Idag kom jag att tänka på ett ställe där Nietzsche skriver om kor och idisslande. Jag kom inte riktigt ihåg hur formuleringen gick, så jag sökte runt lite på det elektroniska nätet. Det visar sig att det finns åtminstone två fina ko-ställen. Kor har annat än hjordinstinkt:
"För att på detta sätt göra läsandet till en konst är det framför allt ett som fordras - just det, som i våra dagar blivit allra grundligast bortglömt (därför lär det väl också dröja innan mina böcker blivit 'läsbara'): man måste vara en ko för att kunna prestera det - man måste nämligen kunna idissla..." (företalet till Om moralens härstamning)
Det andra handlar om att glömskans (för oss) svåra konst, ur Otidsenliga betraktelser:
"Consider the cattle, grazing as they pass you by. They do not know what is meant by yesterday or today, they leap about, eat, rest, digest, leap about again, and so from morn till night and from day to day, fettered to the moment and its pleasure or displeasure, and thus neither melancholy nor bored. [...:] A human being may well ask an animal: 'Why do you not speak to me of your happiness but only stand and gaze at me?' The animal would like to answer, and say, 'The reason is I always forget what I was going to say' - but then he forgot this answer too, and stayed silent."
Det kan hända att jag fantiserar, men finns det inte också ett tredje, där Nietzsche talar om filosofen som ko?
No comments:
Post a Comment