Det finns likväl ett problem med att välja bort det meningslösa arbete som man gör bara för levebrödets skull. Den offentligt finansierade välfärden är beroende av skatteintäkter som kommer från inkomster och konsumtion. För att de ska räcka till måste så många som möjligt arbeta och konsumera så mycket som möjligt. Det går att skruva ner arbetets betydelse i samhället och det personliga livet, men då måste man också vara beredd att pruta på välfärdstjänsterna och ta sitt eget ansvar i stället.
Kosk citerar Reima Suomi som i Talouselämä (!) argumenterar att vi kunde arbeta mindre och att arbetet blivit något av en kulturfetisch. Kosk verkar delvis hålla med, men han resonerar alltså som ovan - vill vi arbeta mindre får vi fanimig leva med att välfärdsstaten monteras ner och då vi får klara oss bäst vi kan. Hårda bud.
Kosks kolumn - ett exempel på hur den nuvarande situationen tillåts sätta gränserna för vad man tänker att överhuvudtaget är möjligt. (Och ja: man prenumererar på en förenklad och uttunnad bild av nuläget. För entydighetens skull. Reducera bort alla spänningar.) Jag säger inte att de här sakerna är enkla. Det är de inte. Däremot är det inte heller naturlagar vi pratar om när välfärd och arbete&konsumtion kopplas, utan en annan sorts samband. Utmaningen här är att tänka välfärdsstaten bortom arbetssamhället - bortom tillväxtkapitalismen med produktion&konsumtion. Det är en utmaning som inte borde avfärdas som metafysik eller drömmeri - det är en tanke som borde ses som en nödvändighet, en nödvändig utmaning.
3 comments:
att läsa kosks texter är lite som att stirra ner i avgrunden. man kunde ju svara att det har räknats ut att med mera deltidsarbete och mera progressivitet i beskattningen har man kommit fram till att det går att bevara välfärden utan att arbeta mera (ny tids nummer om degrowth). men kosks text bekräftar ännu en gång att downshifting faktiskt är ett av kapitalets största hotbilder, tvärtemot hur en del vänstermänskor vill tro att det är en meningslös lyx-livsstilstrend. visst, det är kanske lite lyx för de som har råd med det, men det går emot kapitalismens och tävlingssamhällets hela väsen och gör en djup lov i profiten.
Jag förstår faktiskt inte hur han tänkt. För poängen i det resonemang han för innan citatet är ju att allt mindre mänskligt arbete behövs för att framställa varor, och att vi därför kan framställa lika mycket varor som förr även om vi arbetar mindre. Samhället som helhet blir alltså inte fattigare. Och eftersom skatt handlar om omfördelning av den rikedomen, finns det inte något oundvikligt problem. Problemet finns bara om huvuddelen av beskattandet sker just på inkomster av arbete, men det är ju bara en form (av många möjliga former) av beskattande. Det är ju inte ens sant idag att alla skatteintäkter kommer från inkomst av arbete eller från konsumtion. Visst behövs det en del nytänkande här, men Kosk borde ju se själv att det han skriver uppenbart inte alls stämmer.
Elaka: jo, precis - det verkar t.ex. inte ligga i kapitalets intresse att fördela arbete. Det som ligger i kapitalets intresse är det vi har nu: folk som jobbar mycket och folk som är arbetslösa.
h: Mkt bra pointer. Att man t.ex. inte kunde beskatta företag mer (& att gå hårdare åt skatteparadis osv.) är ju en politisk grej, inte en omöjlighet alls. - - - Jag misstänker att Kosk tänker på skatter ur ett visst perspektiv. Jag misstänker att Kosk tänker på beskattning ur ett visst perspektiv, som bygger på en viss idé om beskattning ( = för att hålla företagen i landet osv osv måste det vara just arbete snarare än annat som beskattas.)
Post a Comment