In treatment

Den här veckan har jag försummat allt; har suttit framför teven och kollat på In treatment, säsong två och början av säsong tre. Den första säsongen mejade ner mig helt och hållet, superb tv. Jag hade hört att serien blir sämre, men det vet jag inte om jag tycker - jag är fortfarande lika involverad i den. Formatet är briljant: Paul, terapeut, talar med sina klienter. 25 intensiva minuter. Utöver diskussionerna där han är terapeut går Paul själv i terapi. En aspekt av serien som jag imponeras speciellt av är hur Paul framställs som en relativt bra terapeut, men samtidigt tycks han vara en riktig skitstövel som person. När han sitter i terapeutstolen är han lyhörd, öppen. Han säger töntiga saker och drar på slitna växlar men trots det får man intrycket av att han bryr sig om sina klienter; de betyder något för honom. När Paul sitter på soffan tillsammans med sin egen terapeut (eller när man i sparsamma scener ser honom tillsammans med sina barn eller en partner) är han egocentrisk, fullständigt uppfylld av väldigt märkliga idéer både om sig själv och sitt jobb. Det är inte som om de här olika sidorna framstår som schizofrena, utan det är något i seriens framställning som framstår som väldigt begripligt. Även om någon gör sitt jobb bra, innebär det inte nödvändigtvis att man har en bra förståelse av jobbet då man börjar tänka på det i situationer där man inte håller på med sitt jobb (det här gäller naturligtvis bara vissa yrken). Frågan om terapins roll och syften hålls hela tiden öppen. Även om In treatment ibland går in i klichéer (att terapi i grunden handlar om mommydaddyme) så finns här en imponerande nyfikenhet gällande vad det betyder att vara terapeut, att umgås med klienter och att tänka på och bry sig om sina klienter. Förvisso - fem miljoner teveserier handlar om professionals som angstar över sina krävande jobb och som låter jobbet ta över deras liv. I sällsynta fall går In treatment in i de här cirklarna, men för det mesta tycker jag att serien lyfter fram något som behöver uppmärksamma hela tiden, om och om igen: de olika spänningar som ett yrke innehåller, i egenskap av yrke, sysselsättning, uppgift. När jag ser på In treatment tycker jag att serien säger oändligt mycket mera om arbete än de tradiga böcker jag för ett par år sedan läste om professionsetik. Den senare disciplinen uppehåller sig vanligen med uppstampade stigar där moralen antas vara ett kunskapsområde som erbjuder lösningar på sådana problem som exempelvis härleds ur principer som clashar eller konflikter mellan privatliv och yrkesliv. Det som är verkligt trist är att man tänker sig att professionsetiken liksom ska vara rationella verktyg att städa upp i livets virrvarr (kanske den sämsta av de självförståelser filosofer kan ha?). Något jag verkligen uppskattar med In treatment  är att inga reducerande bilder ges varken av privatlivet eller yrket - det som serien riktar uppmärksamheten mot är istället en mängd olika frestelser som vi brottas med och som problematiserar relationen mellan arbete och liv, yrkeskrav och konventionella förväntningar både om hur vi ska leva och hur vi ska arbeta.

En mängd saker stör mig med In treatment, men ändå är jag överväldigad. Jag suckar åt den eleganta klassiska musiken som smyger sig in ibland. Jag gruffar över vissa av seriens bilder av kön (vulnerable women & stubborn men). Ibland tycker jag att vissa insikter dimper ner hos klienterna lite väl strukturmässigt. - - Men på det hela taget har jag nog inte sätt något som liknar In treatment i ett avseende: att visa intimitet på teve (eller film?). Folk som pratar. Gester. Kroppshållning. Tonfall. Tics. Här har människorna som gjort serien verkligen på ett fint sätt lyckats med detaljerna - skådespeleriet är ofta mycket bra. Idealiserar serien terapi? Väldigt sällan. Ofta visas hur samtal går åt helvete, hur vissa spår nöts fram som sätter sin prägel på relationen, hur människor står handfallna inför varandra, rädsla. Och allt det här visas inte bara genom diskussion, utan i de små sakerna som händer när folk möts.