går det åt helvete är jag ändå född

Går det åt helvete är jag ändå född är en till omfånget tunn bok från 2006 skriven av Agneta Klingspor.
Agneta Klingspor är oheligt förbannad.
Agneta Klingspor vantrivs i skitkulturen.

Men jag känner en tjej som var arbetslös och tittade på Glamour varje eftermiddag, trots att hon avskydde personerna i såpan. Hon försökte undvika teven genom att först rätta till dukar, ta bort hårstrån i handfatet, samla dammråttor under sängen, tömma slaskpåsen, torka bort smuts bakom elementen. Under tiden hoppades hon att tiden var ute för Glamour, men det visades att hon börjat med sysslorna i god tid så att Glamour började exakt när hon tagit bort det sista hårstrået bakom toastolens krökning. Efteråt grät hon över sig själv, för att hon varit så svag.

Går det åt helvete är jag ändå född är en tröstlös bok. Den handlar om ett samhälle där du ständigt måste förvissa dig om att inte bli utslagen. Är du utslagen finns det ingen nåd. Det är en bok full av paranoia och haverism och anmärkningar om vad det är att se och inte vilja se och inte kunna sluta titta (Platon, typ: ögon, se er mätta, kunde passa in här). Boken kallas "verksamhetsberättelse" och "positionsbestämning". Det är ingen bok som kan sorteras in i en given genre. Det är inte en självbiografi. Det är inte en roman. Det är något annat. En uppgörelse. Klingspor beskriver huvudpersonen, en kulturarbetare, utifrån hennes samhörighet med uteliggare, haverister och arbetslösa. Den värld hon beskriver är helt renons på trygghet. Allt kan, som det ofta heter, gå åt helvete. Det är ditt fel / skiter väl jag i. Huvudpersonen kollar TV. Huvudpersonen smygtittar på saker hon inte borde se. Hon ser ändå. Jag kan inte värja mig; fast jag vet att jag kanske inte borde läsa, läser jag. Klingspor är kompromisslös. Hon beskriver ett slags avgrundsskräck på ett rättframt sätt, något jag knappast läst någon annanstans. Och ja, hon verkar ge blanka fan i om boken fördjupar din sensibilitet eller vad det nu heter. Det verkar vara nåt som måste fås ut, fås sagt.  

Vräker sig Klingspor i det hemska, det vulgära och det aviga? Tja, kanske det. Visst, det är en bok som kanske gör att du inte sover på natten. Det är ingen hemlighet: den här boken har raseri i sig. Samtidigt skapas det en form av reda i huvudet; just ja, den form av reda man kan få av att läsa Valerie Solanas. Man är född. Vi har rätt att vantrivas i skitkulturen. Ett skäl att gilla Klingspors bok är att hon är så krass. Att vara krass är inte att vara cynisk. Att göra en krass framställning av något är att inte bry sig om att snacka skit, att inte bry sig om att vara insmickrande eller smart. Det finns ingen moralism i den här boken, inga små uppmuntrande ord läsaren till livs. Författaren gör inga anspråk på att fixa våra problem.

Klingspors bok är ett slags nedmontering av artig nonchalans; man får en känsla av att någonting måste komma ut ur det, ur själens upplösning, på bottnen.