skrivase

Jag har lovat att inte skriva om arbetets - FILOSOFIARBETETS! - mödor. Men eftersom det här nästan är en blogg om arbete och eftersom akademiskt arbete tenderar att beskrivas ensidigt (ofta är det ju bara en tillyxad slutprodukt som är synlig) tänker jag att sådana funderingar kan ha en plats.
Enligt principen mera ångest åt folket, tack.
Under långa perioder har jag noll att säga. Jag läser texter om filosofi och matar in vissa tankar i huvudet. Men det händer inte mycket. Saker ligger på lur. Att det inte händer så mycket beror på olika saker. Trötthet, förlamande rädsla (är jag för dum i skallen för det här jobbet JA DET ÄR JAG hjälp), uppgivenhet inför olika saker med det akademiska och helt enkelt god gammal indolens. Med andra ord: jag blir skittrött på filosofi (vilket brukar breda ut sig) och ser väldigt lite mening i att hålla på med det. Att inte få något gjort, att saker smakar skit och varför håller jag på med det här, anyways, när det finns folk som gör det miljoner gånger bättre (och snabbare). Det enda som överhuvudtaget aktiveras är en gnagande självupptagenhet.
Det är inte så hela tiden. Men ofta. Det är totalt destruktivt, och totalt onödigt. Så tänker jag på att det här verkligen inte motsvarar glansbilden av det produktiva universitetet som ska håva in sin egen deg. Mycket deg. Då vill jag inte göra ett piss. Jag förvandlas till dagisbarn: jag vill inte vara med! Så sägs det ja men alla jobb är så där. Du ska visa framåtanda. Och då tänker jag att det säkert stämmer och ok, då är det kört.
Så: den döda linjen. Ett datum. Du måste skriva NÅGOT.
Inget händer.
Men nu MÅSTE något hända.
Nu.
Det är bara att sätta sig på den förbannade skrivstolen och försöka skriva något, vad som helst, rensa skallen på skit och börja dra i närmaste tråd.
Förbluffande ofta finns det för min del något otroligt befriande i allt det där, nödvändigheten. Det betyder noll om du är för dum i skallen/för trögtänkt för nu, fan i helvete, måste en text skrivas och ingenting är viktigt förutom att den skrivs. På något, närmast magiskt, sätt löser det här upp en hel del knutar.
Skrivandet blir något mycket påtagligt. Nästan materiellt. Ner med tangenterna.
Plötsligt blir det roligt att skriva.