om samtal, estetisering och delaktighetens former

Min favoritblogg The Grass is always greener on my side of the fence (fingrarna slipprar filosofiska: on my side of the sense) skriver ännu ett inlägg som får mig att tänka på olika grejor.

När jag åker till mina hemtrakter umgås jag nästan uteslutande med människor över sextio. Jag tycker om att lyssna på olika typer av samtal, även om jag ibland intar en ganska passiv roll i de här sammanhangen. Det är roligt att höra om en vardag som inte är min, men som jag känner till eftersom jag växt upp på den där ön. Man pratar om att fiska, hur många fiskar man fått, om stuggäster som är trevliga eller otrevliga, om älgar som fällts, om gubbar som tycker om att dricka sprit, om tanter som tycker om att dricka sprit. Osv. Det finns ett antal saker som jag har bristande kunskaper om. Därför är mitt bidrag i samtal ofta rätt så ringa. Jag har aldrig varit intresserad av att fiska, och det finns därför ganska lite jag kan säga och ganska få intelligenta frågor jag kan ställa. Det här betyder däremot varken att jag skulle känna mig speciellt främmande för sådana samtal eller att jag skulle tycka att de är tråkiga att lyssna på.

På samma sätt kan jag sitta och lyssna på mina kollegor som pratar om att närläsa Austin/Husserl/Levinas. Jag har inte läst så mycket av de här filosoferna, men det innebär inte att jag tycker att det blir långrandigt att följa med hur samtalen ringlar sig. Om det är andra som pratar/orkar prata upplever jag det sällan som ett problem att vara tyst. Det är stimulerande att lyssna och fundera kring vad människor säger om de här sakerna, gäller det sedan fiske, småföretagandets vardag eller Levinas' begrepp om oändlighet.

Att inte veta så mycket om något är inte samma sak som att vara främmande inför det. Det finns såklart en risk att bristen på delaktighet i ett vardagsliv - och då tänker jag på huvudsakligen på mina hemtrakter igen - börjar estetiseras; det är så FINT att de här människorna lever ett så ANNORLUNDA liv än jag, för mitt liv är så AKADEMISERAT, visst är det BERIKANDE att vara med människor som inte tänker på filosofi dagarna i ända. Då har jag redan börjat förfalska mitt eget liv - att det är bara akademiskt - och deras, det enkla, okomplicerade skärgårdslivet med dess enkla, okomplicerade mödor (mina, däremot....!). En dimension av estetiseringen handlar om en passivitet, som ibland kan vara nog så genomreflekterad och i och med det än mer estetiserad, där jag tillåter mig själv allt möjligt i mitt "bara lyssnar". Jag planterar mig själv på antropologens eller etnografens fältstol. Vi slänger in lite heideggrande wittgensteiniana när vi en gång börjat. Oj, det är ju en hel värld som öppnar sig utifrån namnen på grynnor, att butiksägaren är personligt bekant med alla bybor (att butiken kallas vid personens namn) och att människor ringer och varnar varandra när en polisbil, kanske civil, synts till på ön. Det är en hel tidsontologi som organiseras kring "kaffetider". Och så vidare. "Antropologin" är mycket mera självupptagen än den eventuellt först ger vid handen. (Naturligtvis pratar jag om antropologi i en helt lös mening här, ni förstår poängen.) Det handlar om att skapa en bekväm, förutsägbar form för förståelsen av vad det betyder att inte vara delaktig i något. Estetiseringen kan också ta sig uttryck som nostalgi: tänk, att komma hem från skolan och höra mullret från det monstruösa maskineri där säd torkas. Att tänka på saker som varit en del av ens liv men som inte är det längre - men just utifrån något slags dimmig känslosamhet.

Men den här estetiseringen präglar förstås inte hela mitt förhållningssätt. Ofta är det helt enkelt kul att lyssna på samtal om saker som jag vet ytterst lite om men som i någon bemärkelse är rotade i en värld som jag på något plan kan sägas förstå mig på - i en existentiell bemärkelse. Det finns ett slags kulturfinlandssvenskhet som jag i det liv jag lever nu har en hel del gemensamt med, men som jag inte på samma sätt "förstår mig på". I kulturfinlandssvenskheten (som är just ett begrepp som uttrycker min brist på delaktighet, eller avståndstagande) klarar jag inte av att förhålla mig sakligt, utan jag blir rädd för att spilla vin på mattan eller att droppa fel författarreferens, prata osammanhängande, släppa en fis och skämma ut mig inför dessa briljanta människor. Och i de ögonblicken, när örona är fulla av intelligent skitsnack, kan jag tänka att helvete, nu vill jag åka till min hemtrakt. Vila skallen, lyssna på initierade beskrivningar av vädret, äta wienerbröd. :: En myriad av svårigheter och tankefrestelser.

Men ändå är jag kanske mera kulturfinlandssvensk än jag själv skulle vilja. Det visar sig, och nu kommer kopplingen till ovan nämnda blogg, i hur jag reagerar på mina sextioåriga släktingars eller bekantas försjunkande i På spåret eller beskrivningar av Herman Lindqvist som "lite av en filosof" eller en intressant och dråplig skribent. Följande händer: jag blir pinsamt berörd. Och så skäms jag över att jag blir pinsamt berörd. För vad är det som jag berörs av? Vad säger min reaktion om mig själv? Fisket och pratet om fiske ställer mig sällan inför mig själv på samma sätt som pratet om teve och böcker, även om jag reagerar på olika sätt som ibland kommer att visa sidor i hur jag förstår mig själv och andra (vilket jädrans skryt / aha, det finns alltså fiskar kvar! / varför måste du fiska hela fucking tiden? / jag tycker inte om fisk / hur fungerar det med fiskekort, egentligen?). Med Oldsberg kan jag inte få någon ro, utan jag måste undertrycka min spontana (?) reaktion: det här är helvetes dålig och pinsam smak, vuxna människor! I avgrunden avtecknar sig en figur: Göran Hägglund. I en lite nyktrare stund: kan de verkligen tycka om det? Vad är detta "kan" och vad betyder det att det är jag som frågar?

Men vad fan är det här? Vill jag sätta faster A och grannen B i arbete: läs nu lite Adorno så ska ni se att allt ordnar sig. Ja, så kan jag ju inte tänka. Så vill jag inte tänka. Samtidigt skulle jag vilja försvara mig med att jag har genuint svårt att se vad det är i Oldsbergs teveprogram som föranleder en sådan trogenhet. Men det är inte samma slags förbryllelse som när jag undrar varför människor tycker att Thomas Pynchon är bra. Jag frestas att tänka: "Då finns det i alla fall rum att fråga varför Pynchon är bra och den som jag frågar kommer att dela en viss förståelse av vad det innebär att något är just 'bra'". Men tusan."Gemensamma standarder", nå helvete, så var man där igen. Re-orient, försök på nytt.

EDIT: Så kommer jag ihåg min farmor som alltid satt och kollade på Café Norrköping med Ragnar Dahlberg. Där var det dansband som spelade och det diskuterades knyppling, typ. Eller inredningstips. Och att tänka på det här är på något sätt att tänka på vem min farmor var, inte mer med det. Och då försvinner all jävla ironi. För att komma tillbaka igen: finns Ragnar Dahlberg på youtube?

En scen: jag sitter på en skärgårdsfärja (den reguljära är ur trafik) tillsammans med min vän, som är lika mycket akademiker som jag, men som också har en icke-akademisk bakgrund, precis som jag. På färjan sitter människor som jag känner igen, bara till ansiktet. Men jag vet att de bor på ön och i vissa fall vet jag lite mer. Min vän pratar om saker som inte direkt är akademiska men hon gör det i ett språk som jag inte skulle använda om jag pratade med faster A och grannen B.

Radion är på. Det är rätt så tyst, förutom min vän som pratar. Jag är tyst mest. Jag är trött, lite sur och fredagsmosig ovan på det. Plötsligt spelar radion dansbandsklassikern "Vi ska leva för varandra". Jag börjar fnissa, okontrollerat. Jag försöker behärska mig men bilderna flimrar: grannen C, mitt uppe i olika göromål, brukade gå omkring och humma på redan nämna stycke // vännen D: vi brukar prata fransk filosofi. Min vän frågar vad som står på. Jag försöker förklara. Och i någon bemärkelse förstår hon. Senare: vi åker runt på olika ställen på öarna. Vi åker förbi ålderdomshemmet. Min vän, som redan blivit lite skärgårdsfrälst, säger skämtsamt: "Där kommer vi att sitta och prata om Lacan." Och då clashar det igen.

När jag tänker tillbaka på de här reaktionerna inser jag förstås hur inlindade de är i alla möjliga saker kring klass, status och förväntningar, men också sådant som att leva sitt liv på olika sätt, att engageras av olika saker. Jag inser också, på ett intellektuellt plan, att det här är min reaktion, och att den, kort sagt, kokar ner till fåneri.

Det är ett fåneri som jag borde avhålla mig från att gå alltför långt in i. Om jag går in i den här typen av tankebanor kommer precis allt att framstå som ruttet och korrupt (den där gestalten kommer att avteckna sig igen). Samtidigt är det något som pockar på klargöranden: vad handlar det här om, vilka olika bilder av delaktighet finns här? Här finns en klar konflikt, att inte gå för långt in i ett perspektiv som är dumt/farligt å ena sidan, och att klargöra en form av självbedrägeri, å den andra. Som filosof ligger det nära till hands att idealisera t-t-t-tänkandet: ett självbedrägeri, dvs. någon form av fördunklande slitningar, är något man kan TÄNKA sig ut ur. Men jag har svårt att säga något klargörande om hur konflikten ska förstås.