Indignant Senility - Plays Wagner

Idag hade jag egentligen för avsikt att ägna mig åt lite undersökande sociologi. Jag har funderat på vad det egentligen innebär att jag har så dålig koll på vad som spelas på de sk. topplistorna. (Och nu vet jag att begreppet ifråga blivit mer och mer perifert, men det visar väl något om min okunskap.) Nåja, i experimentellt syfte hade jag tänkt gå igenom lite listmusik för att skriva några rader om mina upplevelser inför den kontemporära populärmusiken.

Det gick inte så bra. Efter tre spår började min själ ruttna. Jag tänkte: om jag lyssnar till en enda ton till börjar jag hata musik.

Nu rotar jag istället bland recensioner och spelningslistor och sniffar mig till ett bekant territorium: drone. Pat Maherr slänger in Wagner i en cementblandare (ett datorprogram). Resultatet är - faktiskt! - rätt så fascinerande. Wagnersk storvulenhet förvandlas till slammigt blurr och grumligt surr. Den här skivan kommer knappast att förändra mitt liv eller min uppfattning om musikens yttersta gränser. Men har man en grej för sådant här har man en grej för sådant här. Musik som hela tiden tycks spelas från en helt annan rumsdimension, sönderhackad musik, fragment, upplösta dimensioner, fadda ljud, det vagt igenkännbara, desorientering, rum & ljud, spår. Om jag får välja mellan Wagner och Plays Wagner väljer jag det senare. Wagner har inget kvar av patos. Wagner är en dimma. Wagner är en enda röra. Wagner susar. Wagner är knappt en viskning. Wagner är låååångsam. Det är nästan ingenting kvar av Wagner. Wagner är reducerad till en knarrande, vissen klang. Rätt åt dig, gubbjävel. Wagner hör hemma just här: upplöst i en loop, nergrumlad till ett sjok av ljud.

Så gick det med den listmusiken.