Sannolikt har jag skrivit det förut: det som, enligt mig, är riktigt intressant med noisemusik är hur de bästa företrädarna för denna musikriktning får en att reflektera kring ljud och uppmärksamhet. BJ Nilsens
Invisible city är just en sån skiva. Där den sämsta noisen är juvenil och fantasilös ("wild, maaaan!") finns det en viss typ av noisemusik som jag dras till eftersom den innehåller en helt osannolik öppenhet inför ljud och musik. BJ Nilsens
Invisible city är just en sån skiva. Skivan bygger på en mängd fältinspelningar (bin, fotsteg, alltmöjligt). Det är inte lätt att uttyda källorna. Det gör inget. En recensent beskriver den här musiken på ett sätt som träffar denna läsare:
"The Invisible City is a deliberately cold, lonely, and futuristic-sounding album. Rather than an invisible city, it much more aptly evokes a haunting and Lynchian tableau of an utterly empty city at night, traffic lights endlessly flickering purposelessly and swaying in the gentle wind. Given the organic and nature-themed roots of much of the album’s source material, that is a pretty perverse place to wind up." Vissa partier av den här skivan känns som en noisesläkting till Bohren & der Club of gores
Midnight radio ("Into the coloured rays"), även om du inte hittar uttänjda basriff på den här radion. Intressant nog är nästan-avsaknaden av "igenkännande" skivans hjärta.
Invisible city tappar lite av sitt fokus när den tassar in på traditionella mjukambientspår ("Gradient").
Nu vill jag också passa på att puffa för en svensk portal för noise-, impro- och marginalpopmusik -
Soundofmusic heter den. Där finns ett mycket gediget urval recensioner.
No comments:
Post a Comment