tiden om man läser texten som en utläggning som författaren vill stampa fast eller om man läser huvudpersonens redogörelse på ett mera kritiskt sätt, så att kvinnan inte alls ska stå för "sanningen om det mänskliga villkoret" eller något sådant. Kan man läsa kvinnans ständiga upptagenhet av sitt sätt att förmänskliga djuren som ännu en rest av det borgerliga tänkande som hon på olika sätt ser sig både delaktig av och fjärmad från? (Avgörande är också hur man läser den händelse som präglar bokens allra sista sidor.) Om man läser välvilligt kan man notera hur 'det mänskliga' i boken både är något att övervinna, att påminna sig om, att fjärma sig från medvetet och omedvetet och något man slås av i en specifik situation.

Kvinnan som är bokens berättare och huvudkaraktär befinner sig långt, långt borta från överlevnadsgenrens övermänskliga hjältar. Arbetet som beskrivs i boken - att plocka bär, mjölka en ko, klyva ved eller sätta potatis - förses med det mänskliga arbetets hela skala av dimensioner snarare än att reduceras till en ensam Mans hjältemodiga kamp mot Naturen. I vissa passager antyds hur arbetet i naturen är annorlunda än arbetet som huvudpersonen känner från Wien: hon reflekterar över arbetets rytm, att ta ut sig, att jobba långsamt, att prova på ett arbete, att vara fumlig - men att allt detta inte riktigt hade en plats i det stressiga stadslivet. Kanske finns här en viss romantisering, men den är marginell. Haushofer beskriver både arbete som slit, som uppgift och som meditativ rytm. Mångsidigheten i förhållningssättet till arbete är kanske vad som gör att boken blir så olik en traditionell berättelse om att överleva i vildmarken.

Man kunde också fundera på den roll skrivandet får i romanen som alltså byggs upp som en redogörelse baserad på de stöanteckningar som kvinnan hela tiden hållit sig med. På ett plan verkar kvinnans sätt att rota sig i en postakokalyptisk värld helt orelaterat till skrivandet. På ett annat plan verkar Haushofer mana fram skrivandet som en form av begripliggörande, ett sätt att förhålla sig till sitt eget liv, där begripligheten helt enkelt handlar om att beskriva, men där beskrivningen inte gör en tydlig skillnad mellan inre och yttre. Men som sagt är Haushofer sparsam med stora gester och trumpetar aldrig ut något högtidligt - och självgott - budskap om hur skrivandet i sig är en form av överlevnad. Det som gör Väggen till en bra bok är precis just att Haushofer aldrig slår sig till ro med vad överlevnad över huvudtaget betyder, och att detta är en fråga som kvinnan i berättelsen stångas med, eller tidvis upphör att ställa sig för att sedan öppnas upp på ett annat sätt, i en annan anda. Med andra ord visar Haushofer hur det inte finns några självklara sätt att skapa ordning och begripliggöra. Den isolering som romanen kretsar kring får alltså aldrig någon entydig lösning, och man får aldrig någon entydig bild av på vilket sätt våra liv präglas av relationer till andra - Haushofer skriver om hur kvinnan är relaterad till sin omgivning, till sin historia, till djuren som bor hos henne och till djuren i skogen, på sätt som förändras och på sätt som oupphörligt förvånar och förbryllar kvinnan själv.

I en artikel i DN skrev författaren Steve Sem-Sandberg i en fin artikel om Haushofer att Väggen höll på att göras till film. När jag kollar IMDB ser jag att så också är fallet, och att filmen kom ut i år. Jag är ganska nyfiken på hur den här filmen närmar sig texten, som har en otrolig öppenhet för olika läsningar. Hur kan en film behålla sådan öppenhet? Eller säger det här mera om att jag hyser något slags förutfattad mening om att det visuella är mindre öppet än det skrivna? Det är förstås en felaktig uppfattning, även om det naturligtvis finns väsentliga skillnader mellan villkoren för en roman och villkoren för en film.

julhälsning från Henning Sjöström

Jag har fått den perfekta julgåvan: Henning Sjöströms memoar (en av dem, han har författat ett lass) Min väg. Har man följt med bloggen En man med ett skägg vet man att Sjöström är ett slags tusenkonstnär med öga för stor litteratur, framför allt märklig. Efter att ha läst femtio sidor vet jag exakt vad detta betyder. (Jag switchade från Birgitta Trotzigs avgrundsberättelser till Sjöströms skrönor. Det var en rätt så drastisk omställning.) Min väg är verkligen redan nu en helkonstig bok. Det är som en blandning mellan Teratologens Äldreomsorgen i Övre Kågedalen och konventionell självbiografi. Och så delar Sjöström med sig av sina rättsfilosofiska funderingar. Han är ju stjärnjurist trots allt. Reflektionen startar i ett barndomsminne. Trots att vi bara är på s 36 har Sjöström redan delgett oss en hel del historier som utgår från att någon måste pissa. Här är ännu en. Sjöström måste gå på dass, men det är kallt. Det är varmare i ladan. Han smyger dit för att, öh, uträtta sina behov. Men i laden är något på gång. En ung man från byn är i färd att, öh, förgripa sig på en ko. Sjöström börjar nysta i den svenska rättshistorien och han konkluderar att om det svenska folket ska nå någon form av självförståelse, ja då måste man tala öppet om tidelagets enorma betydelse för både det juridiska systemet och det svenska psyket. "Du bär på det. [....] Ditt arv är i dig och är din karma om du vill det eller inte."// och med detta: GOD JUL!

konkurrera!

Nora Hämäläinen skrev nyligen en fin text i Ny tid om konkurrens. Jag tror de flesta finlandssvenska känner igen sig i jåmandet om att det finlandssvenska är så litet, att konkurrens saknas, och att människor därför inte sporras till goda resultat. Det ligger kanske något litet korn av sanning i det där, om man förstår poängen på ett visst vis: att ett visst sammanhang kan bli så impregnerat av samförstånd att man inte längre har ett perspektiv på vad man håller på med - att samförståndet fått karaktären av slentrianmässighet. Men den dåliga tanken är att människor alltid behöver konkurrera och tävla för att göra något bra, helst åka till Berlin eller New York. Hämäläinen sätter fingret på ett slags nedbrytande effekt som konkurrenstänkandet har, en form av självupptagenhet som konkurrensen i arbetslivet tycks förknippad med:

En del sporras kanske av att vänta på passningar, och blommar sedan upp när de har chansen. Men för de flesta, i de flesta jobb, är det viktiga ändå att man har kontinuitet, meningsfulla, omisstänksamma relationer till kolleger, tid att lära sig, också av sina misstag. Konkurrens har en benägenhet att förflytta uppmärksamheten från själva arbetet till den egna personen. Inte ”jag ska göra det så bra som möjligt”, utan ”jag ska göra det så bra som möjligt”. Den flyttar också uppmärksamheten från den grundläggande verksamheten som helhet till delar av den som ser bra ut på cv:n. (Är det därför som vi har så många underliga administrativa reformer idag? För att erfarenhet av reformer och ”utvecklingsarbete” kan skrivas in på den livsviktiga cv:n.) Och så samtidigt finns ju alla de utkonkurrerade; de som åtminstone för närvarande inte behövs alls, vars arbetsinsatser ingen frågar efter utom, retoriskt, Jyrki Katainen.

I ett tidigare inlägg var jag inne på begreppet 'att sporras'. Här dyker det upp igen, på ett lika skumt vis. Man tänker sig, eller tycks tänka, att individen måste sporras till att GÖRA SITT ALLRA, ALLRA BÄSTA (tänk på det smått absurda i att begreppet prestation fått så stor roll i jargongen om vad som är viktigt i arbetslivet). Och det gör man bara om man jämför sig med andra. - - Frågan är alltså vad slags bild detta egentligen ger av att 'göra något bra'? Jag håller med Hämäläinen om att det goda arbetet här blir helt sekundärt, eller att ett gott arbete formuleras i konkurrenstermer (att jobba bra är att jobba produktivt, och produktivitet är alltid produktivitet i jämförelse med andra företag eller enheter). Hela innovationsspråket är ju ett uttryck för precis just det här. Det innovativa är alltid innovativt utifrån en jämförelse med andra: en innovativ lösning är framför allt en innovativ lösning för den som hinner patentera först.

I konkurrensideologin ingår inte heller den livsviktiga insikten att människor som gör bra ifrån sig har en intern relation till sitt arbete, en yrkesstolthet som inte bygger på samhällelig status, lön eller jämförelser med andra. Konkurrens kan bryta ner det här, men knappast bidra till att bygga upp det igen.

Det som skapas av konkurrens - att man tävlar om att få jobb, om att behålla jobben, att visa att man jobbar hårt nog - skapar rädsla och ängsliga människor, inte folk som har tid och ro att utveckla ett fördjupat förhållande till ett jobb eller att utveckla goda relationer på jobbet. Och framför allt, om man konkurrerar om att få ett jobb eller att behålla jobbet, och att denna konkurrensdimension hela tiden är påfallande, skapar detta ett ytterst okritiskt klimat där anställda på alla sätt ska integreras i systemet och gå med på alla arbetsgivarens krav.

abc i att banalisera en politisk rörelse

Det lider mot jul och det lider också mot slutet på min prenumeration av Helsingin sanomat (som jag inte tänker förnya, tänker bara betala för kommunisttidningar framöver). Jag läser de senaste veckornas helgblad och blir grön i ansiktet av alla hyllningsartiklar om strukturomvandlingar på arbetsmarknaden som kort sagt går ut på att DET FINSKA FOLKET MÅSTE JOBBA MER!!! (Folk som eventuellt jobbar långsammare, t.ex. eventuellt äldre löntagare, deras löner kan man sänka.)
Bläddrar i månadsbilagan där en stor artikel behandlar vänsterns framtid. Jaha, den frågan är intressant, speciellt i den där tidningen, tänker jag och börjar stava.
Alltså, det skulle ju finnas en analys att göra här: vad har hänt med vänstern?
Ballistic-mode igen.
Vänstern ses helt och håller ur perspektivet: vem röstar på vänsterpartierna? Hur många riksdagsledamöter företräds vänstern av? Det är nog främst äldre män med bakgrund i industriarbete som gör det, funderar en proffa. De rörliga rösterna? Ja, hur kämpar vänstern om dem? Konkurrensen från sannfinnarna är hård. Proffan berättar om vilka politiker han träffat och vad han tycker om dem. Trevlig kille den där.
Det är det politiska spelet som artikeln behandlar, och här tas det för givet att SDP har den centrala spelpositionen.
"Och hur ser SDP:s konkurrensförmåga ut?"
Dålig. Partiernas olikheter planas ut i regnbågsregeringarna och SDP har svårt att hitta en karismatisk ledare.
Mot slutet av artikeln börjar den engelska professorn beskriva politik i fotbollstermer. Som om artikeln inte vore ytlig nog, blir det bara sämre (som vanligt: idrottsspråk borde förbjudas som metafor). Professorn ger små tips åt de tröga sossarna: håll huvet kallt, gubbar. Proffan föreslår en lämplig ledare (öh - h-m m): en ung man som kan sin sak och kan lägga orden rätt.
Just ja.
Lovande typ.
Innan artikeln är slut vill journalisten riktigt banka hem poängen att samlingspartisterna absolut inte har något att oroa sig över. Artikelns ram är Tammerfors, enligt artikeln en stad där arbetarrörelsen lever endast genom nostalgiskt färgade minnesmärken. Vänsterrörelsen är en dinosaurie, en lämning av ett samhälle som inte längre finns, lyssna här på redaktörn:
"Arbetarrörelsens tidigare så starka kraft har ebbat ut. Inte undra på, eftersom arbetarrörelsen uppstod då Finland industrialiserades i slutet av 1800-talet. Nu befinner sig industrin i stora svårigheter: upp till100000 arbetsplatser har försvunnit från fabrikerna."
Glada julhälsningar ö.: HS, KOK, SDP, Juhana Vartiainen, Jyrki Häkämies & EK!

Självrannsakan och kritik borde det finnas mer av inom vänstern, men det kan inte överhuvudtaget handla om röstfiske och strategi: som om frågan "hur når vi väljarna" vore mera primär än "vad står vi egentligen för? vad vill vi står för? vad borde vi stå för? vilka frågor är det lätt att blunda för i politiken som man borde öppna upp för?"

om koreografier

I filosofin överdrivs ofta avsikters roll i människans handlande. Avsikter & rationalitet & allt det där. Det är på något vis konstigt och reduktivt att tänka att vi alltid har en viss avsikt med vad vi gör (eller också: avsiktsbegreppet får här en väldigt skiftande betydelse: "jag avsåg inte att såra dig", "jag ska gå till butiken, tjata int", "jag håller på att köpa julklappar, kan vi snacka sen"). Det som däremot verkar stämma är att handlande ofta har en viss koreografi. Saker är bekanta och inga speciella hinder eller dubier eller problem uppstår. Saker blir gjorda, saker fixas och man är mitt uppe i det man gör. Det verkar vilseledande att säga att man "hade en viss avsikt". Men kanske är det lika vilseledande att överdriva den där koreografin och en idé om att saker normalt går helt på automatik. Jag funderar över de där konstiga tillfällena när den där koreografin, vad det sen betyder, sätts ur spel, där man i någon bemärkelse kastas i ett nytt läge i relation till vad man håller på att göra, som:

- När jag säger hej till min kompis i rummet för att sen märka att hen inte är där och att jag pratat ut i luften - kusligt och pinsamt på samma gång!
- Att sätta sig ner på en toastol där locket inte är uppfällt (naturligtvis en helt hypotetisk iakttagelse, men sådant kan ha en viss tillnyktrande verkan om en befinner sig i ett rejält rus).
- Att glömma bort vad man ska säga mitt i en mening.
- Att stå i sin hiss och trycka på knappen för att komma till rätt våning och plötsligt förundra sig över: bor jag här? Hur kommer det sig?
- Att vara uppeldad över något och vräka ur sig en indignerad ramsa, du säger: men vad är det egentligen du försöker säga? Och man ba': vad är det jag är så förbannad över?
- Att gå en promenad och plötsligt få en konstig känsla av att befinna sig utomlands.
- Att vara trött & stressad och skicka ett mejl till någon och efteråt undra om man faktiskt inte undertecknat mejlet med josef stalin; känslan att man kan ha skrivit precis vad som helst.
- Jag är extremt nervös för att träffa någon och försöker föreställa mig en viss koreografi. Träffar personen och försöker agera utifrån föreställningen, men efter två sekunder bryts nervositeten och ingen koreografi finns överhuvudtaget, samtalet vindlar åt olika håll.
- Man sätter sig ner i ett rum med en massa folk man känner och märker nästan omedelbart att något hemskt har hänt men man vet ännu inte vad det är.
- Jag står i matkön och tar för mig av saker. Någon stirrar intensivt. Jag funderar om jag håller på att göra något bisarrt nu som jag inte själv uppfattar.
- någon pratar intensivt och jag lyssnar intensivt. viktiga saker sägs och uppmärksamheten är total. får plötsligt hicka. hela situationen förändras. kan inte sluta hicka.
- varje dag innan jag går in i hissen har jag för vana att titta in i grannens märkligt och nästan absurt placerade balkong. Att kika in så där är lite voyeristiskt, men jag kan inte låta bli. en gång sitter en gubbe på en pall på balkongen, och bredvid gubben, uppe på ett bord, sitter en katt. jag smiter in i hissen.
- Jag står vid kassan i butiken & ska köpa de vanliga sakerna. Killen i kassan slår in summan och meddelar vad jag är skyldig med en djup suck. Han har uppenbart en megakrabbis och jag är inte primärt en konsument som uträttar mitt ärende utan någon som stör honom i hans tillfälliga vila bakom kassan.

--- Poängen: hur handlande har olika sorters koreografier och hur brotten mot dem ställer en i verkligt olika typer av relation till det man håller på med eller de människor man umgås med. Det underliga när man läser böcker om handlingsfilosofi är att det sällan är handlande i bemärkelsen att hålla på med något, att vara mitt inne i nåt, som stått i centrum för filosoferandet - att det är exempel där handlingar har en tydlig början och ett tydligt slut, en avsikt och ett resultat, som först anmäler sig som exempel på 'handling', är både lite perverst och mycket intressant. Varför är det så?

// Inlägg i serien: Lindman filosoferar på vessan.

vinterbandet

oj fan att det ska snöga. & mörkt också. jag är för lat och trött för att röra mig ut ur lägenheten. läser sura böcker, kollar dåliga filmer & värmer kaffe i mikron. grannen har börjat med mystiska knackningar i taket, dag och natt. med jämna mellanrum. meddelande? ritual? tic? funktionellt beteende? vänslas med avhandlingen som blir smalare och tjockare, smalare och tjockare. förutom de evinnerliga plogbilarna som surrar och piper låter vintern så här.

policy

läser en sorglig text om grekland, fascism, misär, kris. En bekant på facebook frågar vad jag egentligen föreställer mig att lösningen vore, det gäller att aktivt förespråka ett alternativ. mera inflation genom höjd skatt för kapitalägare? direkt bistånd till grekland? hen verkar tänka att all politik överhuvudtaget handlar om policies. Policy definieras så här på wikipedia: "A policy is typically described as a principle or rule to guide decisions and achieve rational outcomes." Jag undrar hur gammal den här bilden av politik är, att det bara handlar om ett slags handlingsstategier som ska maximera än det ena, än det andra intresset. Politiken verkar då främst syfta till att pricka in förutsägbarheter, om att nå resultat som är rationella, dvs. de står i enlighet med vad man vill maximera. Genom en sådan policy-orienterad reducering av politiken utesluts det politiska, i bemärkelsen vad som händer när människor lever tillsammans i samhället, när människor har en gemensam framtid att förvalta, helt och hållet. - - - Lindman läser Arendt och önskar att vissa saker vore lite lättare att formulera kring den här reduceringen som tas helt för given för det mesta.

mysbloggen

Vi förvandlas till husmödrar. Valium & tofflor med rosett och vin innan kl 12. Och så manglar vi lakan. Notera den mysiga belysningen i mangeln!

Cupcakes - riktigt sätta guldkant på vardagen! Min kompis från the land of the free and the brave och jag aspirerar på att delta i Marthaförbundets nationella kaktävling. Vi sätter igång. Misslyckas med matematiken. Slänger en plåt muffins som vägrar gräddas. Provar på nytt. Vaniljsocker är ju gott, sätt lite till du. Kompisen gruffar över att det regnar rost från Lindmans elvisp. Lindman tänker på Wittgenstein & den mångsidiga kosten. Tillreder frosting och kompisen räknar ner som när man skjuter upp en rymdraket medan Lindman ploppar ner smörklickar i skålen. Följa receptet (skrivet av en 16-åring på nätet) slaviskt: mycket smör. Muffinsen ur ugnen och frostingen klickas på - det smakar för jävligt. Cupcakecravings för gott exorcerade av svampig kaka och frosting med smörsmak.

 Och för att fortsätta på stämningslinjen, här den finaste julmusiken (på riktigt bra, jag hoppas julvibbarna uppfattas):

lydia davis

I flera veckor har jag umgåtts med den tjocka boken The Collected Stories of Lydia Davis. Jag lånade den från biblioteket. Jag köpte ett eget exemplar. Sen glömde jag att lämna boken tillbaka till biblioteket. Davis skriver bra. Novellerna är sällan konventionella och ibland är de riktigt korta. Jag tänker ibland på Gertrude Stein. Lyn Hejinian. Jag är halvvägs igenom boken (som omfattar mer än 700 ss.) och är helt fast. Det jag gillar är kanske hur Davis närmar sig människor som gör saker, och sedan befinner de sig plötsligt i ett helt annat görande. Saker händer, men det är sällan frågan om det slags förändring som litteraturen ofta intresserar sig för, klara punkter där livet blir något helt nytt. Något annat står i centrum hos Davis. Det är svårt att förklara. Kanske borde jag läsa boken till slut först. I en särskilt fin novell beskriver Davis ett par som ska sköta om ett hus på landet. Det går inte så bra, men det går. Pengarna tar slut, de äter hos vänner och livet fortsätter. Davis beskriver deras tillvaro genom korta, matteroffactsatser. I slutet av novellen sjunger en fågel, och livet fortsätter. Ofta prövar Davis ett slags tankemönster. Provar, varierar, provar. Effekten blir komisk i de här korta, torra och begreppsliga novellerna. Begreppsövningarna uträttar inga underverk men det är nog inte mening heller. Språket och tankarna tuggar på i en osalig förening. En novell har det underbara namnet "Examples of Confusions." Davis listar förvirrade tillstånd, en blick&känsla av ständig nyvakenhet, som att världen slår en i en sorts grumlig förundran. Som här:

9. As I sit waiting at a restaurant table I see out of the corner of my eye again and again a little cat come up onto the white marble doorway of the restaurant entryway and then, every time I look over, it is not a little cat I see but the shadow, cast by the streetlamp, of a branch of large midsummer leaves moving in the wind from the river.

Jag gillar verkligen Davis' stil. Gentle. Jag kommer inte på något svenskt ord. I alla fall: läs henne.

Om pessimism: "Vi måste förbereda oss på den situationen redan nu."

Ibland när jag sitter och samtalar med kompisar och kollegor inser jag i något skede: herregud, vad sitter vi och säger? De här samtalen handlar nästan alltid om arbetsmarknaden eller universitetets framtid. Samtalen går oroväckande ofta ut på att den ena av oss målar upp en nattsvart bild och den andra svarar med en ännu svartare. Under de senaste åren har jag varit inblandad i jävligt många sådana samtal och själv har jag tyvärr inlett många av dem. Det finns en form av njutning i att måla upp det där, läget, vi kan ingenting, Jorma kan ingenting, staten kan ingenting, EU kan ingenting, (osv) åt den ekonomiska krisen och det ekonomiska systemet. we're fucked.

Och det är inte bara jag & mina kompisar. Det är överallt. I HBL och i andra tidningar manar representanter för universiteten, staten, politiken, näringslivet, ekonomin (samma två experter som utmejslar det Nödvändiga i varje tidning): hör ni ni - förbered er för det värsta! Det statliga indexet förblir fruset! Tillväxten minskar och arbetslösheten kommer att öka och en ännu djupare recession är att vänta! Välfärdssamhället nedmonteras (snart! det händer nu!) och samhällsklyftorna blir ännu extremare! De stora åldergrupperna pensioneras och då blir det ännu mera kris!

Tänker på de där bunkrarna som amerikanerna byggde på femtiotalet i väntan på den stora Bomben. Konservburkarna. Tänker på hur ekonomi beskrivs som en naturkraft vi på inga sätt rår över på andra sätt än att bekämpa inflationen och hyvla med osthyveln. Tänker på hur den här pessimismen också florerar i filosofin, feminismen: vi är dödliga varelser. Sköra. Begränsade. Vi får inte som vi vill och det gäller att förlika sig med livets osäkerhet (läs t.ex. streckaren från idag).

Men måste vi faktiskt förbereda oss på det värsta, som om allt det där redan har hänt?

om hur samhället blir obegripligt

Jag läser Nina "Skitdrömmar" Björks bok Lyckliga i alla sina dagar. Det är en bra bok med många träffande formuleringar, även om texten kanske skulle tjänat på en viss redigering och tematiskt lite stramare form. Björk funderar på ekonomin som tagit över våra liv, jobben som måste skapas, de obligatoriska drömmarna som får konsumtionen att rulla och växa. Om vi inte konsumerar sviker vi vår roll i samhället, att hålla hjulen snurrande. Att förneka detta är att komma med pekpinnar och att moralisera. Det här är bullshit såklart, slår Björk fast. I kapitel efter kapitel visar hon hur det ses som rimligt och påbjudet att drömma om små sneakers för barn eller ett nytt kök, men att drömma om att ekonomin och arbetslivet fungerar på andra premisser än kapitalismen - det är orealistiskt, omöjligt. Björk belyser förtjänstfullt olika sidor i kommersialiseringen av oss själva, hur konkurrens och profilering tränger in i personliga relationer. Vi blir arbetskraft, men vi börjar dessutom tänka på oss själva som JAG AB, unika personligheter som ska marknadsföra oss själva. Det viktigaste i livet blir att vara självständig och att kunna sätta gränser.

Hon beskriver det fullständigt absurda i en politik som helt och hållet riktar in sig på att upprätthålla ett destruktivt system som inte bryr sig om annat än att mata ekonomin med människor och naturresurser. I en sådan värld blir det också orealistiskt och verklighetsfrämmande att fråga om syftet med arbete eller syftet med konsumtion. Att leva i samhället ses som synonymt med att bidra till tillväxten. Allt detta skapar en splittring i oss själva: det är vi som upprätthåller systemet, och det är vi som måste förtränga vad som är viktigt, vad som behöver göras, vad det är att leva med andra, vad som är viktigt på riktigt. Detta sker bland annat genom att vi föreställer oss vara självtillräckliga varelser som lever med andra bara enligt våra egna intressen.

Tillbaka till overkligheten: i DN skriver man idag om orden som arbetsgivarna använder mest när de söker personal. "Positiv", "social", "utåtriktad". "- Att ha rätt inställning till jobbet tycks vara det viktigaste, som en positiv attityd eller förmåga att jobba i grupp, säger Charlotte Ulvros, marknadschef på Stepstone." M-hm. Som min ex-chef brukade muttra (surt): jo, jag har hört om det där.

Björks bok säger inte att vi kan trolla bort kapitalismen om vi bara påminner oss om vad som är viktigt. Kapitalismen är ett system som skapar och formar - Hon undersöker både kapitalismen som ekonomiska relationer (t.ex. att produktiviteten ökat men kapitalismen är beroende av arbete och konsumtion) och som ideologi som säljs genom insmickrande budskap om frihet och unikhet. Men hur kan vi förändra? Björk skriver mycket om drömmar och utopier. Hon skriver också att det inte kan handla om att du som individ kan handla lite mindre och jobba lite mindre om du vill det - på systemplan skulle det skapa en ekonomisk kris. Här tycker jag boken är typisk, och jag känner igen mig i mitt eget förhållningssätt: kapitalismen är uppenbart problematisk. De individuella lösningarna räcker inte till. Kapitalismen är ingen märklig naturlag och ingen konspiration. Men kapitalismen är inte heller ett oskyldigt ekonomiskt ramverk. Har ni tips på böcker som tar itu med frågan: och alternativen, hur ser de ut?

sexismen, musiken och Simone Weil

Det är sent igen och jag läser Hesaris måndagsbilaga. Små "skojiga" juttun om t.ex. att det är ok för en kvinna att vara lite tjock kanske eventuellt i ett yrke där ingen bryr sig eller så inte. Sedan: en längre artikel om kompositören Kaija Saariaho. Jag vet (tyvärr) ingenting om henne, men börjar läsa eftersom artikeln handlar om hur journalisten Ilkka M försöker förstå sig på ett oratorium av Saariaho som utgår från Simone Weils liv och texter. Ilkka kör hårt. Försöker förstå. Nutidsmusiken är så svår, så hermetisk. Smarta typer gillar Saariaho och hehe, han vill ju vara en smart kille. Ligger på Vikingbåten och lyssnar, fattar nästan noll. Skriver lite om Simone Weil. Mest skriver Ilkka om Weils kropp. Hon är spröd, hon åt nästan ingenting, inget socker. Hon hade tråkiga kläder och runda glasögon. Ilkka äter lite frukostbacon och tänker på tyngden&nåden, men det är inte lätt. Weil skriver så svårbegripligt - men fin franska är det ju. Simone var brådmogen noterar Ilkka. Stackars, stackars Simone & hennes kollriga engagemang för folk som lider. Ilkka försöker tränga in i musiken samtidigt som han inte kan slita tankarna från Simone, tösen som inte lät sig röras och pussas av vem som helst. Lyssnar, försöker. Noterar ett lättare parti. Sen blir det svårt igen. Ilkka somnar, gång på gång. Hur går det med Kaija frågar någon. Ja, vi höll på halva natten. Glimten i ögat Ilkka! Musikgubbarna talar om Weil med förnamnet. Simone Simone. Simones ande. En vanlig dödlig har svårt att förstå sig på nutidsmusiken filosoferar en musikvetare. Vanligt folk gillar saker som har puls. "Överklassflickan blev förtjust i arbetarna." Weil försökte närma sig arbetarna men när hon drack vin med dem började hon genast må dåligt av vinet. Weil i Renaults fabriker. Hennes små, klumpiga händer. Arbetskamraterna drömmer om lotterivinster istället för revolutionen. Dumma, idealistiska Simone - "hon är för liten och för hjälplös [...] Simone påminner om Chaplin. Filosofi och sanskrit är mera hennes grej." Simone har huvudvärk, spyr och skär sig i fingrarna. När Simone drar ut i spanska inbördeskriget lär sig kamraterna att hålla sig borta från hennes eldlinje. För Simone blev kriget en serie besvikelser och pinsamheter. Journalisten säger sig beröras av Simones allvar trots att han också säger sig stå helt oförstående inför hennes texter.  

--- Alltså: vad gör den här gubben med Simone Weil? Han förvandlar henne till en liten, löjlig flicka som man ska tycka synd om. Det är Weils kropp som leder journalisten in i Saariahos musik, som till en början ter sig abstrakt och obegriplig. Hela tiden: Simone, den späda filosof-flickan. Jag blir outsägligt förbannad över den här artikeln fastän jag också känner igen den här typen av beskrivning av Weils liv. Den raljerande tonen, kroppsfixeringen, könandet. Det enda journalisten ser i Weil är "kiihkeä nainen".

Närgånget klampar Ilkka på i sitt lilla förståelseprojekt, experiment. Och musiken då, hur blev det med den? Nutidsmusiken kostar massa pengar för samhället. Saariaho kommer aldrig att slå igenom bland massorna. "Saariaho är elitism, créme de la créme." Hela artikeln går åt till att beskriva den ENORMA koncentrationsutmaning som Ilkka ställs inför då han försöker fördjupa sig i Saariahos musik. Han verkar ha bestämt sig för att det här är svårt, och att musiken i grunden riktar sig till en liten musikelit. Journalisten är noga med att beskriva sig själv som en vanlig mattimeikäläinen. Att förstå musikstycket om Weil betecknar han som en "klassresa" i motsatt riktning än Weil, som försökte närma sig arbetarna (Ilkka har pluggat sin Bourdieu, sådana referenser gör mig vanligtvis trött, också nu, jag blir så trött att jag nästan håller på att ramla av stolen). Plötsligt hittar han sig tillfälligt i musiken, men vad som händer då - om det får vi inte veta mycket. Istället får vi veta att journalisten genast börjar skämmas över sin attityd då han träffar kompositören själv. Saariaho gör honom blyg. - Folket strömmar till Musikhuset för att lyssna på konserten. En del har antagligen säsongskort, funderar Ilkka, medan andra nyfiket bongar in musikens svar på Angry birds. Föraktet i artikeln riktas alltså inte bara mot tokstollan Simone Weil, utan också mot Saariaho, musikikonen som är obskyr men som åtminstone skapar ett gott rykte för Finland, alltid något. Hon passar bra i rollen, eftersom hon är "behärskad, intelligent, internationell och expressiv. Och kvinna därtill." Förutom artikelns genomgående sexistiska linje blir jag väldigt trött på journalistens sätt att trolla bort den uppgift han föresatte sig, att försöka förstå. Jag hittar väldigt lite av det där förståelsearbetet, även om det kunde finnas hur mycket spännande som helst att säga om ens försök att närma sig musik man har en begränsad kunskap om eller musik som slår en som svår eller främmande.

Grattis HS till en stort uppslagen artikel som badar i självförakt och förakt mot kvinnor, kultur och filosofi. Ska det här vara kul? I am not amused.
 

Rebecka Bohlin: De osynliga

För någon helg sedan ordnade Folkets bildningsförbund ett fint seminarium i Åbo om Europas kris. Där pratade bland annat Rebecka Bohlin som som skrivit boken De osynliga: om Europas fattiga arbetarklass. Jag gillade hennes föredrag så mycket att jag gärna ville läsa boken också, vilket jag har gjort nu. Blir glad när jag ser att också en av de fina bloggarna där ute, Elaka bloggen,fördjupat sig i Bohlins bok.

Bohlin skriver om en arbetarklass som blivit osynlig. Boken handlar om de arbetare som tjänar minst: städare, de som lagar mat och betjänar i affärer. Det är en arbetarklass som jobbar delade turer, kombinationstjänst (att man jobbar på olika ställen under dagen utan att resorna mellan dessa betalas av arbetsgivaren) och som tvingas ta flera jobb för att försörja sig. Det är en klass för vilken själva livet gjorts flexibelt; man har inte tid för att leva eftersom arbetet, pendlandet, vilan tar upp alla timmar - livet sätts på kroniskt undantag. Livet och arbetet blir orimliga så att både relationer och kroppen blir lidande.

En av Bohlins viktigaste poänger är att det inte råkar vara så att de här människorna lever sådana här liv. Att hålla nere löner ligger i den övre medelklassens intresse. Flexibelt arbete hos en klass gör deras liv bekvämare. Därför ska man hålla öronen öppna när politiker beklagar sig över att kollektivavtalslönerna är för höga. Det finns faktiskt politiker som menar att det går att sänka lönerna för de som tjänar allra minst. Tanken är att "hungriga vargar jagar bäst." Skitsnack, enligt Bohlin, vars bok är ett utmärkt exempel på politisk journalistik när den är som bäst. Hon intervjuar arbetare och genom det målar hon upp en bild av läget i Sverige och i Europa. Där många andra skrivit om det sk. livspusslet, balansen mellan liv och familj, beskriver Bohlin liv som inte går ihop, där det vore en grov förvrängning att tala om livspussel. Det hon gestaltar är snarare en politik på både nationell nivå och hos EU som slår de allra fattigaste människornas liv i spillror. Ett exempel som både är brutal och avslöjande är hur idealet för migranten inom EU är en migrant som aldrig stannar i ett land någon längre tid. Då får arbetaren pröva sin kompetens i ett nytt sammanhang och en lucka fylls på arbetsmarknaden - a win-win situation eller hur! Bohlin: "Ja, men vem vill egentligen ägna sitt liv åt att cirkulera i jakt på jobb och överlevnad?" En mycket bra fråga. EU skapar med andra ord strukturer för människor som ska cirkulera, som arbetskraft, där de kan exploateras utan att kunna göra anspråk på ett gott liv eller rättigheter. Den krassa sanningen är att den ideala EU-medborgaren är en papperslös människa utan rättigheter, fullständigt flexibel och driven. EU:s ekonomiska politik (avregleringar, bekämpa inflationen, budgetdisciplin - lönerna måste hållas nere!) gynnar inkomstskillnader och dessa skapar minst av allt förutsättningar för att människor ska kunna förändra sin livssituation.

En annan central sak Bohlin tar upp är en lögn som hela tiden upprätthålls om arbetare som kommer från länder där lönenivån är lägre än i Sverige: genom att betala en minimal lön åt dessa arbetare ter det sig som om arbetsgivaren gör dessa människor en tjänst. Låga löner och vidriga arbetsvillkor förvandlas plötsligt till rena föredömen: man hjälper ju dem, man ger dem en möjlighet till ett bättre liv! Bohlin sticker hål på de här myterna och riktar istället uppmärksamheten mot hur ett system upprätthålls och legitimeras genom föreställningen om människor som är så fattiga att de är villiga att ta emot vilket jobb som helst (en efterfrågan skapas på kvinnliga migranter i t.ex. hushållstjänster).

Vad gör facket? Bohlin är kritisk mot den typ av fackföreningsverksamhet som värnar extremt mycket om att vara realistisk, att vara trovärdig inför den andra parten, arbetsgivaren. Samtidigt ser hon ett hopp i en fackföreningsidé med avstamp i social rörelse, där facket på bred front ser till att ta med nya människor, att söka upp människor som arbetar i branscher där anslutning har gjorts svårare av arbetsgivaren.

Den bild som träder fram ur Bohlins bok är olika former av arbete som spelas ut mot varandra. Den vita ekonomin döljer en stor grå ekonomi speciellt inom hushållstjänster. Estniska eller polska löner betalas åt byggarbetare som jobbar i Sverige. Formellt arbete ersätts av informellt arbete.

öar, livsform, förändring

Okej, jag har skrivit om liknande saker förut, deltagandets former och de olika illusioner man kan göra sig om att stå främmande inför något. Då utgick resonemanget från Ingvar Oldsberg och varför han inte lämnar mig någon ro. Nu vill jag skriva något om jakt&fiske och skärgårdens framtid. Tematiken är fortfarande: vantrivas i vareviga kultur men nu funderar jag också över vissa mera övergripande saker kring försörjning och olika sätt att orientera sig i en miljö.

Sitter på skärgårdsfärjan. Ute: det ogenomträngligt gråa. På en bänk sitter landets finaste och mest intressanta författare. Hon pratar med sina bekanta om förlagsbranschen. Författaren pratade på ett litteraturseminarium där öbor i pullover lägger ut texten och ibland blir det tyst och då får man gå upp till köket och käka soppa och snacka med grannen och en kompis från lekis. Det är en bra tradition, det där seminariet. På en annan bänk sitter min faster och min fasters man. De spejar oroligt ut över havet. Det luktar korv i salongen och jag dricker surt kaffe. Åker till Åbo i släktingarnas bil och min fasters man muttrar, som han alltid gör, om hastighetsövervakningskamerorna och hur ineffektiva de är och hur många de är. Det börjar regna och i radion är det gudstjänst från baptistförsamlingen i Grankulla. På en tredje bänk på färjan sitter min lärare som undervisade matte när jag var 12. Många ungar var lite rädda för henne eventuellt men hon var samtidigt en lärare som på riktigt var bra på sitt jobb.

På litteraturseminariet pratar en svensk journalist om landsbygden, urbaniseringen, avfolkningen. Hon talar om en form av metronormativitet, där staden idealiseras och där det urbana livet ses som självklart. Öborna och en kulturglad politiker funderar kring levande skärgård - när man lyssnar på dem verkar det ganska omöjligt att se en framtid för de här öarna. Saker kostar, människor kostar (det är perspektivet), vi behöver människor som kan, vi behöver människor med kompete... --- eller vänta nu, vad är det exakt för människor som behövs i skärgården? Rika pensionärer? "Högkompetens"? Utbildade äldrevårdare? Folk som kan lite ett av varje? Kanske allt det där, kanske mest av allt det sista, lite ett av varje. De flesta jag känner gör allt möjligt, än det ena, än det andra, där gränsen mellan arbete och icke-arbete sällan är skarp. Rätt få försörjer sig med jobb i kommunen. Jobben finns på sjön, eller så måste man pendla. Svaren och frågorna på seminariet blir suddiga och det är jag inte förvånad över. Det är svåra grejer som handlar om ekonomi (hur driver kommunen in mera skatter? hur kan den enskilda försörja sig på lång sikt?), men också om hur man ser på det liv man lever på de här öarna, vad som är viktigt och hur saker förändras och hur man delar sitt liv med andra på vissa villkor men också helt ovillkorligt.

Jag deltar i min släktings begravning. Han var retoriskt lagd och fiskade med min far. Den här uttalat sekulära människans berättelser hade ofta en nästan biblisk twist. Så gott som hela byn och många andra samlas på kaffet efteråt. Släktingen brukade bjuda på konjak och det är vad vi dricker nu. Alla möjliga saker far igenom mig när det är ett slags livsform som rullas upp i tal och samtal. Det handlar om fiske, jakt, det praktiska. Sälar som smiter in i fisknäten, olika jaktlag, saker som ska fixas, logistiska problem, sluga förhållningssätt till vädrets makter. Alla de där sakerna är bekanta för mig - som berättelser, som begriplighet. Själv är jag oändligt klumpig och ror hellre planlöst runt några holmar än kör motorbåt. Ska det tas upp potatis nu igen? Jag gömmer mig i en bok. När jag åker till de där öarna har jag hela tiden känslan av att vara något av en turist, fastän jag kan nysta förfäder i tre eller fyra generationer och trots att grannens berättelse väcker än det ena, än det andra minnet (ja det var han som körde gubbmoped och hade byxorna högt uppdragna och var det inte han som under senare år farit på friarstråt och är det inte han som skryter med sina dyra mobiltelefoner?).

Men vad förutsätter min egen tanke om utanförskap, en tanke som är mera känsla än fundering, mera skev och lat attityd än självklart faktum? Jag tenderar att rada upp mina olika oförmågor som gör att jag är en usel skärgårdsbo som inte riktigt förmå delta, vad det sen innebär: jag kan inte köra bil, jag jagar inte, jag fiskar inte, jag navigerar dåligt, jag är varken intresserad av barn, matlagning eller oljepannor - sälar slår mig som fridfulla djur snarare än odjur som äter upp fisken och ställer till med fanstyg. Men hur blir allt det här oförmågor? I någon bemärkelse stämmer det (jag kan inte de där sakerna), men en oförmåga är alltid en oförmåga i relation till vad som anses viktigt att upprätthålla (visst kan jag ha förmågan att surra benet bakom huvudet men bara i ett specialfall skulle det här betonas som en förmåga). Här frestas jag att göra skärgårdslivet till en enhetskultur där jag själv per automatik har en viss roll, som någon som bott där men inte längre gör det och aldrig kommer att göra det annat än tillfälligt, en sån där som kommer på besök och blir trakterad på olika vis och driver tid genom promenader. Jag mumlar något kritiskt när det pratas älgjakt och på släktkalas sitter jag mest som en lealös påse ärter på en stol och stirrar tomt framför mig medan jag gnagar på en kaka och släktingarna pratar om något som för mig är helt obskyrt men sen blixtrar det till och jag börjar lyssna och kanske säger jag en mening på hela kvällen. I inlägget jag länkade till skriver jag om skillnaden mellan att vara främmande inför något och att ha bristande kunskaper om något - en viktig skillnad här, fortfarande: det som hela tiden existerar som fråga är vad jag känner mig främmande inför i t.ex. entusiasmen för älgjakt eller skvallret om alkoholiserade människor eller ett rustikt bröllop eller seden att det är endast män som skyfflar sand ner i en grav under en begravning. Att artikulera det här främlingskapet kan också göra att något i mig förändras eller att jag får syn på en sida i mig själv som är synnerligen suspekt. Framför allt: att grotta ner sig i det där utanförskapet blir ofta en typ av självupptagenhet (som t.ex. kan förvandla ön till en enhetskultur). En annan risk är denna: jag lyssnar på ett samtal och fegar ur, håller käften där jag borde prata, förfaller till rollen av utomstående: vad spelar det för roll att alla de där människorna tycker av vänstern är en form av tossig idealism? Jag åker tillbaka till Åbo och kommer på mig själv med att känna en viss lättnad, att bli förstådd (tro sig bli, känna sig, förmoda att, hoppas) som en sorts bekvämlighet.

Jag åker till de där öarna och jag gillar många människor där. När jag är där umgås jag mest med personer över sextio, mina föräldrars kompisar, som minns hur det var förr och det pratar de gärna om. Det kan handla om hur elektricitet var något som ön fick väldigt sent eller hur ett brobygge ändrade förutsättningarna för kommunen. Det kan också handla om ett gäng alkisar som alla mina bekanta pratar om med en viss nostalgi, genom vissa berättelser som traderas och repeteras. Jag önskar jag skulle ha känt de där gubbarna. Förstås noterar jag ju själv hur saker förändras under åren. Bostäder byggs, skolan renoveras, tomatväxthusen förfaller, ett bankkontor läggs ner, färjans tidtabell läggs om, ett utkikstorn tronar på ett berg, människor föds & dör, en konflikt fördjupas eller reds upp, någon är dement, skolklasserna glesnar, min far har färre fiskarkompisar. Men i någon mening är den förändring jag upptäcker vid mina spridda besök inte samma sak som det man sysselsätter sig med i det dagliga livet, där man ställs inför frågan om hur livet kan fortsätta och vad det innebär att det fortsätter på vissa spår och enligt vissa linjer eller att det bryts upp eller förändras i en viss riktning. Jag har väldigt lite att säga om en levande skärgård och vad det är - frågan är inte teoretisk utan en fråga som måste besvaras av människor som bor, bor tillfälligt och fast, jobbar med olika saker, sysslar med olika saker på fritiden, är olika gamla (förstås kan ju också den som bor på ett ställe ha illusioner och ha cementerade attityder). Den här frågan kan präglas både av öppenhet och slutenhet, rädsla och ett slags välkomnande av livet i olika skiftningar men också protester mot att upprätthålla eller satsa på något som är skadligt eller suspekt.

reseberättelse och en sanning

Blixtvisit i dansk stad. Trafik som i LA. En sliten bar vid järnvägsstationen med ruffiga dukar på bordet och gubbar uppallade vid baren. Lokalradion mal på. Gubbarna såg vana ut. Folk röker inne. Går på vessan och det tar tio minuter att lirka upp låset. En stol ledig vid baren. Det tog jag som ett tecken på att jag borde färdigställa min avhandling i Århus (lite tysk idealism skulle säkert pigga upp helheten en hel del) - på den där baren skulle nog många mästerverk födas fram och kanske skulle jag till och med lära mig att röka. Ett seminarium som handlar om precis allt: öppenheten, responsiviteten, kulturen, individen, jaget, begripligheten, meningen, världen. Det var ett bra sammanhang. En kunde inte undgå att märka att det är studentval på gång.  En student poserar med gravallvarlig min, finkammad, blicken som säger: här, jag, framåt, marsch. "FRIHED, FLID, FAGLIGHET." Min kollega rev ner ett exemplar av den här uppenbarelsen för att ta med sig hem. Jag borde ha gjort det jag med, skulle ha hängt upp den ovanför datorn på jobbet för att riktigt MOTIVERAS av den professionella och frihetliga blicken. Den här killen är larger than life. Lite googling och här är bilden:

Sitter på ett tåg från Köpenhamn till Lund. Rödmosiga svenskar gäspar på platserna runtomkring. De har enorma bagage. Ett heteropar hamnar i samspråk med annat heteropar. Gemütlichkeit. Båda paren har varit på las palmas. ja hur var vädret där ni var? det ena paret redogör för att man valt en lite avsides plats för att få extra lugn och ro. Inget håll-i-gång. Ja visst äta gott och så, inflikar de andra två förstående. Det goda livet. Sen blir man mera personlig efter att det ena paret tillfrågats om batterierna laddats. Ja vi jobbar ju inte längre säger damen som om det rörde sig om en bekännelse. Paren resonerar kring livet efter pensionen, hur man får dagarna att gå. Inga problem med det: barn och barnbarn, det är full rulle. ja har ni haft eget eller så? frågas det nyfiket. Nä men vi har jobbat hårt i många år, det har vi gjort, ja det har vi, svarar det andra paret.  Innan det ena paret stiger av enas man om att man borde satsa på två veckor nästa gång, riktigt njuta. Jag fortsätter mot Lund, Stockholm och glider genom en olustig gryning i moderatstaden i svindyr taxi med destination Viking line.

Och sanningen, den ser ut så här:

.

skriv på!

Jag hade kvinnovetenskap som litet biämne när jag studerade för magisterstudier vid Åbo Akademi. Så här efteråt är jag enormt nöjd med det valet. Jag lärde mig massor på kurserna - ja till och med så att kvinnovetenskapen fick mig att se på världen annorlunda, tänka på frågor från helt nya perspektiv. Det jag gillade med de kurser jag gick på var hur texterna och diskussionerna hjälpte mig att förstå mig på den värld vi lever i, och där "förstå" inte bara är ett teoretiskt tillägnande utan också en form av moraliskt engagemang i frågor. Det moraliska engagemanget är helt centralt för kvinnovetenskapen. - -  Det är tragiskt och trist att läsa om hur ämnets praktiska existens nu är hotat. Enligt ett sparförslag ska två av ämnets tre tjänster dras in efter julen. Då återstår en professor. Kan ett akademiskt ämne upprätthållas på ett sådant sätt? Jag menar, tänk på undervisning, planering, handledning, ansökningar osv osv. Därtill kommer det som ämnet lever genom: en levande miljö. Kan en enda tjänst upprätthålla en sådan miljö? Sparmentaliteten verkar leda till en ond cirkel där mindre personal leder till mindre publikationer och examina - vilket ju är det som brukar räknas då universitetet fördelar pengar mellan ämnen. - - Åbo Akademi är Finlands enda svenskspråkiga universitet. Det vore katastrofalt om kvinnovetenskapen på svenska i Finland undermineras på detta vis. Den som vill, skriv på den här petitionen.