Jag har satt mig i sinnet att läsa mera klassiker. Jag har dessutom funderat att jag kanske borde bilda mig på arbetarförfattare. Efter att ha läst lite mer än halva Godnatt, Jord av Ivar Lo Johansson är det dock inte den fina skildringen av arbetare jag reflekterar över. Jag tänker på kvinnohat och mest Ivar Lo Johanssons. Så här ser det kvinnliga persongalleriet i boken (som handlar om statare under nittonhundratalets början i Sörmland) ut:
- Statarhustrur som sitter hemma och skvallrar och jämrar sig. De är uttorkade kvinnor med hängande bröst.
- Horiga unga flickan som lurar oskyldiga gossar in i sexuella lekar.
- Huvudpersonens mamma som har svårt att stoppa in sin klumpiga kropp i gå-bort-klänningen; mamma präglar den hopplösa och statiska stämningen hemma.
- Den uttorkade lärarinnan som har något slags crush på tioårige huvudpersonen. Lo Johansson hinner anföra begreppet 'uttorkad', och varianter därpå, c:a 100 gånger under de 250 ss jag läst.
- Antea som tycker om när det blåser och som är lite märklig och som springer hos de andra statarkvinnorna med skvaller. Antea är en illasinnad person, får vi veta.
- Den ouppnåeliga, koketta stadsflickan som huvudpersonen är kär i.
Osv. Osv. När Brontén, en man som gått och blivit socialist, börjar sprida sina revolutionära läror i statarnas ruckel börjar kvinnorna skrika och be böner. Inget revolutionärt potential där alltså. - - - Min poäng är att Godnatt, jord är helt uppspaltad i Kvinnor och Män, och kvinnorna är så gott som alltid sexualiserade och de är nästan alltid moraliskt lägre stående. Friheten? Den representeras naturligtvis av ett gossebarn. - - - - En konstig uppfattning om sexism som man ibland stöter på, alltför ofta kanske ska sägas: att den här författaren/filosofen skriver hemska saker om kvinnor (och andra) får man helt enkelt acceptera, det är ett uttryck för en tid, en liten skavank bara, kanske kan det förklaras med författarens biografi, men han var ju nog väl ändå en stor Författare!/Filosof! - - - - Om kvinnohat: hoppas ni lyssnade på senaste K3 på Vega - väldigt bra saker sades där.
7 comments:
Mitt feta finger trycker hårt på GILLA för det här inlägget.
Just det där att nåja lite kvinnohat men come on, det är konst, alltså, kan vi lägga av med det nu.
(Jag hör redan hur nån säger "aj menar du att konst ska va POLITISKT KORREKT eller?"
Nå - jå.)
Det skulle vara intressant att höra om du tycker boken blev sämre p.g.a. kvinnohatet eller inte. Det här kanske låter som en konstig fråga, men jag tänker så här:
Om man läser en bok för att lära sig något om hur det var förr, är det klart att man blir besviken om boken uttrycker kvinnohat. Å andra sidan så var det väl just det som man läste boken för: för att lära sig om hur det var förr, inklusive det kvinnohat som fanns. Nu kunde man tänka att en bok som handlar om kvinnohat men som själv inte uttrycker den vore mer lärorik. Men det är inte min erfarenhet i alla fall: jag har lärt mig mer om hur fördomar fungerar genom att läsa böcker där de uttrycks än böcker som handlar om dem. (Det betyder förstås inte att man bara ska läsa sådana böcker, för det är förstås viktigt att se andra saker som sådana böcker är helt tysta om.)
Nu är det ju fullt möjligt att Ivar Lo-Johanssons kvinnohat inte är särskilt upplysande alls - jag har aldrig läst honom; av någon anledning har jag fått för mig att han är en dålig författare på flera plan, men som sagt vet jag egentligen inte mycket om det - så det skulle vara intressant att höra vad du säger om det.
Anna: jepp, sant, så skulle säkert ganska många invända, men det är nonsens, tycker jag, som visar på något slags rädsla för att diskutera egentliga frågor (att säga att något är PK är ofta ett sätt att undvika diskussion).
h.: svår, men intressant fråga. En grej här är att det inte finns något entydigt sätt att tala om bättre/sämre. Jag drivs åt två håll:
Å ena sidan skulle jag säga att många beskrivningar i boken är motbjudande, och att det inte finns något att lära sig öht av noggranna beskrivningar av kvinnor som frigida och äckliga. Kanske är det en moralisk frestelse att tänka att man kan lära sig ngt av kvinnohat (eller rasism): som om man kan ställa sig utanför det där, som om kvinnohat vore ett mönster, ett yttre system, man liksom tillbakalutat kan iaktta eller, för den delen, gå närmare in i. I den meningen vill jag ge rum för att säga att Godnatt jord gjorde mig förbannad och trött, snarare än att jag lärde mig nåt viktigt. (Den här poängen handlar om vad vi blir i moralisk mening genom att gå in i vissa beskrivningar & skärskåda dem på nära håll, en slitning mellan inre & yttre.)
Å andra sidan är det viktigt att se sexismens olika former tex för att inte bedra sig om att kvinnohat bara handlar om vissa galna män som hyser ett patologiskt hat. Detta ser man kanske precis just i böcker/filmer/ståndpunkter som själva uttrycker sexism. I den här meningen tycker jag Strindberg /och Lo- Johansson/ har lärt mig något. Men hur talar man om 'att lära sig' här? Hur förhåller jag mig som läsare till texten? När jag läser Strindberg tänker jag ofta på det, utan att komma till någon tydligt slutsats, och jag drabbas ständigt av tvivel gällande mitt förhållningssätt. - Men samtidigt kan jag alltså inte låta bli att tycka att det FINNS något att lära sig om kvinnohatets olika former.
- Det man kan säga om Lo-Johansson är att hans beskrivningar av människor tenderar att vara klumpiga, men det är något i den klumpigheten, när man ser att här börjar Lo-Johansson själv uttalar sig om livet som han själv förstår det - som boken berättar något intressant. Men de ovanstående frågorna kvarstår: vad blir jag av att titta på livet så, att gå in i en viss korruption?
Kanske är det här att tro att man kan iaktta det tillbakalutat eller att gå närmare in i det, men hur som helst: För min del handlar det nog mest om att få upp ögonen för hur något (kvinnohat t.ex.) hänger ihop med betydligt fler saker än vad man först tänkte sig, också med saker man först såg som oskyldiga eller inte så farliga. Hur det liksom smittar ner också sådant som man först trodde inte hade med saken att göra. (Jag misstänker att det kan vara något man kan se hos en del arbetarförfattare, hur ett visst perspektiv på arbete hänger ihop med det här, utan att kopplingen redan från början är explicit.) Risken är kanske att man blir onödigt kritisk. Jag kan t.ex. inte läsa Nietzsche utan att se allt som han säger som sammankopplat med hans idiotiska sidor (d.v.s. jag ser dem inte längre som "sidor"), medan andra inter verkar ha någon svårighet att hålla isär det där. Om det är en fördel eller inte vet jag inte.
Jo, det där är en väldigt central sak, att kvinnohat inte är ett isolerat fenomen. Att det finns kopplingar att få upp ögonen för, som gör att man ser annorlunda på saker som man tidigare inte kanske fäst någon särskild uppmärksamhet vid. Speciellt viktigt just gällande den här frågan, eftersom man ibland frestas att tänka att sexism handlar bara om en VISS grej, men så är det ju inte.
Jag har aldrig läst Ivar-Lo förut, så började jag läsa hans sci-fi roman Elektra. Spännande tänkte jag när han beskriver hur man i framtiden endast har en "1 timmes arbetsvecka" osv. Huvudpersonen Peter Bly har varit nedfrusen i hundra år, och när han vaknar upp 2070 är det dock en sak framför alla andra Ivar-Lo fokuserar på: hur jäkla kåt han är. Han går runt och är "brunstig", har svårt att reglera sina "manliga safter", spanar in, raggar, kommenterar på alla kvinnor runt omkring sig och beter sig som en allmänt gubbsjuk jäkel i framtiden. WTF?! Till slut tröttnade jag på alla sexistiska beskrivningar och googlade "ivar-lo johansson kvinnohat" och kom hit. Och känner igen beskrivningen ovan till 100%.
Inget mer Ivar-Lo för min del. Andra svenska arbetarförfattare måste ha presterat bättre än så.
Jonas: nej, jag har samma känsla som du: vill knappast läsa något mer av Lo-Johansson, men ska nog försöka med t.ex. Sara Lidman. Den bok du nämner låter lika hemsk.
Post a Comment