pedagogiska framsteg

Den lindmanska tankeverksamheten har gjort omåttliga framsteg idag. Förutom filosofiska landvinningar (revolutionerande insikter) har den excellerat i praktiska initiativ mänskligheten till godo. Med andra ord: jag har kommit på en idé. Det är en snilleblixt som torde ge mig vilken lärostol som helst på vilken pedagogisk fakultet som helst ... på klotet. Nu har jag ju tänkt till ordentligt om det här med NÄRVAROMETAFYSIKEN (kören: den ja). Den är ett problem. Vad vi än gör kommer vi aldrig bort från NÄRVAROMETAFYSIKEN. För att explikera: ett satans gissel, det där. Nu är det så att jag har funderat på en scen i Mulholland Dr. Den där de två "personerna" (OBS: säg inte person) går på konsert tillsammans, mitt i natten är det till på köpet. En dam i utsökt klänning sjunger en sorgesam sång på spanska. I slutet av sången singlar kvinnan till marken. Sången fortsätter. Sången är på band. Det är en fin scen. Kuslig också. Och nu, mitt herrskap, min idé. Det är ju inte så att jag inte skulle vara en briljant föreläsare (det är jag). Men det är NÄRVAROMETAFYSIKEN. Det är den som förfalskar den pedagogiska upplevelsen och drar ner den i talets metafysiska lockelser. Jag har tänkt lägga upp det så här: i bakgrunden spelar Einstürzende Neubauten stämningsfulla melodier på diverse metallskrot. Musiken bankar och har sig. Det passar utmärkt för den värld som kursen kretsar kring. På en stor stol mitt i klassen sitter en he-mangubbe av plast. (En sån hade min yngre kompis år 1986, jag var VÄLDIGT avundsjuk, för jag FÖRVÄGRADES ägandet av en he-mangubbe) I he-mangubben finns en mp3-spelare inplanterad. Ur denna strömmar mina briljanta, sammanhängande föreläsningar, som nu sömlöst frammanas ur plastfigurens inre. Ingen närvarometafysik! Röstens spöklika framträdande! I ett slags ruskas min publik ur/in i sina filosofiska bryderier.

Men for reelz: jag förstår det inte och jag kommer aldrig att förstå det: hur kan människor prata sammanhängande, hålla monolog, i mer än tre minuter? Jag lindar in mig i milslånga meningar som låter som om de kommer ur dostojevskijs mest feberosande karaktärers mun (nej det blir inte stor konst, det blir skit). Och det konstigaste av allt är att kopplingen till det jag verkligen säger helt har slitits av: jag pratar, det är min röst som pratar, men det är inte jag som pratar. Att vara, som det heter, "bortom sina sinnen" (det heter det inte alls: "att vara från sina sinnen"). Så egentligen behöver jag inte den där he-mangubben. Jag är min egen söndriga apparat.