Häromdagen lyste ett märkligt naturfenomen upp himlavalvet: ett glödande klot vilade tätt, tätt ovanpå horisonten. Jag gav mig ut i kylan och hamnade på en guidetur där jag lärde mig saker om - Sibelius. I ett brev riktar sig Sibelius till sin vän Axel Carpelan. Den senare hyllas för att vara "sig själv förglömmande". Charmerande. Den stora konstnären (grubbelkonstnären) som riktar sig till sin kompis, o så vackert det är att bekräfta varandra som Konstnärer som föst ut det där eländiga självet in i parentesen och förglömmelsen. - - (Anyways: sig själv förglömmande - det är så kul att bara uttala de här orden.) - Funderar: finns det alls några positiva/fina sätt att tala om att ge upp sig själv/glömma sig själv/förinta sig själv/sätta sig själv åt sidan? För det mesta tycker jag det är enormt skumt att kontrastera egoism med självförglömmelse, som om det vore de enda möjligheterna vi har till buds, antingen står man själv i fokus eller så förvandlas man själv till ett ingenting. Filosofers och konstnärers hang-up (hos Simone Weil finns verkligt otäcka passager om just precis det här).
Har just läst ut André Gorz' (arbetskritikern) självbiografi Förrädaren (1958). En märklig bok. I Sartres anda (Sartre själv skriver ett förord som jag inte orkade läsa) försöker Gorz göra upp med den mänskliga friheten och vantrivseln i varje kultur. I boken beskrivs (utifrån ett överlastat teoretiskt språk) hur hela hans liv präglas av olika sätt att försöka krossa sin egen person - han ger sig in i det ena masochistiska projektet efter det andra: sport, kvasinazism (han ägnar mycket tid åt att reflektera kring vad det innebär att förneka sina judiska rötter), fransk identitet (franska - det universella förnuftet) filosofisk abstraktion. Slutsatsen är ungefär att man alltid släpar på sig själv, också i dessa negativa projekt. Om boken, som är självcentrerad på ett grandiost sätt, visar något, så är det hur detta bekämpande av den egna personen kläs i ett extremt pompöst moraliskt språk och rör sig i en destruktiv rörelse där den egna personen både är frånvarande men på samma gång helt och hållet fetischerad. Boken fungerar som ett slags bekännelse, en form av på-stället-stampande filosofikritik men också som ett dokument om en tid. Jag skulle gärna läsa Gorz' bok om relationen till sin fru. Hur ofta händer det att filosofer skriver kärleksfulla böcker om sina partners? Not that often. De flesta filosofer som gått till historien är väl alltför sig själv förglömmande; det universella förnuftet & sånt.
5 comments:
Jag vet inte om jag någonsin skulle använda "glömma sig själv" i en positiv mening, men jag tycker inte det är särskilt svårt att göra det om man nu skulle vilja. Att glömma sig själv skulle då vare sig vara att tänka på sig själv som någonting eller att tänka på sig själv som ingenting, det skulle helt enkelt vara att inte tänka på sig själv. Och det tror jag gäller väldigt ofta: när man blir engagerad i ett samtal t.ex., och inte väljer sina ord. I den meningen - för att anspela på din sista mening - glömmer man sig inte när man speglar sig själv i det universella förnuftet, men om man tänkte på någon annan (t.ex. sin fru) kunde man mycket väl göra det. (Att tänka på det verkliga livet kunde då vara att glömma sig själv, medan att vistas i logikens yttre sfärer inte skulle vara det.)
Men, som sagt, om jag verkligen skulle använda uttrycket vet jag inte.
Jo, kanske tänkte lite snävt på självförglömmelsen som något slags _betoning_ av hur man själv eller andra förhåller sig, och då verkar det rätt snabbt bli skumt; men det du säger stämmer. Finns ju en mängd exempel, tex. att man kan komma på att glömma bort sin dysterhet genom att syssla med något, eller att någon beskriver hur någon annan tycks gå upp i något så att den 'glömmer sig själv' (vilket kan betyda lite olika saker).
ett problem med det där släpandet på sig själv är vad det är man tänker att man släpar på - vad är det som gör att det är ett problem att jag är "med"?
den allvise G brukar säga något i stil med att tänkande på sin "identitet" vanligtvis markerar att något är åt skogen -> vad är det att bekymra sig för en sådan sak? (typ "hur tar jag mig i uttryck i andras ögon" / "vem är jag?" (vad är det för en fråga?) -> frågor, som åtminstone i viss tappning, har en fåfänga och självupptagenhet över sig.
(det här är inte samma sak som att bekymra sig för om JAG blir förstådd eller om jag sårar någon, etc.)
när saker är bra brukar det kanske visa sig i att det inte finns en fråga eller skillnad på vad jag håller på med och vem jag är: jag städar / jag diskar / jag skriver / jag pratar med dig (det sista ett helt annat exempel än de tre första) -> men i samtliga fall är det väl viktigt att "jag" just precis är där jag är och att jag inte pysslar med tankar om allt annat än det jag håller på med eller den jag pratar med eller saken vi pratar om, etc. --> att något annat kommer in behöver förstås int vara någon korruption, ibland SKA saker bekymra en.
-m
Jag håller med allvisa G. När man läser den där Gorzboken är det uppenbart: identitet och icke-identitet, att släpa på sig själv eller att kasta bort sig själv. Hm.
Ang. hur 'jag' kommer in eller inte så är det väl ofta en öppen fråga; en form av korruption består kanske i att tänka att 'jag' alltid MÅSTE komma in (alternativt: att varje gång 'jag' kommer in, är det korrupt). Och som du säger, för det mesta gör man vad man gör och det finns inget speciellt bryderi kring 'vem jag är'.
Post a Comment