André Gorz och arbetet

André Gorz tänkande har, såvitt jag vet, aldrig blivit "populärt" på samma sätt som t.ex. Hardt & Negri blivit en del av standardjargongen inom en specifik fåra av politisk aktivism (men kanske det är gammalt nu, vad vet jag). Gorz brukar mest uppmärksammas i samband med diskussioner om medborgarlön. Men hans arbetskritik är intressant, även om den har många problematiska inslag - ett av dem är hur han klänger fast vid en viss idé om "autonomi". För ett tag sedan publicerade SvD en understreckare om hans tänkande. Streckaren är författad av Roland Paulsen, som gett ut en omskriven avhandling om, surprise!, arbete. Paulsen sätter tassen på det som jag ser som reduktivt hos Gorz: "Så fort en aktivitet avlönas blir dess syfte, enligt Gorz, tvetydigt." Det ligger för all del mycket i det här påståendet, men kontrasten till det spontant autonoma är problematisk.

Jag läser just nu Re-claiming Work. Det finns passager i den som är fantastiskt bra. Gorz räknas som något slags socialist. Han citerar ofta italienska autonoma marxister, men är kritisk mot deras tänkande på ett par avgörande punkter (åtminstone i den här boken, som publicerades på nittiotalet). Gorz är en bra arbetsteoretiker bland annat för att han har öga för motsättningar och konflikter i tänkande och praktik. Men i motsats till några av sina kollegor låter han bli att kokettera med paradoxer och sånt. Gorz kör på handgripligheter:

It (en aktuell arbetsideologi) presents work as an asset one should be prepared to make sacrifices to 'possess'; an asset for whose 'creation' (for work is no longer seen as creating wealth, but wealth as creating jobs) employers, owners, investors and companies deserve the encouragement and recompense of the nation, together with subsidies, incentives and tax concessions from the Inland Revenue. Work is a commodity, employment a privilege. [...] This is an enormous fraud. There is not and never will be 'enough work' (enough paid, steady, full-time employment) for everyone any longer, but society (or, rather, capital), which no longer needs everyone's labor, and is coming to need it less and less, keeps on repeating that it is not society which needs work (far from it!), but you who need it, and that it is going to strive - and strive mightily - to find, obtain or invent work for you: work it could easily do without, but which you need absolutely.

Ett arbetsbaserat samhälle? Glöm det, säger Gorz. Ett sådant samhälle är förvisso en realitet som utbredd och högljudd ramsa (som säljs av arbetsförmedlingar, politiker och företag), som tvång, anklagelse och utpressning, men massarbetslöshet kommer inte att försvinna någonstans (varför? här är Gorz något oklar - för att det ligger i företagens intresse / för att det, p.g.a teknisk utveckling inte BEHÖVS - här har vi två olika begrepp om arbete, helt i linje med Marx två begrepp om värde). Arbetssamhället upprätthålls genom en tanke om vad alla i grunden vill (låt oss kalla det "arbetslinjen"...):

Everyone should continue 'urgently' to desire what companies will grant only to a few, so that the competition of each against all on the labour market will lower expectations and intensify the eager self-submission of the rare 'privileged individuals' whom companies will allow to serve them.

Hårda bud.
Det finns en massa förvirring här, både hos mig och Gorz. Men utan tvekan finns det ett antal konstigheter som rör arbetets "nödvändiga" roll för samhället och hur den här nödvändigheten artikuleras.