Marlen Haushofer - Väggen

Under en diskussion om Ingeborg Bachmanns Malina (har sett filmen, ska läsa boken) kom jag att tänka på en bok som min syster talade om för ett antal år sedan. Under julen har jag läst den där boken, Marlen Haushofers Väggen. Kulturkritiska och pessimistiska österrikare är ju lite av ett tema här på bloggen, dessutom. Även om jag är kritisk mot en mängd drag i Väggen måste jag bekänna att det är en bok som höll mig i ett järnhårt grepp, en bok som slänger in en i sin värld och man hålls där. Det som gör att det är en spännande roman är kanske delvis att den går att läsa på väldigt olika plan, eftersom texten är så öppen, men utan att bli vag eller lös i fogarna.

En kvinna åker upp till alperna tillsammans med vänner. De andra går till ett värdshus i byn, men de återvänder inte. När kvinnan går på rekogniseringstur märker hon att en glasvägg omsluter området och att hon blivit avspärrad från omvärlden. På andra sidan väggen ser kvinnan människor och djur som liksom stelnat i sina ställningar. Vad är denna vägg? Det får vi aldrig veta. Det romanen följer är kvinnans tillvaro innanför väggen, ett liv utan andra människor. Hon bosätter sig i släktingens jaktstuga. Till sällskap får hon så småningom en hund, en ko och en katt. Hon tar hand om djuren och tar itu med det arbete som krävs för att hon ska överleva i den här miljön. Hon odlar potatis och bönor, hugger ved och motvilligt börjar hon jaga hjortar och andra djur med den ammunition som ännu finns i jaktstugan. I början sysselsätter sig kvinnan med funderingar kring hur hon kunde gräva en tunnel under väggen, men hon ger snart upp sådana förhoppningar och slår sig till ro med ett liv präglat av årstidernas arbete, ett liv som på alla sätt skiljer sig från det mondäna familjelivet i Wien. Det jag fastnar för är självklarheten i hur allt detta etableras. Bokens stil är både återhållsam och vardaglig och här finns varken effektsökerier eller storvulna gester. Här finns inte heller vissa science fiction-författares odrägliga sätt att fetischera det Främmande. Man kunde kanske dra en parallell till Cormac McCarthys The Road, där jag på samma sätt hade lätt att ta romanens premisser på allvar. Berättelsen är på något sätt trovärdig även om det under hela romanen är fundamentalt oklart vad väggen är och hur man egentligen ska närma sig texten: är det en bok om människans relation till naturen, en bok om främlingskap i kulturen eller en bok om ensamhet? Kanske allt det där.

Nu hade jag bara två arbeten framför mig. Ströet till Bella måste mejas, och garaget måste fyllas med hö före vinterns inbrott. Jag kunde ha tagit tid på mig, det var vackert länge. Jag slog höet med lie och räfsade ihop det med det torra lövet. Det tog bara en dag att få det torrt, och jag lassade in det i en liten skrubb under fähustaket. Det som inte fick plats där packade jag i ett hörn av ladugården. Och till sist hade jag också fått in höet i garaget och kunde vila.
Nu satt jag verkligen på bänken utanför huset i middagssolens svaga värme, och det kunde inte skada mig, för jag var alldeles för matt för att orka grubbla. 

Väggen skrevs år 1962 men uppmärksammades långt senare. Det är en märklig liten roman. Bäst är kanske hur Haushofer tålmodigt beskriver det dagliga arbetet och umgänget med kon, hunden och katten (också några andra djur förekommer). Berättelsen skrivs som en form av redogörelse som kvinnan bestämmer sig för att teckna ner; skrivandet nödvändighet, men dess roll blir aldrig ett stort nummer. Då och då reflekterar kvinnan över hur väggen skärmat av ett liv som nu ter sig overkligt. Huvudpersonen verkar ha funnit sin riktiga plats, och relationen till djuren verkar kalla henne tillbaka till väsentliga frågor om omsorg, ansvar och kärlek. Men hela tiden pendlar hennes uppgörelse mellan hopplöshet och ro, och det är förstås här som romanen får sin existentiella klang: vad gör livet meningsfullt? På vilket sätt är det relationen till andra som gör livet till vad det är? För det mesta behandlas den existentiella tematiken helt och håller genom beskrivningarna av de dagliga rutinerna - jordbruk, djurhållning, hushållssysslor. Det är när boken manövrerar in på mera explicit kontemplativa territorier som texten förlorar något, blir en smula övertydlig, klumpig. 

En aspekt av romanen som är både spännande och djupt problematisk är Haushofers sätt att gestalta relationen mellan människa och natur. Huvudpersonen ser djuren som det som gör livet meningsfullt: den arga kattan, den glada hunden och den vänliga kon. Djuren är bokens viktigaste karaktärer vid sidan av berättaren. Det märkliga är hur berättaren återkommer till ett slags uppspaltning mellan människa och djur, människa och icke-människa, som om det är denna skillnad som sätter en absolut prägel på det mänskliga livet, även om den här skillnaden på olika sätt hela tiden rör på sig (vilket Haushofer visar i kvinnans relation till både djuren och till arbetet). I sina redogörelser skriver kvinnan om hur relationerna till djuren egentligen är ömsesidiga beroenden, inget mer - hon säger på många ställen att djuren egentligen inte alls har en relation till just henne utan att för dem är hon vem som helst. Men i andra passager är det väldigt annorlunda beskrivningar som träder fram, där begrepp som vänskap eller tillit blir viktiga. Det som delvis kommer att påverka hur man läser romanens naturskildring är förstås kopplat till huruvida man fokuserar på den konkreta berättelsen, en berättelse om att överleva, eller om man läser reflektionerna kring antropomorfism som ett slags uppgörelse med en kultur. Ibland är det som om romanen målar upp bilden av att människan alltid är fångad i antropomorfa relationer till djur och natur - att människor alltid tillskriver djur egenskaper som de inte har, eller att relationen till djur präglas av specifikt mänskliga angelägenheter som gör att djuren som djur inte kan bli synliga för människan. Egentligen är djur instinktiva varelser, men människor envisas med att förhålla sig till dem som något annat än det, och förstås är sanningen om människan en helt annan historia (människan som tänkande osv. osv.). Det här slår mig som en extremt konstig bild (även om det går att teckna många former av tänkande som får den att te sig begriplig), och jag tycker inte att det är den enda bild som romanen tampas med, även om den hela tiden finns med, men frågan är hela tiden om man läser texten som en utläggning som författaren vill stampa fast eller om man läser huvudpersonens redogörelse på ett mera kritiskt sätt, så att kvinnan inte alls ska stå för "sanningen om det mänskliga villkoret" eller något sådant. Kan man läsa kvinnans ständiga upptagenhet av sitt sätt att förmänskliga djuren som ännu en rest av det borgerliga tänkande som hon på olika sätt ser sig både delaktig av och fjärmad från? (Avgörande är också hur man läser den händelse som präglar bokens allra sista sidor.) Om man läser välvilligt kan man notera hur 'det mänskliga' i boken både är något att övervinna, att påminna sig om, att fjärma sig från medvetet och omedvetet och något man slås av i en specifik situation.

Kvinnan som är bokens berättare och huvudkaraktär befinner sig långt, långt borta från överlevnadsgenrens övermänskliga hjältar. Arbetet som beskrivs i boken - att plocka bär, mjölka en ko, klyva ved eller sätta potatis - förses med det mänskliga arbetets hela skala av dimensioner snarare än att reduceras till en ensam Mans hjältemodiga kamp mot Naturen. I vissa passager antyds hur arbetet i naturen är annorlunda än arbetet som huvudpersonen känner från Wien: hon reflekterar över arbetets rytm, att ta ut sig, att jobba långsamt, att prova på ett arbete, att vara fumlig - men att allt detta inte riktigt hade en plats i det stressiga stadslivet. Kanske finns här en viss romantisering, men den är marginell. Haushofer beskriver både arbete som slit, som uppgift och som meditativ rytm. Mångsidigheten i förhållningssättet till arbete är kanske vad som gör att boken blir så olik en traditionell berättelse om att överleva i vildmarken.

Man kunde också fundera på den roll skrivandet får i romanen som alltså byggs upp som en redogörelse baserad på de stöanteckningar som kvinnan hela tiden hållit sig med. På ett plan verkar kvinnans sätt att rota sig i en postakokalyptisk värld helt orelaterat till skrivandet. På ett annat plan verkar Haushofer mana fram skrivandet som en form av begripliggörande, ett sätt att förhålla sig till sitt eget liv, där begripligheten helt enkelt handlar om att beskriva, men där beskrivningen inte gör en tydlig skillnad mellan inre och yttre. Men som sagt är Haushofer sparsam med stora gester och trumpetar aldrig ut något högtidligt - och självgott - budskap om hur skrivandet i sig är en form av överlevnad. Det som gör Väggen till en bra bok är precis just att Haushofer aldrig slår sig till ro med vad överlevnad över huvudtaget betyder, och att detta är en fråga som kvinnan i berättelsen stångas med, eller tidvis upphör att ställa sig för att sedan öppnas upp på ett annat sätt, i en annan anda. Med andra ord visar Haushofer hur det inte finns några självklara sätt att skapa ordning och begripliggöra. Den isolering som romanen kretsar kring får alltså aldrig någon entydig lösning, och man får aldrig någon entydig bild av på vilket sätt våra liv präglas av relationer till andra - Haushofer skriver om hur kvinnan är relaterad till sin omgivning, till sin historia, till djuren som bor hos henne och till djuren i skogen, på sätt som förändras och på sätt som oupphörligt förvånar och förbryllar kvinnan själv.

I en artikel i DN skrev författaren Steve Sem-Sandberg i en fin artikel om Haushofer att Väggen höll på att göras till film. När jag kollar IMDB ser jag att så också är fallet, och att filmen kom ut i år. Jag är ganska nyfiken på hur den här filmen närmar sig texten, som har en otrolig öppenhet för olika läsningar. Hur kan en film behålla sådan öppenhet? Eller säger det här mera om att jag hyser något slags förutfattad mening om att det visuella är mindre öppet än det skrivna? Det är förstås en felaktig uppfattning, även om det naturligtvis finns väsentliga skillnader mellan villkoren för en roman och villkoren för en film.