Jag har flera gånger tjatat om hur mina drömmar uppvisar en fetisch för landskap. Kanske är jag en asocial person; det är mycket ofta som jag kommer ihåg en plats snarare än människor i en dröm. Drömde igen fullständigt uppenbara saker. Jag står i beråd att hålla ett föredrag om arbetskritik tillsammans med en svensk forskare. Så här gör jag: jag sticker. Från universitet, springer genom stan, ett enormt hamnområde, kvarter efter kvarter. Det börjar skymma. Åbo är monumentalt och kors och tvärs flimrar stora autostrador. LA typ. Jag förundrar mig över hur långt jag orkar springa, jag som aldrig springer. En känsla av fullständig lätthet. På hemvägen står jag i en enorm korsning, ett myller av vägar. Bestämmer mig för att ta en genväg och krälar upp på någon form av refug, in på en gräsplätt. Där står några gubbar som jobbar med något. Jag snackar några ord med dem och ålar mig sedan genom ett stängsel av taggtråd som gubbarna artigt håller upp för mig. Jag har vita jeans på mig [WTF? 1993] som nu är alldeles grisiga. Det är inte hem jag ska springa, utan till universitetet, för att hålla det där förbannade föredraget. // Det som är intressant med de här återkommande drömmarna om urbana landskap är att städerna antingen ser ut som Moskva, med mångfiliga gator, eller så orienterar jag mig bland små slingrande vägar. Vanligen finns det en massa icke-platser i de här drömmarna, dvs. platser som man inte egentligen uppehåller sig på utan som är konstruerade för att man ska strömma igenom, passera. Men det är icke-platserna som ofta får den centrala rollen, som nu den där refugen. Doktor Freud? // Det som är irriterande med de där drömmarna är dessutom att de städer jag drömmer om (Åbo, Mariehamn, Helsingfors, Stockholm, New York, Moskva) ofta är tusen gånger mera spännande än på riktigt, ständigt noirstämning, känsla av att precis vad som helst väntar bakom nästa hörn - eller så är städerna ofantligt tråkiga; häromnatten hade jag en oändligt lång dröm om att jag satt i Vikingterminalen i Sthlm och skulle ringa någon med en gammaldags bordstelefon och det utvecklade sig till ett komplext skeende.
Jag borde läsa mera Ballard helt klart.
PS: Snark - jag vet att det är skittråkigt att läsa om andras fåniga drömmar.
No comments:
Post a Comment