om filosofi och kritik

Den här veckan har jag funderat på en tendens i filosoferandet, mitt filosoferande. Ofta, när man läser och kritiserar filosofiska texter, verkar det som om den viktigaste uppgiften är att formulera kritik; punkter där skribenten går fel, tänker oklart, är grumlig, överdriver, är polemisk, går in i väggen, är ensidig eller onyanserad, påstår saker utan täckning, har märkliga anspråk, antyder saker som den själv inte förstår, är ambivalent, uttrycker sig okänsligt, är oresonlig och löjlig och banal och fånig. (OK - det sista brukar man ramla in i när ett slags frustrationsstadium träder i kraft)

Det finns en sida i filosoferandet som är minst lika viktig. Kanske viktigare. Det är att försöka förstå en skribents avsikt med en text, att försöka formulera textens syfte för sig själv. Vad vill skribenten göra i sin text, vad är hon ute efter? Det är lockande, tycker jag, att tänka att det här är en lätt uppgift som man klarar av på nolltid. Det är, tänker man, kritiken som är det verkligt svåra, det är där man måste säga något "eget", det är där man "bidrar". Att förstå syftet med en text verkar ju bara handla om att upprepa vad filosofen säger i lite andra ord, very simple, ingen konst. Jag tror det här är fel och att det är viktigt att bli klar över varför det är fel.

Att försöka få tag i vad som är den viktigaste tråden i en filosofisk text är ett genuint filosofiskt jobb, minst lika svårt, minst lika utmanande, som att komma med kritik och att peka ut konstigheter. Att man tänker att den ena uppgiften är lättare en den andra - vad är grejen? Uppenbar verkar vara en föreställning om vad man själv kan bidra med i förståelsen av filosofiska texter. Om jag bara säger ungefär samma sak som skribenten har jag inte sagt något väsentligt, det är bara upprepning. Själv tycker jag att filosofins svårighet inte bara handlar om att se på vilket sätt en tanke kan vara problematisk - en övergripande svårighet, som samtidigt är en utmaning av helt filosofisk karaktär, är att se på vilket sätt en tanke framstår som lockande för någon. Att bli klar över det kräver att man på ett sätt är villig att tänka vidare utifrån ett visst perspektiv. Att läsa Deleuze, för att ta ett exempel, eller Murdoch, för att ta ett helt annorlunda exempel, eller Lacan, har varit svårt just av det här skälet: vad är det för ett perspektiv man ska tänka vidare från? Hur skulle jag själv karaktärisera det perspektivet?. Att det överhuvudtaget finns ett perspektiv att tänka vidare från visar i och för sig att något inte är "bara" dumt.

Eller handlar den här tendensen om något annat, en tanke om att filosofer ska vara antagonistiska för att vara riktiga filosofer? Man får inte ställa sig i nån jävla hyllningskör. Man ska surra som en geting kring ditt huvud. Eller var det ett bi?

Nu låter det som jag sitter och försvarar EXEGES. Men det är inte det. Eller kanske kan man prata om exeges i en god mening. En bra filosof är en rättvis läsare. Rättvis i kontrast till ogin och drastisk. Bra filosofi bekymrar sig inte om att "ha sagt något eget". För mig handlar den bästa typ av textkritik om att uttrycka det som sägs i texten på ett annorlunda sätt, med egna ord, för att utifrån detta få tag i saker som är problematiska eller slitningar som uppstår i ett tänkande. Man kan inte bli klar över en problematisk punkt utan att formulera skribentens ärende. Då handlar det inte om exeges utan om att tänka med någon.

Det uppstår, som ni vet, hela tiden frågor om skribenten själv har förstått sitt ärende. De frågorna måste man ta itu med men då handlar det just om ett slags perspektivfråga.

Man tänker naturligtvis också med någon när man visar hur en skribent går fel. Att tänka med är dock väsentligen att uppmärksamma det filosofiskt viktiga i ett projekt, vad som gör en text angelägen. Då pratar jag inte om att klappa x och y på huvet eller att "ge credits". Vad det här kräver är en satans massa tålamod. Jag kan bara tala för mig själv, men för det mesta saknas ett sådant tålamod: det här är bara trams, rena banaliteten, ägna sig åt sånt? jag har ju bättre för mig. Jag säger inte att att det här angreppssättet är möjligt gällande alla texter. En del texter lämnar mig med en känsla av att det inte finns någon tanke att fortsätta på. Ingenting får fäste.

Att uppmärksamma den här sidan har, för mig, allt att göra med varför det överhuvudtaget är viktigt att filosofera och ägna sig åt filosofisk kritik. Om man ska nå någon form av förståelse av vad olika former av undervisning i filosofi handlar om är det också, tycker jag, viktigt att påminna sig om den här sidan: att kunna artikulera hur frågor, frågeställningar och perspektiv är relevanta och viktiga eller hakar i någon form av förståelse av vad mänskligt liv är.